Piteås pensionärsråd kämpar för ökad bemanning

Den här historien börjar en iskall och nattsvart eftermiddag i Öjebyn strax utanför Piteå. Fotograf Anders Alm tar bilder av Öjagårdens beryktade äldreboende som lyser gult och varmt från fönstren. Men det har inte alltid varit varmt och mysigt på insidan.

Oroliga och ensamma dementa
Det var i september 2010 som det upprörande reportaget från Öjagården sändes av Uppdrag Granskning, mitt i valrörelsen. Bilderna på gamla människor med demenssjukdom som övergivet och oroligt vandrade fram och tillbaka i korridoren på nätterna – utan att personal fanns på avdelningen, och utan möjlighet att ta sig ut eftersom dörrarna hölls låsta.
– Problemet med inlåsning och personalbrist lyftes upp ordentligt efter programmet, både i Piteå och i hela landet. Det ledde till att Socialstyrelsen gjorde oanmälda granskningar både här och över hela landet, säger Inger Ingesson, Piteåbo och ledamot i SPFs förbundsstyrelse.

Efter tv-programmet restes invändningen att inlåsning måste vara bättre än att den demente förirrar sig ut i vinternatten med uppenbar risk för livet.
– Ingen säger väl emot det. Men om man har tillräckligt med personal som ser när en demenssjuk är på väg att försvinna ut genom dörren så kan man ju i lugn och ro och med värdighet och omsorg ta hand om situationen, säger Inger Ingesson. Inte annars.
Det är det striden gäller: Piteå måste ta sig råd att anställa tillräckligt med personal, och behålla den. Men kampen är inte ny.

KPR har fört frågan länge
Vi far vidare, in till Piteå stad och Piteå-Tidningen. Den snart hundra år gamla kulturbäraren dominerar ortens nyhetsförmedling med sin hushållstäckning på 85 procent.
– Det verkade nog ute i landet som att frågan om olaglig inlåsning av dementa äldre uppstod i Piteå i och med Uppdrag gransknings reportage, berättar Piteå-Tidningens redaktionschef Bengt Larsson. Men debatten hade pågått länge, inte minst genom aktiva pensionärsorganisationer på Piteå-Tidningens insändarsidor.

Öppet brev från KPR
Backar man bandet till april 2010, alltså nästan ett halvår före SVTs sändning, hittar man en unik politisk insats av äldreorganisationerna i KPR. I ett öppet brev till kommunledningen formuleras en lika desperat som skarp protest:
“Vi ser att en smärtgräns håller på att överskridas. Många äldre mår inte bra. Behoven av vård och omsorg ökar. Det skapar oro och otrygghet när man ser att resurserna minskar och att vården inte räcker till för alla som behöver den.”
Skrivelsen har rubriken “Kommunala Pensionärsrådet kräver en ökning av äldreomsorgens anslag”. SPF, PRO, SKPF och SPRF har skrivit under.
“Äldreomsorgen är i behov av mer pengar. I stället har anslagen skurits ner. Det har inneburit att ytterligare elva platser på kommunens äldreboenden försvunnit, att vårdpersonalen reducerats med ytterligare femton personer, att många äldre fått minskad hemtjänst. Det finns dessutom ett mörkertal för hur många anhöriga som hjälper/vårdar sina närstående i hemmen utan någon som helst hjälp av samhället.”

17 nya tjänster till äldreomsorgen
Piteå-Tidningen rapporterade, och politikerna reagerade. Utdelningen kom till 1 januari 2011: 17 nya tjänster till äldreomsorgen. Nattbemanningen på Öjagården förstärktes från fyra tjänster till fem och en halv för 83 lägenheter, varav 16 demensboende.
– Det tyder på ett inflytande för KPR. Över huvud taget är pensionärsorganisationerna rätt duktiga på att flitigt sätta äldreomsorgen under lupp på våra debatt- och insändarsidor, säger Bengt Larsson.
Ändå finns det ett tomrum att fylla.
– Om pensionärsorganisationerna tipsade oss mer så skulle vi också rapportera mer. Gör de fler utspel och rapporter och ställer krav, så kommer vi givetvis att bevaka, säger Bengt Larsson.
Det finns en krass, ekonomisk bakgrund som äldreorganisationerna också borde utnyttja:
– Pensionärerna är vår största läsargrupp, så det är klart att vi är intresserade. Men sanningen är ändå att i dagsläget är det personalen som är vår viktigaste ingång när vi ska granska äldrevården. Inte SPF och PRO, och ännu mindre facket.

