Vecka 6 var nyheten i vårt land den att dess invånare måste arbeta mera, ja ända till 75 års ålder innan de pensionerar sig. Om det kan mycket tänkas och tyckas. Till exempel, varför lägger man bara en bortre gräns, den om 75 år? Varför inte säga att man skall ha jobbat och betalat in ett visst antal år innan man får pension?
Låt oss göra tankeexperimentet att ingen får inkomstpension, inte heller garantipension (som är en form av social pension) förrän man arbetat minst, låt oss säga 40 år. Den som börjar jobba efter gymnasiet, inom omsorgen exempelvis skulle då med sin säkert slitna kropp kunna gå i pension vid 58 års ålder?
Den å andra sidan som vill leva loppan under ungdomsåren, se sig om i världen och kanske kombinera det med en långt utdragen utbildning, får kanske plussa sina 40 arbetsår till de 30 som mognadsprocessen tar?
Det är i och för sig inget ovanligt att man istället för ett givet år för pension, istället i en del länder kopplar det till antalet år i förvärvslivet. I det sammanhangen brukar man ge tidsavdrag för kvinnorna för den händelse de föder barn. Ett visst antal års avdrag per barn. I vårt land naturligtvis kombinerat med synen på vem som är hemmavarande med de små barnen.
En annan väl så viktig synpunkt i den allmänna hysterin runt pensionstiden är synen på arbete. Det är en märklig och konstig uppfattning som speglas när man med arbete efter 65 år, endast räknar lönearbete. I verkligheten är de ju så att de allra flesta friska äldre gör en otroligt viktig insats i form av obetalt arbete som stöd för barn och barnbarn. Som anhörigvårdare och som nödvändiga länkar i det föreningsliv som utgör en viktig del av ett levande och mångsidigt samhälle.
Frågan om kostnaden för de äldre skall ses i ljuset av att de allra flesta betalat sina skatter under ett långt arbetsliv, bland annat för att ge de yngre en god och kostnadsfri utbildning. De fortsätter att betala skatt på sin uppskjutna lön så länge de lever, även nu sedan den yngre generationen valt att straffbeskatta dem.
2012.02.10
Jarl Strömbäck
-
"Måste jobba till 84"
Det är alldeles för optimistiskt att tro att amerikaner kan få en acceptabel pension om de jobbar till 70, enligt ett forskningsinstitut. -
SPF: Gammaldags enögdhet bakom ”pensionsålder”
SPF ställer sig bakom Reinfeldts uttalande att man ska kunna välja att arbeta till 75. Man menar att förslaget är en möjlighet, inte ett hot.
Hur kan det komma sig att tex en som enbart har garantipension eller tom mindre än så de får betala sina mediciner själva, sin sjukvård och om man behöver hemtjänst medan de som är s k nysvenska 65 åringar kommer hit från andra länder och därför aldrig arbetat i Sverige får en ersättning som heter Äldreförsörjningsstöd och då har de även rätt till fria mediciner. fri sjukvård och gratis
hemtjänst därför att ersättningen ÄFS (Äldreförsörjningsstödet) räknas som bidrag och därför ej heller beskattningsbart, är inte detta helt fel och oerhört orättvist ?
Marie! Jag instämmer i din uppfattning. Jag vill också göra en jämförelse med t ex a-kassan. Om man betalat sin a-kassa i 30-40 år, så får man ju inga andra förmåner än den som endast betalat i 6 månader! Vad gäller hemförsäkringar och bilförsäkringar så får man ju en viss bonus för skadefria år! Varför inte även i a-kassan? Många äldre har inte mer än försörjningsstödbeloppet efter ett helt arbetsliv.
Mer flexibel pensionsålder är på plats. Jag fyller 65 år detta år och började arbeta då jag var 17 år,tycker att det är fullständigt tillräckligt yrkesliv.Nu för tiden,börjar ofta yrkeslivet omkring 30 år eller senare och då blir det inte många år att tjäna in pensionen på.Jag kan också tycka att man skall enbart kunna tjäna in ett bestämmt antal år för pension och då lika för alla,kanske det blir en förändring på arbetsmarknaden då. Idag finns det enormt många egna försäkringar,som ett antal personer betalar in. En arbetstidsförkortning tror jag också skulle förbättra för alla att man orkar mycket mer och kan då också göra en samhällsinsats.Äldrepeng såsom skolpeng vore också på plats,då slipper alla oro sig för hur det blir med omsorgen. Jag som pensionär har makten att välja till den och den nivån
Det borde vara en självklarhet att man hade en pension som grundas på vad en människa behöver (som hittills) för att kunna betala sina mediciner, äta och ha tak över huvudet. Att sitta och småplottra med poäng hit eller dit anser jag vara ovärdigt ett samhälle med ambitioner att vara en välfärds-stat. Vi får finna oss i att vi har gjort vårt och att det är nästa generation som tar över. Kan förstå att det “suger” om man bryr sig mycket om sina pengar, har satt in sparat kapital och inte får det man förväntat sig. Vi behövs, men kanske inte på det sätt vi trott.
