När Kerstin Friberg var liten fick hon allt hon pekade på. Inte heller behövde hon hjälpa till. Bortskämd, kallar hon sig själv.
– Det var normalt för mig att få allt, att aldrig behöva önska. Jag stod alltid i centrum.
Ändå var det något som inte stämde.
– Det fanns något slags krav på att jag skulle prestera. Och mamma kunde plötsligt säga konstiga repliker som att jag skulle vara tacksam, säger hon.
Och en sak fick inte Kerstin, fast hon hett önskade det: syskon. Hon var och förblev det enda barnet.
Frågor om födelseorten
Familjen hade flyttat ett flertal gånger och bodde sedan länge i Linköping men aldrig hade de bott i Stockholm. Ändå stod Stockholm som Kerstins födelseort. Varför? undrade hon.
Jo, de var på resa, förklarade mamman. Så kom det sig att hon föddes där.
Inte heller fanns det några kort på Kerstin som baby. “Vi hade ingen kamera”, sa mamman.
Någon riktigt varm relation med sin mamma upplevde sig Kerstin aldrig ha. Och när mamman i slutet av sitt liv låg svårt sjuk tog Kerstin upp frågan om födelseorten igen. Varför stod det Stockholm? “Jag orkar inte ta det nu”, blev mammans svar. Kerstin var då 43 år.
Fick en ingivelse
Det var först tio år senare som svaret kom. Kerstin, numera bosatt i Motala med sin familj, var på pastorsexpeditionen för att sonen behövde nytt pass. Som av en ingivelse bad hon om att få se på de uppgifter som fanns om henne.
Prästen kom tillbaka med de sökta papperen. Kerstin kunde skönja en viss uppståndelse hos honom. För där stod, i svart på vitt, att Kerstin var adopterad; två okända namn stod som biologiska föräldrar. En mamma från Stockholm och en pappa från Malmö.
Prästen tog henne avsides. Han avrådde henne från att ta upp adoptionen med pappan som fortfarande levde men som var gammal och nog inte skulle orka med detta. “Jaha”, sa Kerstin artigt och kontaktade sedan genast sin far för att ställa honom inför fakta.
– Han tog sig för hjärtat och sa “Å, vad skönt att du vet om det här äntligen.”
För pappan var det en slutpunkt – “nu är allt bra” – men för Kerstin var det början på en lång resa som ännu pågår.
Alla visste
Det visade sig att Kerstin börjat sitt liv med att bo med sin biologiska mamma på ett mödrahem i Stockholm. Pappan hade ensam rest dit för att hämta henne. Han hade upplevt att han hade “köpt” Kerstin, för vid överlämnandet ville den biologiska mamman ha betalt för de kläder som Kerstin hade på sig.
– Han hade betalat men det märktes att han tyckte situationen varit obehaglig.
Det fick ju inte förekomma några pengar, säger Kerstin.
Det visade sig också att praktiskt taget alla i släkten vetat om att Kerstin varit adopterad, utom Kerstin själv. Enligt pappan var det mamman som till varje pris ville hålla det hemligt. Hon hade till och med bränt originalhandlingarna till adoptionen, men innan dess hade pappan i smyg tagit kopior som det var meningen att Kerstin skulle få efter hans död. Nu ville han att hon omedelbart skulle få tillgång till dem. De fanns förvarade hos en syster till mamman, som alltså med ens hade förvandlats till en adoptivmamma.
Kerstin ville inte börja forska i sitt förflutna så länge pappan levde, av hänsyn till honom. Men släktkorten plockade hon genast ner. Och när det strax efteråt var kusinträff frågade hon kusinerna varför de inte sagt något. De hade inte fått, förklarade de.
– Och de sa också “Du hade det så bra.” De såg bara utanverket. Det har gjort att jag idag väldigt lite bryr mig om den materiella ytan. Det är bara “skrap, skrap”, det är det som finns under som räknas.
Riksarkivet gav hjälp
När adoptivpappan dog ytterligare tio år senare – Kerstin var nu 53 år – började hon resan med att hitta sina rötter. Eller “Nu tar vi Stockholm” som hennes stöttande man uttryckte det. På Stockholms Stadsarkiv och Riksarkivet fick hon värdefull hjälp i sökandet.
Den biologiska mamman var död sedan länge men Kerstin hittade den person som innehade gravrätten. Henne sökte Kerstin upp i en av Stockholms södra förorter, utan att höra av sig innan. “Säg inte att det har poppat upp en syster till”, sa kvinnan när hon öppnade dörren för sin okända halvsyster.
