För många år sedan stod jag för första gången i mitt liv på Kebnekaises topp. Resan dit tog tre dagar. Vi vandrade, åkte båt såg ett magnifikt landskap och träffade många intressanta människor.
Vid fjällets topp övernattade vår grupp i sällskap med knarrande fjällripor.
Många år senare träffade jag en grupp i Stockholm som också hade varit på Kebnekaise, med helikopter. Tänk sa de, att man med dagens teknik kan klara resan Stockholm, Kebnekaises topp tur och retur på en dag och uppleva lika mycket.
De hade inte en aning om vad de gått miste om, tänkte jag. Jag menade att själva resan till målet gett de starkaste upplevelserna, kunskaperna o erfarenheterna. De tyckte att jag hade offrat för mycket tid, sex dagar i stället för en.
Vi lär oss att se möjligheter med ny teknik, men lär vi oss vad det kan få för konsekvenser rent mellanmänskligt? Finns det ens ett intresse för att uppmärksamma konsekvenserna?
Påverkar empatin
I dag läser man om att de flesta treåringar använder datorn, att tonåringar sitter vid datorn 8 timmar om dagen.
Är det så att man i dag är rädd att visa sin okunskap om teknikens utveckling? Gör hetsen att hänga med att man okritiskt tillåter all teknikutveckling?
Vad gör den nya tekniken för de humanitära värdena? “Vi har ju teknik som klarar detta, då är det onödigt att ödsla tid och resurser på humanitära frågor.”
Fixeringen vid tekniska lösningar leder till egoism, mindre empati, främlingsskap, “vi- och dem”-tänkande och åldersdiskriminering.
De mänskliga frågorna tappar mark. I stället skapar vi robotar med allt mer sofistikerade egenskaper. Men är det vi som styr tekniken eller tekniken som styr oss? Vi blir delar i den artificiella världen.
Generationen närmast efter oss har lärt sej handskas med och styra denna värld. Avståndet mellan generationerna växer. I dag är det inte ovanligt att industrin inte vill anställa personer över 35 år.
De länder vars invånare inte har teknisk kunskap och erfarenhet sägs idag vara underutvecklade länder. Man är alltså “underutvecklad” om man saknar de modernaste tekniska kunskaperna. Som ”gammal” gör man ofta det.
När teknikutvecklingen har nått så långt att vi inte längre behöver varandra varken i arbetet eller på fritiden, då har vi nått fram till det egoistcentrerade samhället. Här finns inte längre någon insikt om gemenskapens betydelse och möjligheter. Den sociala närheten tappar betydelse och byts ut mot fiberkablar och trådlösa nätverk.
Vi behöver inte resa för att få kontakt, vi kan se och lyssna till varandra till och med då avstånden är gigantiska. Meddelanden, ritningar, fotografier kan vi ”stråla över” till varandra.
Nyttan av att träffas överglänses av dessa fantastiska möjligheter. Varför då träffas? Onödigt, kostsamt, tar mer tid att komma till varandra.
Bristen på social närvaro gör att känslan för humanitära värden försvagas. Vi skapar ett samhälle med brist på empati när det inte längre är nödvändigt eller lönsamt att känna, att bry sig om varandra. I ett sådant samhälle blir de äldre rena stenåldern.
Birger Eriksson
Ta vara på tekniken där den är bra låt bli den där inte gör nytta.
Jag bor tillsammans med en mor, som troligen har en demenssjukdom och som har blivit missvårdad och en broder som har en utvecklingsstörning.
För oss är tekniken en förutsättning för att vi skall kunna leva tillsammans och vara en familj. Jag kallar vårt system “Teknik för trygghet och frihet”. Friheten innebär att jag inte behöver passa mor och bror hela tiden utan kan syssla med annat och tryggheten innebär att jag med kort varsel kan vara på plats om och när något händer. Tekniken skall vara ett hjälpmedel och ingen ersättning för mänsklig värme och vård.
Att jag idag kan gå och lägga mig och sova tryggt för att jag vet tekniken hjälper mig och håller koll och väcker mig om något inte är som de skall vara.
Ta vara på tekniken till att skapa trygghet men låt månniskan vara den som ger vård och omsorg.
Vår ungdom älskar ingenting annat än lyx och lättja. Unga män och kvinnor uppför sig sämre än någonsin tidigare. De föraktar varje auktoritet och har ingen respekt för de äldre. Vår tids barn har blivit tyranner över oss. De reser sig inte om en äldre person kommer in i rummet, de är uppkäftiga mot sina föräldrar och andra, de stör varje hyfsat samtal mellan vettiga människor, de har dåliga matseder och de har blivit sina lärares skräck
Sokrates 400 f kr