Inom samhället finns det flera grupper som anser sig vara orättvist, ekonomiskt behandlade och som med förväntan ser fram mot budgetpropositionen varje år. Bland dessa kan nämnas: Barnfamiljer, som vill ha lägre dagisavgifter och högre barnbidrag. Studerande som vill ha högre studiebidrag och bättre förmåner på studielånen. Pensionärer som vill ha lägre (jämlik) skatt. Bidragstagare som vill ha högre hyresbidrag med flera, med flera. Är alla dessa lika behövande? Har alla inom gruppen samma behov? Så är det med säkerhet inte. Visst finns det ”ömmande fall” inom alla kategorierna och det är väl de som skall prioriteras och inte hela kollektivet?
Visst har staten/regeringen sin del i ”orättvisorna”, som bland annat tillät uppbyggandet av en statsskuld under 70- och 80-talen, då vi hade det som allra bäst i Sverige (vi kommer nog aldrig att få den tillväxten igen). En skuld som idag pendlar kring 1000 miljarder.
Hur många miljarder har vi inte betalat i ränta på den skulden genom åren?
Den summan hade räckt till att utjämna många ”orättvisor” i dagens samhälle.
Vart har de pengarna tagit vägen ? Jo, de har konsumerats av de grupper som nu klagar på orättvisa, nämligen 30-, 40- och till viss del 50-talisterna. Borde vi inte betala igen den skulden, som annars lastas över på våra barn, innan vi begär ökningar av vilket slag det än ”vara månde”?
Vi måste selektera de verkliga behoven inom grupperna ovan och låta dessa få det bättre, medan det större kollektivet får stå tillbaka. Då blir det också pengar över att betala av på statsskulden.
Om vi ser till pensionärerna, så blir detta en satsning på de (främst kvinnor) som stannade hemma och fostrade sina barn till duktiga medborgare eller som ofta inte arbetade mer än halvtid av samma skäl. De behöver ytterligare tillskott till sin pension för att få ett drägligt liv. De före detta heltidsarbetande ”ATP-pensionärerna” har det mycket bra och klarar sig gott. Inga kommande grupper kommer att få så hög del av sin inkomst i pension. Dagens ungdomar rekommenderas att redan i 30-årsåldern börja spara till sin pension, som de annars inte kommer att kunna leva på.
Just nu har staten en mycket god ekonomi och bemödar sig om att hålla den med ”strama tyglar” för att kunna möte de sämre tider, som vi alla vet kommer, förr eller senare. Kan vi inte möta en sådan tid kommer alla att få det mycket sämre.
Ofinansierade reformer kan/får inte tillåtas, varför det gäller att prioritera hårt inom bland annat de grupper som nämnts. Pengarna räcker inte till allt! Det finns ett visst utrymme till förbättringar och detta måste fördelas solidariskt till de behövande inom hela samhället, och inte bara till den kategori jag själv tillhör.
Vi har väl aldrig tidigare haft så många nöjda, glada och friska pensionärer som idag? Inte beror det på att vi är missgynnade (utom ett fåtal), nej tvärtom, vi har det bra och trivs med tillvaron.
Skulle det vara så att vi betalar några procent mer i skatt än de som jobbar så klarar vi säkert det också, vi får väl minska antalet semesterresor till Thailand eller Kanarieöarna eller korta av golfsemestern med någon/några dagar?
Dessutom ”värmer det” när vi ser att dessa procent används till att bland annat få ut den stora mängden arbetslösa ungdomar i arbetslivet, ungdomar som aldrig fått någon riktig ”chans”, till skillnad mot oss pensionärer som i vår ”start” oftast bara hade att vraka och välja i ett hastigt växande industrisamhälle.
Solidaritet gäller inte bara att jag skall ha det lika bra som de som har det bättre, det gäller också att de som har det sämre än jag, skall få det lika bra. Dessutom är det lättare att påverka den senare delen.
Björn Moberg