Jobba till 75 – hur många kan det över huvud taget?
Kan man se sig som världsmedborgare så kan man också se att så här bra som idag kommer inte många att få…
I rättvisans namn bör pensionen bli exakt lika oavsett man tjänat multum eller endast är vårdbiträde. De rika och välbetalda får betala till de fattiga och lågavlönade.
Pensionsåldern måste vara flexibel så den som inte orkar kan gå i pension tidigare och den som vill får jobba hur länge den vill. Men pensionen skall vara lika för alla!
Det skrivs spaltmeter om pensionsåldern och hur mycket mer vi behöver arbeta för att behålla älfärden. Mina funderingar forsar fram. Välfärd för vem? Massor av kvinnor har arbetat sina 40 år men får knappr 10 000 per månad i pension. Kan vi inte börja med våra politiker. Sänka lönen först sedan höja deras ålder för att få gå i pension. Sänka alla förmåner som politiker har. Alla besparingar inom politiken blir miljarder. Dessa besparingar skulle öronmärkas för pensionen. Dyra mycket dyra skattekronor till politiker som är för många till antalet.
Det är svårt att sätta en gräns för pensionsålder eftersom vi har olika arbeten,förutsättningar,möjligheter att skapa en trygg pension.
Därför tycker jag att gränsen ska vara flytande med en undre gräns 50 år övre gräns 75 år för att man ska kunna välja tid.
Kan man arbeta eller ta andra uppdrag ska man göra det tills man blir nöjd och önskar att dra sig tillbaka.
Ersättningen ska då anpassas till dessa omständigheter,naturliktvis gäller detta för alla oavsätt jobb eller kön.
Möjligheter till eget pensionspar är önskvärt.
Jag håller fullständigt med vad du skriver i de två sista styckena.Jag har också saknat allt oavlönat arbete, som Sveriges pensionärer gör i det tysta, i debatten. Jag hör ofta bland mina pensionärsvänner att de ska ha barnbarnen, eftersom dagis har studiedag eller stängt av någon annan anledning. Många arbetar också oavlönat inom Väntjänsten och Röda Korset. Det är ju också arbete, som behöver göras, men det räknas tydligen inte. Men om pensionärerna inte ställde upp hade ju t ex föräldrarna själva behövt stanna hemma, såvitt de inte hade valt att lämna barnet på ett annat dagis med för dem okända barn och personal. Ofta vill föräldrar inte det, såvitt det inte är absolut nödvändigt. Har man en far- eller morförälder, då ringer man den i stället.
Det låter ganska vettigt att man utgår ifrån hur många år man arbetat, förutsatt att man får tillgodogöra sig de år man varit hemma med barnen. Detta gällde kanske mera förr, då man var hemma massor av år och de flesta var hemmafruar. Numera är man ju inte hemma så länge då de flesta är på dagis, men självklart måste man få räkna med de år det gäller.
Här kommer två andra tankeexperiment, inte helt aktuella men kanske ändå värda att ta del av. “Delad pensionspoäng ger kvinnor trygghet” skrevs på DN Debatt 87-11-03. Det var jag som skrev. Tanken då var att dela ATP-poängen mellan kvinna och man med gemensamma barn under 18 år.
Eller, som jag också föreslog när det begav sig “Vårdpoäng nu för omsorg imorgon”, ”Omsorgsekonomi” var då mitt drastiska uttryck för att vi inte skulle ha rätt till mer vård/omsorg än vi själva hade presterat under vår levnad. ”I det goda samhället har vi fattat att vi inte klarar oss utan vård och omsorg och att kvinnor inte är en” fri nyttighet” som termen lyder i läroböckerna.”(Tidskriften Hertha 3/87). Otidsenligt javisst, men kanske tänkvärt?