När sunt förnuft, empati, fallenheten och att ha glömt vem man är till för… saknas i jobbet, då ska man inte finnas inom sjuk/äldrevården. Ändå finns de där – långt ifrån alla, men ändå för många!
För kort tid sedan läste vi i Dagens Nyheter om 81 åriga Gärd Johansson som hamnade på geriatriska kliniken, Huddinge sjukhus för en åkomma som hon fått vid en utlandsresa. Sjukdomen krävde ett isoleringsrum och hon placerades i ett provisoriskt dubbelrum som blivit ett enkelrum. Hon kom till rummet och noterade ”där var inte städat”. På golvet låg ampuller, plaströr och mycket annat skräp. Först på tredje dagen blev det städning. Samma kväll fick hon lust att läsa en bok och konstaterade att läslamporna var trasiga. Då hon påtalade detta, blev svaret att ingen på sjukhuset kunde byta lamporna, det sköttes av en firma på ”stan” och något byte var inte aktuellt. Sköterskan som informerade sade ”vad har du som är så viktigt att du måste läsa det i kväll”. En bekant till Gärd kom med en pannlampa. Någon dag senare flyttades Gärd till en annan sal med fyra patienter – inte heller där fungerade sänglampan!
Gärd ville titta på tv och hänvisades till tv-rummet, men fjärrkontrollen saknades och det var svårt att hitta de vanligaste kanalerna. Utanför tv-rummet stod en vagn med två tv-apparater för att användas på salarna, men ingen visste hur de kopplades in och ingen brydde sig att ta reda på det.
Dag två på den nya salen ville Gärd duscha, men fick då beskedet det sker endast på duschdagen. Hon var påstridig och efter en lång diskussion med personalen och med hänvisning, att hon inte behövde hjälp, fick hon önskan igenom! Gärd 81 år, kände sig betraktad som en ”gaggig åldring” av den personal som lär vara utbildad för att betjäna medborgarna på livets höst.
Alla kan tröttna på sitt arbete och svalna i ambitionen. När det gäller yrken inom, vård, skola omsorg, är ett sådant beteende en katastrof för de som behöver ”omsorgen”. Ty, de aktuella grupperna är till största delen ”sköra människor” i den givna situationen.
Hur kan det bli så? Det finns säkert många orsaker. Ibland sägs det; det är bättre att ta vilket jobb som helst, än att gå arbetslös. Men så är det inte alltid – då ser man mer till den arbetslöse än till den vårdbehövande. Man måste passa för jobbet! Har detta tråkat ut den anställde – då är en kunnig och vaken arbetsledare värdefull. Den anställde kan ha ett ”rörigt” privatliv, som då slår igenom på jobbet.
Arbetsgivaren har ett 100 procentigt ansvar för att personalen får ständig information om sitt arbete och om nya metoder samt att de regelbundet får korta och långa utbildningar för att bli uppdaterade och stimulerade. Insatserna är ännu viktigare för de som har lång anställning och där jobbet tenderar bli enformigt, annars frodas motsatsen till empati och vakenhet!
Ytterst är det politikerna som bär ansvaret. Ofta kan noteras hur dessa hela tiden hänskjuter problemen till cheftjänstemännen, som får försvara politikens beslut om nedskärningar. Ok… det sägs att politikerna inte ska lägga sig i verksamheten och gå in och styra. Men att helt blunda och tappa kontakten med verkligheten är inte en patentlösning. Att som politiker leva med devisen ”det hade jag ingen aning om”, är förkastligt! Vad kan vi göra? Innan vi själva hamnar i samma dilemma som Gärd?
Nu är Gärd en pigg och aktiv person, med en yrkesbakgrund inom kommunsektorn samt modig nog att säga ifrån. Men denna sortens person är inte i majoritet och då blir det riskfyllt för den tysta och timida patientgruppen att hamna i klorna på den lilla grupp av ”liknöjda, självupptagna, uttröttade och felhamnade” arbetstagare.
Tore Bryneholt
