Vår tids politiska arena domineras av två partier, Moderater och Socialdemokrater. Kring dessa flockas mer eller mindre kompromissvänliga småpartier som befinner sig i ett konstant dilemma, att såväl fasa in sig hos någon av de stora, som att agera självständigt för sin egen politik.
Frihet med begränsning är den politiska vardagen i regeringskansliet. Då och då kommer ett ”hjärtefråga” från något av småpartierna. Regeringskansliet åläggs att ”fundera”, statsråden att överväga och det statsbärande partiet att fälla sin dom. Så har det varit i flera frågor, främst de som har sin bakgrund i Kristdemokraternas idévärld.
Göran Hägglund ler sitt sneda, men väluppfostrade och lojala leende och slår ut med armarna i en gest som kan översättas som ”så är det i politiken – ett givande och tagande”.
Det senaste förslaget från Kristdemokraterna var skattelättnad för pensionärerna, som alla partier stred för i senaste valet men glömde bort när ljuset i vallokalerna släckts och de äldre återgick till att vara den tärande massa som inte är värd någon uppmärksamhet.
Men landets krögare är det, enligt alliansens innertrio, M, C och Fp, som i budgeten prioritrerade bort den av KD föreslagna skattesäkningen för de äldre till förmån för momssänkning i restaurangnäringen. Vinnare blir de redan väletablerade storstadskrögarna som nu kan tillgodoräkna sig en ”skänk” från ovan till den redan välfyllda kallskänken. De ensam- eller familjeägda småkrogarna runt om i landet torde ha föga nytta av denna reform, i varje fall kommer det inte att resultera i vare sig en allmän prissänkning eller en anställningsboom som regeringstrion hoppats på.
Heder åt Göran Hägglund, som stred för en prioritering av den djupt orättvisa beskattningen av pensionärerna. Vi är 1,8 milj svenska pensionärer som uppmärksammade det och majoriteten är säkert beredda att belöna Kristdemokraterna för ett sådant agerande.
Jag är tillräckligt gammal för att minnas när högermannen Birger Ekstedt 1964 bildade Kristen Demokratisk Samling, då som en protest mot högerpartiets låga låga profil i de kristna frågorna. Det blev trögt i portgången, men så småningom öppnades pärleporten till det svenska parlamentet och KD tillhör sedan länge det politiska etablissemanget.
Efter hand som de kristna värdena tunnats ut hos ”Svenskarna och deras hövdingar” har KD blivit ett diffust, allmänborgerligt parti, som fått offra sina kristna värden på regeringspolitikens altare. KD har tvingats på defensiven och bestraffas för detta såväl i regeringsarbetet som i minskat stöd i opinionsmätningar.
KD står vid ett vägskäl och måste fortsätta i någon riktning, med eller utan Hägglund. Den traditionella, för partiet i grunden rätta vägen, visar sig allt svårare att få gehör för i det sekulariserade Sverige. Därför måste man snegla på vad som öppnar upp sig längs den andra vägen, kanske ett annat kollektiv, en annan bas i den svenska väljarkåren, som KD kan uppmärksamma och göra till en del av sin nya rörelse – Seniorpartiet, Kristdemokraterna ?
De samlade pensionärsorganisationerna, med SPF och PRO i ”spetsen” gör allt vad som står i deras makt för att uppmärksamma såväl regeringen som oppositionen på det i grunden orättvisa systemet med olika skatteuttag på arbete och pension, om återbetalning av de 256 miljarder som en gång ”överfördes” (?) från pensionsfonderna till statsmakten och den skattesänkning för pensionärerna som regeringen, undantaget KD, glömt eller prioriterat bort. Jag är övertygad om att Seniorpartiet Kristdemokraterna skulle belönas rikt av landets pensionärer och för pensionärsorganisationerna en öppen fil in i landets maktcentrum.
Ragnar Lönnäng
Ordf SPF SumarosSimrishamn
Ledamot av distriktsstyrelsen, Skåne
