Birgitta Tell borde vetat bättre. Ändå nonchalerade hon sina hörselproblem som blev värre med åren. Hon tycker att äldre borde kräva mer. – Det bordet vara en rättighet att gratis få kolla hörseln vid 65.
Birgitta var 17 år när hennes granne, som var öronläkare, märkte att det var något fel. Då visste hon inte att hon hörde dåligt. Hennes familj hade inte märkt något. Hon blev genast inkallad till öron-, näs- och halskliniken och blev opererad för broskbildningar i örat. Grundskolan klarade hon utan hjälp. Hon sa ”va” och blev ”va-tjejen”.
När hon började på kvällsgymnasiet fungerade det inte längre. Hon blev opererad flera gånger och fick byta ut hörselbenet. Hon fick hörapparat först vid 29 års ålder då hon gick på socialhögskolan. Hon utbildade sig sedan och blev så småningom sjukvårdschef i Västmanlands län.
Som sjukvårdschef hade hon bara hörapparat som hjälpmedel. Hon kände sig osäker, försökte sätta sig strategiskt på möten för att se munrörelser. Hon läste protokollen efteråt för att känna sig påläst och kunna referera mötena till sina medarbetare.
– Jag tog på mig skulden för att behöva jobba så mycket, säger hon. Det blev trippeljobb. Jag fokuserade på jobbet och mina sociala kontakter blev lidande.
Birgitta slutade sitt jobb när hon var 60 år. Nu är hon pensionär och vice förbundsordförande i Hörselskadades Riksförbund, HRF.
– Om jag vetat om vilken rätt jag hade till hjälpmedel hade jag fortsatt till min pension, men det gick inte. Alla trodde att jag visste om problemet eftersom jag fanns inom sjukvården, men så var det inte. Hur är det för dem som inte ens har den kopplingen? Man måste få mer information om sina rättigheter och möjligheter.
Idag har Birgitta fortfarande svårt att träffa nya människor. Hon tycker det är svårt att hänga med i samtalen och avstår från att delta i olika arrangemang.
– Svårast är att inte hänga med diskussionerna med barnbarnen. De talar för fort. Jag måste säga: ”Tänk på mormor” och då går det bättre. En stund.
Hon kan inte heller hänga med att titta på otextade svenska filmer. Språket går för fort.
Birgitta har skaffat egna hjälpmedel, bland annat en trådlös förstärkare som hon kan sätta på matbordet och be de närvarande prata en i taget. Då hänger hon med.
– Från det att du föds tills du kommer upp i skolåldern har du större möjligheter att få hjälp hos hörselvården, men när du blir vuxen är det inte lika självklart, säger hon.
Birgitta tror att den äldre generationen inte ställer tillräckliga krav.
– Vi driver inte våra frågor på det sätt som man behöver göra. Vi blir en tyst grupp. Det hänger mycket på enskilda och organisationer att lyfta de här frågorna.
Ofta kopplas hörselnedsättning till att vara äldre, menar hon, att man inte hänger med och är lite bakom.
– Det borde vara en en rättighet att få sin hörsel kontrollerad när man blir äldre. Kanske regelbundna fria kontroller från 65 år, så som man har hörselkontroller för barn, säger hon.
Den ofta långsamma försämringen av hörseln för äldre människor gör att de inte märker när de passerar gränsen till att inte kunna kommunicera. Många anpassar sig till sin hörselnedsättning. Till ett högt pris.
– Alla får inte den hjälp de behöver för att man tar det som en naturlig del i åldrandet, men det är så fel. Man kanske hör till ett landsting där man får betala en stor del av sina apparater själv och väljer därför att avstå av kostnadsskäl. På så sätt är det faktiskt en klassfråga.
– Många äldre kan hantera sina hörapparater och andra hjälpmedel, medan andra böjer huvudet och blir passiva. När jag en gång inte klarar mig själv vill jag inte bli bedömd som dement bara för att jag hör dåligt.
Neddragningar inom landstingen kan betyda att det blir högre kostnader på andra håll.
– En äldre människa som blir isolerad, deprimerad och kanske får fysiska åkommor – vad kostar den sjukvården? En fullgod rehabilitering av en människa är en besparing på sikt.
Bernt Andersson
redaktionen@veteranen.se
