Jag är 90 år och har funnit att det nu är dags att avsluta cirka 15 års arbete med frågor om den allmänna pensionen. Jag har under dessa år tillsammans med medarbetare fått in hundratals debattinlägg i tidningar.
Jag kommer att omnämna några av de personer som jag har samarbetat med. Jag kommer också tala om vad jag tycker om dem som jag anser inte har skött sig som de borde. Allt i Sveriges Pensionärsförbund är inte bra. När jag nu drar mig tillbaka vill jag säga min ärliga mening om detta.
Den som jag först samarbetade med var Kjell Rydle. När han hade gått bort blev Bengt Nyrén min närmaste medarbetare. När också han hade avlidit blev Göte Nilsson min samarbetspartner. Han hade redan tidigare varit engagerad i samma frågor och hade goda kontakter med en tidning. Vi har talat med varandra per telefon nästan varje dag under flera år, och vi har på det sättet blivit goda vänner, trots att vi i har träffat varandra först helt nyligen. Vi har i nästan allt samma mening, och han ansluter sig till vad som sägs här nedan.
Nytt pensionssystem skulle ”hålla till nästa istid”.
Under 90-talet påbörjades arbete med att se över pensionssystemet. Man var överens om att mer pengar måste skjutas till. Alternativen var att införa ett helt nytt system eller reformera ATP-systemet. De fyra borgerliga partierna Fp, M, C och Kd, var starkt pådrivande för ett nytt pensionssystem. Arbetet leddes av Bo Könberg, Fp, som var ordförande i den arbetsgrupp som utredde frågan.
Band socialdemokraterna var opinionen splittrad. Att en majoritet av gräsrötterna i S ville reformera ATP framgick klart av ett stort avslutande samråd. Men resultatet av den remissomgången fördes aldrig fram till Riksdagen. Så småningom anslöt sig också S till det borgerliga alternativet, och riksdagen fattade beslut om att införa ett helt nytt system. Detta skedde utan att frågan hade behandlats i någon valrörelse.
Bo Könberg var trosviss, enligt honom skulle det nya systemet ”hålla till nästa istid”.
Alla vet att det inte blev så. ”Bromsen” har slagit till flera gånger redan efter ungefär tio år, trots att Socialförsäkringsutskottet uttalat att ”bromsningen huvudsakligen torde behöva tillämpas i vad som historiskt får betraktas som ovanliga situationer, t.ex. efter länge perioder med nettoutvandring eller låg nativitet”. Sådana situationer har inte inträffat. Bland annat pensionärernas organisationer har yrkat på en översyn av pensionssystemet.
Det nya systemet godtogs av styrelsen för Sveriges Pensionärsförbund. Men det blev kritik mot detta beslut. Ordförande var då Barbro Westerholm. Hon är en aktad och mycket kunnig person, bland annat då det gäller frågor som vård och omsorg och människors lika värde.
Men Barbro Westerholm är folkpartist och alltså medlem av ett av de fyra partier som främst hade drivit igenom det nya pensionssystemet. Detta är kraftigt underfinansierat. Barbro Westerholm hävdade som svar på kritiken att ”Staten har inte råd med mera”.
Men kritiken inom SPF mot det nya pensionssystemet var så stark att förbundet tvingades ge uppdrag åt en jurist att utreda om frågan kunde föras till Europadomstolen. Professor Gunnar Bramstång fick detta uppdrag.
Bramstångs utredning var lite av ”å ena sidan och å andra sidan”. Men den kunde sammanfattas i en slutsats att först måste juridiska fakta klarläggas, och först därefter borde de politiska partierna kontaktas. Den motsatta ordningen skulle enligt Bramstång bara bli ”ett slag i luften”. Men förbundsstyrelsen rättade sig inte efter detta råd. Och frågan om pensionssystemet fördes inte till Europadomstolen.
På förbundskansliet arbetade vid denna tidpunkt Olle Johansson som pensionsansvarig. Han hade ett stort inflytande och hade åsikter som ledde till att det under dessa år inte blev några förbättringar för pensionärerna. Ett beslut av en förbundskongress att SPF med kraft skulle verka för bättre pensioner verkställdes inte, ”för i så fall kommer ju bromsen så till”.
Genom jobbskatteavdragen betalar löntagarna lägre skatt än pensionärerna.
Hittills har fyra jobbskatteavdrag införts. De motsvarar ungefär en extra månadslön. Syftet var bland annat att öka konsumtionen och att det därmed skulle bli fler jobb. Om ökningen skett i Sverige hade avdragen kanske kunnat accepteras. Men genom denna present fick många råd att åka till andra länder. Konsumtion utanför Sverige leder inte till några jobb i Sverige. Nu föreslår statsrådet Peter Norman att det är dags att genomföra ett förslag om ett femte jobbskatteavdrag.