Efterhand har det blivit en hel skörd med halvsyskon, alla med olika pappor och olika dialekter. Bara det yngsta barnet har växt upp med den biologiska mamman. Året efter Stockholm “tog de Malmö” där de hittade två halvsyskon på den biologiska pappans sida.
Förlorat många år med sina syskon
Kerstin Friberg har fått sina efterlängtade halvsyskon men det är också detta som smärtar henne mest. Att hon blivit fråntagen dem under hela sin uppväxt. Nu hade de hunnit leva merparten av sina liv när de träffades och kontakten är viktig men skör. Inga minnen har de ihop.
– Vi är så rädda för att såra, rädda för ord.
Hon känner inget agg mot sin biologiska mamma.
– Hon jobbade som städerska och hade redan fått två barn som hon inte heller kunde ta hand om. Hon var sjuk och eländig och tänkte på mitt bästa.
Men att adoptivmamman, som hon upplever var den som hårdast drev frågan om att inget fick sägas om adoptionen, undanhöll henne från sina syskon, det kan hon inte komma över.
– Jag kan förstå men inte förlåta.
Fram träder en bild av att mamman vakade över adoptionen som en statshemlighet. Inget fick läcka ut till Kerstin.
– Och en hemlighet leder genast till flera hemligheter, det blir en hel härva som måste bevakas. Det blir negativ energi, att hela tiden vakta sin tunga.
Känner sig bitter
Kerstin har förstått att hon inte fick läsa Mitt Livs Novell, för där kunde finnas beröringspunkter med hennes egen historia. När hon skulle gifta sig visade det sig att mamman pratat med prästen innan, så att han inte skulle avslöja något. Senare har Kerstin fått veta att det berodde på att mamman var rädd för att Kerstin skulle ta avstånd från henne, om sanningen skulle komma fram.
– Man får ändå inte göra så, säger Kerstin. Alla har rätt att få veta sitt ursprung. Jag kan inte skylla allt på att jag är adopterad, jag måste ta mitt personliga ansvar. Men jag känner mig sviken och bitter. Att hon inte berättade.
Alla visste ju. Det är vansinne att göra så här.
En stor hjälp för Kerstin har föreningen AFO, Organisationen för vuxna adopterade och fosterbarn varit.
– Man har behov av att älta vissa saker, och det är bara de som har varit med om det som förstår hur det är att bli grundlurad.
Så småningom har släktkorten åkt fram igen, “det är fina kort”, säger Kerstin. Men hon kan fortfarande undra vilken som är hennes riktiga släkt. På en videosnutt har hon fått se sin biologiska mamma. Det gav henne en slags identitet.
De hade liknande kroppsbyggnad, adoptivmamman var betydligt spädare.
– Man letar spår efter det man tillhör, om det så bara är ett ansiktsuttryck.
Kerstin undrar över hur den första tiden med den biologiska mamman var.
– Höll hon om mig eller tog hon avstånd för att hon visste att jag skulle lämnas bort?
Nyligen dog den moster som hade haft hand om kopiorna till adoptionen. Kerstin har fått ärva kort som gör henne glad. På ett är hon liten, ungefär ett år, och sitter i sin adoptivmammas knä.
– Hon håller om mig. Annars var det lite “noli me tangere”, “rör mig inte”, över henne.
Vad tänker du på när jag säger ordet “mamma”?
Efter en kort paus säger Kerstin: “Då tänker jag på mig själv.”
Text: Lillian Edvall
Jag har alltid vetat att jag varit adopterad. Min adoptivmor hade psykiska problem och jag längtade alltid efter min riktiga mamma, Jag ville att hon skulle komma och hämta mig och jag skulle bli så lycklig. Som tur var var min adoptivfar min trygghet och jag vet att han älskade mig. Har man fått kärlek och omtanke och en bra uppfostran kanske man skall känna sig nöjd och tacksam för det. Jag sökte upp min biologiska mor när jag var 32 år. vi hade inte mycket gemensamt och det uppstod inga varma känslor från min sida i alla fall. Min far som var fransman skall jag efterforska i Riksarkivet till våren. Det är för att stilla min nyfikenhet. Han är säkert död och min franska är dålig men jag vill att mina barn skall få veta var dom kommer ifrån. Alla har rätt att veta var dom kommer ifrån men det är långtifrån alla som får den möjligheten. Då tänker jag på alla föräldralösa barn på barnhem världen över. Alla barn förtjänar kärleksfulla föräldrar men de behöver absolut inte vara biologiska. Det viktigaste är kärlek och bekräftelse på att man duger som man är.
