Staten måste överta ansvaret för pensionssystemet.

I lördagens och måndagens SvD Näringsliv förekom två artiklar av författaren av boken “Pensionsbluffen”, Joel Dahlberg, där SPF:s ordförande Karl Erik Olsson medverkade. De båda artiklarna hade rubrikerna ”Pensionen faller mer än skatten” och ”Bas som vill ena landets pensionärer”. Den första artikeln innehöll värdefull information. I den andra säger Karl Erik Olsson saker som går tvärt emot hur han själv har agerat tidigare. Vi tycker att det är bra att vår ordförande syns i debatten, vi har länge klagat på honom för att ha varit för osynlig. Men vi kan vi inte ansluta oss till allt vad han anser. Vi redovisar därför här nedan våra egna åsikter.
Premiepensionssystemet, PPM, är “dyrt och dåligt” konstaterade Leif Pagrotsky (S) i SvD den 5 oktober. Avkastningen före inflation är bara 2,6 procent, förvaltningen kostar drygt en miljard varje år, och 98 procent av dem med PPM väljer inte aktivt bland de 800 fonderna. Han föreslår att pengarna i stället förvaltas av AP-fonderna.
Men att förvalta AP-fonderna kostar drygt 4 miljarder. En statlig utredning föreslår åtgärder för att höja deras låga avkastning. Cheferna och tjänstemännen har dessutom tillskansat sig stora förmåner och därmed moraliskt gjort sig skyldiga till trolöshet mot huvudman. När tillväxtmyndighetens chef gjorde liknande misstag blev hon avsatt.
Pensionssystemet är kraftigt underfinansierat. Vid årsskiftet 2009/10 var underskottet 323 miljarder, och “bromsen” slog till. 2011 föll pensionerna med 7,2 procent. Dessutom minskas de varje år med 1,6 procent jämfört med lönerna. Pensionerna för gamla pensionärer är härigenom mycket mindre än för dem som går i pension samma år.
SPFs arbetsgrupp har föreslagit att de 258 miljarder kronor, som fördes över till staten under 90-talet, ska återföras till AP-fonden. Men det är inte troligt att makthavarna i dagens ansträngda ekonomi höjer statsskulden från cirka 1 100 miljarder till nästan 1 400 miljarder.
Gruppen har också föreslagit att avdraget med 1,6 procent ska slopas. Men detta skulle leda till att första årets redan låga pensioner skulle sänkas med 15 procent. Att höja dem till dagens nivå skulle kosta hundratals miljarder kronor, vilket blir svårt.
Andelen äldre i befolkningen ökar. Om 20 år är de som kan arbeta så få, jämfört med de äldre, att de har svårt att ge dem den vård, omsorg och pensioner de behöver. Arbetskraftsinvandring kan bli nödvändigt.
Flera AP-fonder investerar i riskkapitalbolag, som kan använda räntesnurror och skatteparadis för att sänka sin skatt på ett sätt som staten försöker stoppa.
Nya prognoser från pensionsmyndigheten visar sämre resultat än tidigare prognoser. I lördagsartikeln i Näringsliv konstateras att ”inkomstpensionen kommer att stå helt stilla mellan 2009 och 2015 samtidigt som inkomsterna (lönerna) under samma period väntas ha stigit med 18 procent. Justerar man för inflationen, tappar pensionärerna i köpkraft under perioden.”
Pensionssystemet som infördes för 10 år sedan har alltså stora brister. Att spekulationer och konjunkturer avgör utslaget kan nästan liknas vid ett lotteri.
Det finns inga sakliga skäl för att staten, vid sidan av statsfinanserna, ska spekulera på börsen med pengar som är avsedda för pensioner.
Riskerna i pensionssystemet bör därför inte som nu ligga enbart på pensionärerna utan på hela befolkningen. AP-fonderna bör inte få ha kvar sina uppgifter.
Vi föreslår att ansvaret för pensionssystemet flyttas över på staten. Om de 258 miljarderna återförs till AP-fonden skulle statsskulden  öka till nästan 1 400 miljarder kronor. När AP-fonderna, inklusive PPM, har förts över på riksgälden och avyttrats, kommer statsskulden i stället att ha minskat till mindre än 300 miljarder.
Det gör att riksdagens möjlighet att förbättra för pensionärerna ökar. Riksdagen kan då besluta om avgifter som blir tillräckliga för att hålla en godtagbar storlek på pensionerna, och hindra underskott. Staten övertar de stora riskerna i pensionssystemet, kostnaderna på drygt 4 miljarder för förvaltningen av AP-fonderna kan inbesparas, pensionerna kan följa utvecklingen av lönerna, och bromsen och 1,6 %-avdraget kan slopas.
Pensionssystemet måste vara flexibelt. Bäst är om det finns endast två fasta årsgränser, en undre för rätt att gå i pension, och en övre för rätt att vara kvar i arbetet. Mellan dessa båda år bör en senareläggning av pensioneringen premieras genom att pensionen ökar mer än vad som sker enligt de nuvarande reglerna. Under de sista arbetsåren bör också finnas en rätt att halvera arbetstiden med halv lön och halv pension.
Enligt SPFs ordförande Karl Erik Olsson står hoppet till 2014 års valrörelse. För att då nå framgång måste tuffa metoder användas, och åtgärderna anordnas gemensamt av de fem förbunden. Valet är den enda gång pensionärerna har ”makt”. Om förbunden formulerar krav och ser till att väljarna får reda på hur partierna ställer sig till dessa krav kan valresultatet påverkas. Kraven bör dessutom stödjas genom massiva demonstrationer för att klargöra att alla 1,7 miljoner pensionärer stöder dem och för att utnyttja slagkraften med tv.
Dessa insatser tar tid att förbereda. Arbetet i SPF:s pensionsgrupp bör därför avslutas tidigare än planerat, och samarbete inledas med de övriga förbunden.
Att tro att de ska bli några resultat av att Karl Erik Olsson enbart ”sitter vid ett förhandlingsbord” är en utopi. Det krävs, som sagt, mycket tuffare metoder.

Ingvar Fridell, Danderyd.
Göte Nilsson, Björkvik.

Skriv ut