Sådana skatteavdrag får endast de som kan och får arbeta. De som inte kan jobba på grund av sjukdom, arbetslöshet eller ålder får inga bidrag, trots att de mer än andra skulle behöva öka sin låga konsumtion. Expertorgan har också ifrågasatt om jobbskatteavdragen överhuvud taget leder till några nya jobb.
Skatten har sänkts också för pensionärerna, men inte alls så mycket. De som har arbetat men inte längre kan göra det, betalar vid samma inkomst en högre skatt än de som förvärvsarbetar. Pensionen – den uppskjutna lönen – beskattas hårdare än vanlig lön. En sådan diskriminering av äldre finns knappast i något annat land. Men Kristdemokraternas ordförande Göran Hägglund har förklarat att pensionärerna borde vara tacksamma för att de fått en extra månadspension, trots att dessa belopp bara är små smulor jämfört med jobbskatteavdragen.
Karl Erik Olsson är nu ordförande.
Karl Erik Olsson är centerpartist och hade tidigare varit vice ordförande för detta parti, och delegat i EU-parlamentet i Bryssel. Han har haft svårt att skilja uppdraget att vara ordförande i SPF från att vara medlem i centerpartiet. Någon vecka före 2010 års val yttrade han ungefär ”vi ska inte höja tonläget nu för politikerna vill inte ha någon debatt före valet”.
För något år sedan tillsatte förbundsstyrelsen på förslag av Karl Erik Olsson en egen pensionsgrupp, som hade uppdrag att föreslå åtgärder som SPF borde genomföra inför valet nästa år. I gruppen ingick Allan Ekström på förslag av Stockholmsdistriktet. Gruppen har nu slutredovisat sin utredning.
Nu har tillsatts en ny grupp med, som vi har uppfattat det, ett liknande men annorlunda formulerat uppdrag. För att kunna kontrollera om våra uppgifter är riktiga har vi bett att få ta del av direktiven för den nya gruppen, men har inte fått det.
Allan Ekström har visat självständighet i pensionsgruppen och till och med reserverat sig mot dess beslut. Detta tycks inte Karl Erik Olsson ha godtagit. Han vill tydligen inte att det på poster med inflytande ska finnas personer som inte tycker som han. Att exempelvis en som jag ska få vara med och påverka är helt uteslutet. Vår slutsats, som vi alltså inte kan kontrollera, är att den nya gruppen har bildats för att, som nu har skett, Allan Ekström inte längre ska få vara med.
Karl Erik Olsson ingick i en programgrupp som centerpartiet hade tillsatt. Denna grupp lade fram radikala förslag om bland annat månggifte, fri invandring, förändrade arvsregler och om platt skatt, som skulle ha lett till höjd skatt för pensionärerna.
Genom att Karl Erik Olsson inte reserverade sig mot dessa förslag har han godtagit dem. Han kommer att vara bunden av dem även då han fullgör uppgiften att vara ordförande i Sveriges Pensionärsförbund. Programgruppens förslag påverkar därför också SPF och uppfattningen om detta förbund. För centerpartiet ledde förslaget till att partiets opinionssiffra sjönk till 2,3 procent. Den är fortförande mycket låg. Förslagen har sedermera avslagits av centerpartiets kongress.
Att även andra av ordförandena är partipolitiker har medfört problem för förbundet.
KG Schermans förslag om 1,6 %-avdraget.
Under 90-talet var KG Scherman generaldirektör för Riksförsäkringsverket. Han verkade då aktivt för att ATP-systemet skulle reformeras och tillföras mera pengar. Men i stället infördes det nya pensionssystemet.
Där finns en bestämmelse att pensionerna inte ska följa utvecklingen av lönerna utan med ett avdrag från lönerna med med 1,6 procent varje år. Det leder till att pensionerna under perioden 2001- 2015 kommer att öka med endast 20 procent, samtidigt som lönerna stiger med 54 procent. Pensionärerna får knappast någon del av den stora ökning av välståndet i landet som de hade varit med om att skapa. Pensionärerna behandlas genom detta som andra klassens medborgare, och pensionerna blir endast ungefär hälften av slutlönerna.
Men KG Scherman har uttalat att det var han som föreslog 1,6 %-avdraget, och att det rätteligen borde vara 2%. Om hans förslag hade genomförts skulle pensionerna nu vara ännu lägre.
Förslaget om avdraget strider helt mot vad pensionärsförbunden anser. De har konstaterat att 1,6 %- avdraget är den viktigaste orsaken till att pensionerna är så låga, och de har därför föreslagit att avdraget ska slopas. KG Schermans uttalande om avdraget och i en artikel att ”Vi äldre är inte missgynnade” har skadat pensionärerna. Scherman har uppfattats som en person som stöder pensionärsförbunden i deras bevakning av medlemmarnas intressen, men i stället har han en stor skuld för att deras situation nu är så dålig.
Sammanslagning av pensionärsförbunden har avvisats.