En skolklass fick i uppgift att rita en teckning av hela sin familj. Sedan skulle eleverna visa teckningarna för varandra.
En pojke med mörk hud och afrokrulligt hår visade fram sin teckning, och de andra i klassen förundrades över att hans mamma och pappa var vita.
“Det är för att jag är adopterad” svarade pojken.
“Vad betyder adopterad?” frågade en av klasskompisarna.
“Det betyder att när jag var liten baby växte jag i mammas hjärta istället för i hennes mage” svarade pojken.
Hej, Kerstin, jag håller fullständigt med dig,då jag har ungefär en liknande historia som du. Särskilt detta att så många människor i ens omgivning har vetat något om en som man själv inte har haft en aning om. Det är nog det värsta! Att det inte var ens adoptivföräldrar som berättade det för en utan att det var av andra som man fick veta det. Det kändes som “en kall spann vatten hälldes över en” då. Man skall också ha haft en viss förståelse för både biologiska föräldrarnas och adoptivföräldrarnas handlande i denna fråga, men ändå i sluttampen undrat om någon egenltigen tänkt på hur det hela drabbade mig. Att liksom vara en bricka i ett spel. Jag kan också känna igen mig i det Kerstin skriver om att inte veta vilken släkt man tillhör,
biologiska släkten eller adoptivsläkten. Detta speciellt när man själv fått barn och barnbarn.
Det är som sagt ett trauma i sig att vara adopterad, att sedan också i vuxen ålder få veta det blir ytterligare ett trauma, ett s k dubbeltrauma.
En fråga är vem det är mest synd om, Kerstin eller hennes adoptivmamma. Det kan inte ha varit lätt eller ens sunt att gå omkring och bära på en så stor hemlighet hela livet.
Du, Kerstin, kan försöka se hemlighållandet som en rädsla hos din adoptivmamma. Hon kanske var ängslig att du skulle söka upp din biologiska mamma och föredra henne framför henne, till exempel. Det fanns säkert ytterligare skäl. Kanske detta också var en bidragande orsak till hennes död. Hon måste ha levt med en enorm inre spänning och oro, vilket säkert har inverkat menligt på hennes hälsa. Jag är säker på att det skulle vara skönt för dig om du kunde förlåta henne. Det är nämligen du som blir lidande av att du inte kan…. Ingen annan.
Det är inget fel på dig heller Alf (trädgårdstomte)
Vi och hon har vart med om det här.
Du har säkert en bättre historia att berätta , men tydligen
ville inte tidningen “köpa den”.
Jag har samma historia som dig Kerstin och jag är glad att du berättade den.
Berättelsen är det inget fel på, jag skulle kunna berätta lika mycket och gripande om mig själv som fosterbarn.
Men syftet med artikeln kan man ifrågasätta. Är den ett sätt att marknadsföra en viss förening som säger sig värna om ett visst klientel. Granska föreningen och se om den värnar lika mycket om adoptivbarn som fosterbarn. Och då menar jag fosterbarn i privata hem.
En fin och sorglig berättelse, om bara kan förstås av dem som upplevt likartade saker…..att inte känna samhörighet,att känna rädsla för att återigen bli övergiven, att tro att man inte duger, att se att inga likheter i utseendet finns med familjen….
Det blir en sorg för livet…..som aldrig går att rätta till.
Ett bra sätt att marknadsföra föreningen som säger sig jobba för både adopterade och fosterbarn, men de där fosterbarnen tycks ha blivit en tummetott.
En vacker historia, och det finns många sådana som förtjänar att berättas. Låt oss gärna få fler.
Tack Kerstin för en fin artikel om hur det kan vara att vara ett “osynligt” adoptivbarn och växa upp utan att få reda på adoption. Vem är man om man inte sina föräldrars barn? Vem är man då? När man fått reda på att man vuxit upp i en livslögn. Det är det som är olyckligt för många av oss som är “osynligt” adopterde att vi inte fått reda på sanningen om oss själva och om adoptionen. Klart att lögner sätter sina spår och kan rasera adoptionfamiljen hela existens. Självklart måste det adopterade få vetskap om att det är adopterad så tidigt som möjligt- varför vill man bygga upp en familj med en livslögn? Fint också att omgivningen får reda på att AFO finns som ju är en förening för adopterade och fosterbarn. De allra flesta av oss som blivit adopterad har ju också varit fosterbarn innan adoptionen. Jag tänker att det är en mänsklig rättighet att känna till sitt ursprung.