Seniorvänliga Nykvarn

En äldreboendechef som pratar om party, en frivilligsamordnare med bullrande skratt och aktiviteter som fyller flera hus. I Nykvarn verkar eldsjälar få fritt spelrum och engagemanget smitta, till seniorvänlighetens stora gagn. På det är mälarkommunen nu bäst i Sverige.
– Välkommen ut på landet!
Lokale SPF-ordföranden Stig Söderberg står i snögloppet vid sin bil, mellan järnvägsstationen och det lilla centrumet. Nykvarn ligger bara 29 minuters tågfärd från Stockholms centralstation, men här finns inte mycket som påminner om storstad. Nykvarnarna har gammalt bruksortspåbrå. Denna lilla sörmländska kommun slog sig fri från Södertälje för bara ett drygt decennium sedan.

Qulturum utnyttjas flitigt
Stig Söderbergs sightseeing genom det seniorvänliga Nykvarn börjar i centrum. Här ligger Qulturum, en vacker tegellokal:
– Vi får inga kommunala bidrag, men i stället är alla lokaler gratis. Och det är nog minst lika bra för vår del, tror Stig.
Ja oj, vad lokalerna nyttjas i Nykvarn: På Qulturum samsas bingo med qi gong, festkvällar med medlemsmöten. Än livligare är Frivilligcentralen, Träffen kallad. Det är bara att börja rabbla: stickkafé, hantverksklubb, sopplunch, datakurs, snickeri, berättarcirkel, minicafé, loppmarknader och sångstunder…
Frivilligcentralen är också en ideell förening, som kommunen stöttar med en avlönad samordnare, världsstjärna i halva Nykvarn, Lotta Ferrer.

Alla har egen utgång
Det hemtrevliga sorlet leder oss genom Lugnets äldreboende. Det är fredagsfika, öppet för var och en som är sugen på kaffe och sällskap. Kaffet står kommunen för, hembakt bulle får man till det förnämliga priset fem kronor.
Inger Norin sitter vid ett av borden närmast fönstren. Hon, som i ungdomen segelflög och som länge var bestämd, att “Inget Ã¥lderdomshem för min del”, bor numera här pÃ¥ Lugnet. Efter stroken är det trots allt en trygghet, inte minst för hennes son. Och nu uppfattar hon det nästan inte som ett äldreboende. Hon, med sitt frihetsbehov, mÃ¥ste kunna komma och gÃ¥ som hon vill. Här har alla boende utgÃ¥ng till gÃ¥rden direkt frÃ¥n sina rum.
– Är det vackert väder tar jag min rullator och går ut för att få lite färg. Annars använder jag bara läppstift, säger hon finurligt leende.
Vill bo i Nykvarn livet ut
Ingrid Johansson står på post vid serveringsvagnen. Hon är, via Frivilligcentralen, värdinna på fredagsfikat.
– Jag blev änka väldigt ung, har varit ensam i 25 år nu. Och jag trivs här.
Hon tror att både den politiska makten och den mänskliga nöden blir mindre anonyma på småorter. Till henne ringer folk för hjälp att följa med ner i källarförrådet eller att byta en glödlampa.
Vid bordet i hörnet sitter tre personer och pratar om ditt och datt och om Nykvarn, inte minst.
– Jag är Nykvarnsbo på riktigt och det vill jag vara tiden ut, slår Elly Pettersson fast.
Livet med tallarna
Anders Ehnmark kom till skogarna utanför Nykvarn med en idé om att bo sÃ¥ billigt som möjligt, för att inte behöva tjäna sÃ¥ mycket pengar. Den vilda sidan av Nykvarn förblir för honom den främsta, “för att dÃ¥ fÃ¥r man själv lov att hitta pÃ¥ det, livet, med tallarna”. Och det har man än mer nytta och glädje av som äldre, tror han.
Stig Kammelids fru bodde här på Lugnet till i fjol, när hon gick bort. Även han är urnykvarnsbo och går fortfarande hit till fredagsfikat ofta, ofta.
– Jag har många bekanta här och de säger ju att det är trevligt när det kommer folk utifrån, som jag. Och personalen är snäll.
En kvinna med fläta och högt, klingande skratt lutar sig över en stol vid bordet. Det är Berit Ahlberg Åhammar, bas över äldreboende och hemtjänst.
Vi följer Berit Ahlberg Åhammars raska steg genom Lugnet. Hon pepprar fram stolta fakta: Har vi sett vilka fina öppna spisar de har? All maten lagas i köket här, kalops, dillkött och kåldolmar. Badrummen är så rymliga att alla ska klara intimhygienen själva så länge som möjligt. Det handlar ju om värdighet.
Hon berättar om den lokala värdighetsgarantin och lagen, att man ska få bestämma själv, även om man är dement eller svag.
– Rent praktiskt kan det handla om små saker som att kanske ta fram två tröjor på morgonen, att välja mellan. Vi hade en kvinna här som var döende, som vi visste alltid hade varit ute flera timmar varje dag, och henne rullade vi ut sängliggande när vädret dög.