Personaltätheten minskar
En kort promenad från tidningshuset ligger “Samvaron”, ett aktivitetscentrum för äldre. Här möter Gunilla Bergstedt upp, SPFare i Häggen och KPR-ledamot sedan 2006, och vice ordförande sedanvalet 2010.
Vi går in i det stillsamma biblioteket. Kaffe finns och Gunilla Bergstedt har tagit med hembakt. Med sig har hon också pärmar, rapporter och kalla fakta. Påläst och förberedd radar hon upp olika nyckeltal.
De pekar i fel riktning.
– 1991 hade Piteå nio personal på sju boende. Idag har man sju personal på tio boende. Till det kommer att vårdtyngden har ökat markant.
– Man är mycket sjukare i dag när man får plats på äldreboende, fortsätter Gunilla Bergstedt. På tio år har hundra platser i vård och omsorgsboende tagits bort, och därför blir det allt svårare att få en plats. Därmed får personalen allt svårare att orka med sina jobb. Cirkeln är ond, och det är allvarligt.

Alltid nya besparingar
Gunilla Bergstedt tror, i likhet med Bengt Larsson, att KPRs protester har bidragit till förbättringarna i Piteås äldrevård. De 17 nya tjänsterna, och en personal på Öjagården som uppger att man är nöjd med att bemanningen nattetid utökas.
Men nya besparingar knackar alltid på dörren.
– Över tid tror jag tyvärr att vi bara påverkar marginellt. Vi hamnar lätt i en gisslansituation, där politikerna kan säga att pensionärsorganisationerna minsann har fått information i KPR och fått tillfälle att säga vad de tycker. När det senare blir dags för beslut i kommunstyrelse och kommunfullmäktige gör man oftast i alla fall som man vill.
Det blir en katt- och råttalek. Framgångar i form av ökade resurser efter den gemensamma skrivelsen och efter Uppdrag gransknings nedslag äts snabbt upp av nya sparkrav.
För KPR gäller det att ständigt vara grindvakt. Och man behöver ha mediernas intresse vid sin sida.
– Just nu har vi en tuff diskussion som handlar om att man efter nedslag från Socialstyrelsen visserligen förstärker nattpersonalen på Mogårdens äldreboende, men man tar fram den resursen genom att minska bemanningen på dagen!

Vill inrätta en äldrenämnd
Politikerna är inte benägna att lyssna om det inte är valår. Gunilla Bergstedt och övriga företrädare från pensionärsorganisationerna ville exempelvis uppvakta kommunstyrelsen direkt inför det senaste stora budgetbeslutet, men politikerna sa nej.
– Argumentet var att i så fall måste de vara beredda att ta emot alla möjliga andra intressegrupper. Det skulle ha varit orättvist att ta emot oss, menade man.
Gunilla Bergstedt och övriga pensionärsrepresentanter i KPR har också föreslagit att KPR ska begära att Piteå kommun inrättar en egen äldrenämnd.
– Men det vill man nog inte. Frågan förhalas av den politiska ledningen.
Vilken slutsats drar du av detta motstånd?
– Vi bör förstås agera tuffare. Vi kan bli ännu bättre på att samarbeta med de andra pensionärsorganisationerna, och genom att göra fler gemensamma utspel, säger Gunilla Bergstedt.
– Samtidigt behöver vi mer stöd från distrikt och från förbundet centralt, i form av utbildning och i form av kunskap och argument, för att bli tryggare och säkrare i hur vi ska gå fram.

Anställda slog larm
Det finns också andra allierade som inte räds striden. Vi möter två av dem i köket på Norrgårdens äldreboende.
Det är undersköterskorna Elisabeth Marklund och Elisabet Swills som vågade slå larm, såväl i lokalpressen, som i Uppdrag granskning, och från kommunfullmäktiges talarstol i form av ett så kallat medborgarförslag.
– Jag var tvungen att agera för jag såg hur allting höll på att kapsejsa, berättar Elisabeth Marklund.
Många kollegor stöttade henne, men många hoppade också av när trycket från arbetsgivaren ökade.
– Det var svårt. Men frågan som jag aldrig kommer ifrån är om jag skulle acceptera att min egen mamma och pappa utsattes för att låsas in med andra demenssjuka och vara utan möjlighet att få hjälp och stöd under stora delar av natten?
Elisabeth Marklund får svårt att hålla gråten tillbaka. Elisabet Swills fyller i:
– Det är fruktansvärt att se äldre fara illa. Om vi ska kunna må bra när vi går hem från jobbet och orka på längre sikt så måste vi få känna att vi kan ge de äldre trygghet.

Utanför Norrgårdens köksfönster biter sig rimfrosten fast i de svarta träden. Det lyser upp vägarna i ett ännu mörkt och snöfattigt Norrbotten.

Text Jan Arleij

Skriv ut