För att pensionärerna ska få framgång i intressebevakningen måste de fem pensionärsförbunden samarbeta. Helst borde de slås samman till ett förbund. SPF har under Karl Erik Olssons tid som ordförande motsatt sig en sådan sammanslagning. Han har också verkat för att SPF ska agera ensamt och utreda hur förbundet bör förbereda sig inför 2014 års val. Han har uttalat att just han ska ”sitta vid förhandlingsbordet”. Han har till och med krävt förhandlingsrätt gentemot regeringen om pensionerna. Det är ju helt orealistiskt.
Inställningen att han själv vill synas skadar pensionärerna. Samtidigt har han, och därmed SPF, under perioder då det förekommit debatter i medierna om pensionerna, varit förvånande tyst och frånvarande. Förbunden har hittills inte heller fått till stånd några stora förbättringar för pensionärerna.
Allianspartiernas säger nej till förbundens krav.
”Pensionsgruppen” består av dessa fyra partier och socialdemokraterna. Inget av de tre övriga partierna får vara med i gruppen. Pensionsgruppen har i uppdrag att vårda det nya pensionssystemet.
Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson, som är ordförande i gruppen, avvisar fortfarande kraven på förbättringar av systemet. Risk finns därför att pensionärernas yrkanden om att pensionerna måste bli bättre inte kommer att bifallas mer än till en del. Brister kommer i så fall att finnas kvar även om det skulle blir några några förbättringar. Det gäller bland annat ”bromsen”, som kommer att slå till som hittills vid underskott och sänka pensionerna.
Det är obegripligt att allianspartierna inte är mera lyhörda för kraven att pensionssystemet måste förbättras för både de nuvarande och de framtida pensionärerna. Vid den senaste partiledardebatten nämndes inte ens orden pension och pensionärer. Det är också obegripligt att ett av landets största debattforum inte tar in inlägg med kritik mot dessa partiers inställning i pensionsfrågan.
AP-fonderna har förbrukat förtroendet.
Kapitalet i pensionssystemet förvaltas nu av AP-fonderna. Flera av dessa fonder investerar i riskkapitalbolag som utnyttjar räntesnurror och skatteparadis för att få lägre skatt. Det är helt oacceptabelt att AP-fonderna inte lojalt stöder statens försök att stoppa denna samhällsskadliga verksamhet. AP-fonderna har också tilldelat sina chefer och tjänstemän förmåner som vida överstiger vad som är tillåtet i stat och kommun. När liknande missförhållanden konstaterades i Tillväxtverket avsattes chefen. Det finns inte några sakliga skäl att AP-fonderna vid sidan av statsbudgeten ska spekulera på börsen med pensionärernas pengar. Enligt en ny utredning är det bara 5 procent av fonderna i PPM-systemet som håller måttet.
AP-fonderna har förbrukat förtroendet att förvalta pensionärernas pengar, och bör därför fråntas denna uppgift. Pensionärerna kan inte heller gardera sig mot risker för att det emellanåt blir underskott som gör att bromsen slår till och sänker pensionerna.
Ansvaret för pensionssystemet måste därför övertas av staten, som är den enda part som kan påverka hur verksamheten sköts. När detta sker överförs AP-fondernas kapital till riksgälden. Statsskulden kan minskas till ett par hundra miljarder kronor. Det blir då möjligt att utforma ett pensionssystem som leder till högre pensioner än nu, och att pensionerna följer utvecklingen av lönerna. Vid underskott i systemet betalas inte dessa av pensionärerna utan med skattemedel. Kostnaderna för förvaltningen av AP-fonderna kan inbesparas och missförhållandena undvikas.
Frågan är nu en ”pensionsrysare”.
Allt fler inser nu att den låga pensionen är helt oacceptabel. Svenska Dagbladet, som har anknytning till ett av partierna bakom det nya systemet, moderaterna, har på en förstasida haft rubriken ”Pensionsrysaren”, och på en annan sida en lika stor rubrik ”En 65- åring med 45 års arbete bakom sig tvingas inse att det blev 11 000. Före skatt”.
Förre stats- och finansministern Göran Person uttalade i en intervju redan för några år sedan att det nya pensionssystemet inte kommer att bli populärt när pensionärerna märker hur låga pensionerna blir. Också den nuvarande ordföranden för (S), Stefan Löfven, har uttalat att pensionerna måste höjas.
Det finns därför nu en möjlighet att få bort orättvisorna i fråga om pensionerna. Denna möjlighet har ökat genom att partiernas opinionssiffror nu är helt andra än vid det senaste valet. Men för att de ska lyckas krävs mycket mer resoluta metoder än vad Karl Erik Olsson anser ska användas.
Pensionärerna bör engageras att stödja förbundens krav, genom att delta i demonstrationer som anordnas gemensamt av de fem förbunden. Om pensionärerna, både de nuvarande och de framtida, ställer upp i stora skaror på gator och torg, några i rullstol, skulle detta slås upp stort i medierna.
Men i den debatt som kommer att föras om dessa frågor kommer antagligen inte Göte Nilsson och jag att delta. Några tycker kanske att det blir skönt att slippa oss.
Ingvar Fridell