Vi satsar på fester och gemenskap
Rundturen landar i en sal med vackra linnegardiner och riktiga matsalsmöbler.
– Vi försöker satsa på fester och gemenskap. Folk som är i dåligt skick skärper upp sig något oerhört då, och om de sedan inte minns, det spelar ingen roll, för känslan sitter kvar länge!
Hon är bestämd, bakom allt det vänliga:
– Folk ska inte hit och dö, de ska hit och leva och ha skoj – det ska vara lite party!
Matlag på Taxinge bygdegård
Vi far ut i skogen, till Taxinge bygdegård. Matlag turas om att handla, laga, duka och servera på dessa uppskattade fredagsluncher. Medlemmar i Frivilligcentralen får till självkostnadspris, 40 kronor, varmrätt med bröd och ost, kaffe och efterrätt.
På dagens meny står köttgryta med kokt potatis och färsk ättiksgurka, morotskaka till kaffet och lottdragning av småsaker, som matgästerna tagit med sig.
– Folk börjar komma redan vid tolv, då är det så här mycket prat. Vi äter vid ett. När lottdragningen är över: swisch – försvinner alla på en gång, berättar Solveig Andersson med ett luttrat leende.
En nykvarnsk berömdhet slår sig ner vid vårt bord. Det är Lotta Ferrer, samordnaren på Frivilligcentralen.
– Lotta måste med på bild, hon är ju viktigast, hojtar någon åt Veteranens fotograf.
– Tja, det är inte precis svårt att samordna. Mitt jobb är att fånga upp idéer och få dem att fungera.
Som seniordagen i folkparken: artister, smörgås, kaffe och tårta – helt gratis tack vare sponsring från näringslivet. Eller ljusfesten på Oxvreten mitt ute i skogen, där marschaller lyste upp vägen, och det i ljuset från enbart levande ljus åts osttallrik till trubadurtoner. Pensionärskollo, våffelkvällar i parken och minibussen till Södertälje: Var fjortonde dag kör den en tur in till de stora matvaruhusen. Man kan boka plats för en 20-lapp.
Prestigelöst
Skrattet bullrar kring Lotta Ferrer. Hon tar sats ett andetag och fortsätter:
– Vi har ju hemskt kul, slänger käft med varandra och skrattar. Ibland så blir man väl lite på gränsen…
– Kanske det har med det gamla brukssamhället att göra, men här finns en prestigelöshet. På många håll ska det vara så stöddigt och märkvärdigt, man skulle aldrig kunna tänka sig att sitta i en gammal bygdegård. Men då stöter man ju bort många som inte kan spela fina, säger Stig Söderberg.

– Ja, om man behåller den här andan, så självklart vill jag bli gammal här! utbrister Lotta Ferrer.
Alla får vara med
På tåget hem fortsätter jag att fundera över det där och över de pusselbitar vi fått under dagen: Den lilla bruksorten och alla entusiaster, Stig Söderbergs »alla ska med«-mentalitet, äldreomsorgschefens party, den omåttligt populära Lotta Ferrer. Vrider man och vänder på bitarna, skymtar något mer bland nog så välbehövliga policydokument och kommunala beslut. Pappersdrakarna tycks faktiskt ha omsatts i praktik. Det är som att en speciell anda faktiskt vilar över Nykvarn, en anda av entusiasm och optimism – som dessutom tycks smitta.

Text: Maria Wiberg

Skriv ut