Efter ett 40-årigt yrkesliv som sjuksköterska i sjukvården smärtar det mig att se vad som händer i äldreomsorgen. Jag oroar mig att äldreomsorgen är på väg in i nästan samma situation som den befann sig i på 60-, och 70-talet. Jag började på Umedalens sjukhus på 60-talet och då arbetade vi varannan helg med delade turer. Det fanns många patienter på avdelningarna och i salarna kunde det ligga 8-12 patienter vilket innebar att det inte fanns någon integritet för den äldre. Dementa blandades med övriga äldre sjuka. Jag är mycket väl medveten om att det inte alltid är antalet vårdpersonal som avgör vårdkvalitet men det finns givetvis en gräns. Nu är vi tillbaka i samma situation, personalen i äldreomsorgen jobbar varannan helg med delade turer, då är man så få i personal att man har nått smärtgränsen för längesedan. Då finns inte tid över till guldkant för den äldre, då är det bara den mest basala omvårdnaden som hinns med. Umeå kommun har hög andel sjukskrivna i den kommunala omsorgen och risken är att det blir ännu fler med den utveckling vi ser idag.
Ädelreformen genomfördes 1992 och då överfördes äldrevård från landsting till kommun för att kommunerna skulle få ett helhetsansvar för äldrevården. Ädelreformen innebar på många sätt en positiv utveckling. Demensboenden med 8 boenden i hemlik miljö tillskapades och det satsades på utbildning av personal i demensvård. Äldre vid särskilda boenden fick så småningom tillgång till eget rum. Personaltätheten ökade och varannan helg-tjänstgöring upphörde vilket innebar mer tid för guldkant till den äldre.
Kvalitén i omsorgen uppstår mellan vårdare och den som vårdas. Därför är det helt avgörande med ett gott ledarskap och att kommunen kan rekrytera kompetent personal med undersköterske-, och sjuksköterskeutbildning som brinner för uppdraget. Med det som händer idag kommer det givetvis att bli svårare att rekrytera personal till denna viktiga verksamhet och dessutom finns risken att engagerad, duktig personal söker sig andra karriärvägar eftersom man upplever att man inte ges möjlighet att utföra ett gott arbete.
Till min stora förskräckelse så ser jag nu, inte bara i Umeå kommun utan runt om i Sverige, att man frångår rena demensboendeenheter. Kommunerna har börjat kalla allt för äldreboende och blandar dementa med andra äldre i behov av vård. Dessutom blir det fler och fler äldre på varje enhet och husen som byggs rymmer fler och fler avdelningar. Hoppas att vi inte kommer tillbaka till jättelika institutioner och flerbäddsrum där individen bara blir en i mängden.
Anhöriga tar idag ansvar för en stor del av äldrevården genom att äldre sjuka ska bo hemma till varje pris och man ska vara väldigt sjuk för att få ett särskilt boende. Anhöriga och den äldre ska kunna känna sig trygga i att vården finns när behovet uppstår. För mig är det en självklarhet att de sista åren av livet ska vara lika trygga och värdiga som de i början av livet.
Marianne Normark
