”Varför ska vi betala för vanvård?”

Dokumentera vanvård med mobilen och kräv pengar tillbaka när vården inte håller måttet. Det uppmanar Demensförbundet i ett försök att tala dagens språk: pengar.

– Allt i dagens samhälle handlar om pengar, pengar och åter pengar. Ingenting handlar om mjuka värden och etik och vilken vård vi ska ha, säger Stina-Clara Hjulström, ordförande i Demensförbundet.

Efter flera försök att komma åt missförhållanden inom omsorgen har hon tröttnat på att det aldrig händer någonting konkret. Det införs register, värdegrunder och mätningar, men inte mer personal. Inte mer tid med de gamla.

Nu försöker man ”tala med bönder på bönders vis, och med lärde män på latin.” Och det språk som politiker och omsorgsföretag förstår är pengar, menar hon. Äldre och anhöriga ska inte betala för en vård som de inte får.

– Politikerna så noga med att påpeka att alla sjuka är kunder. En kund köper en vara. Om vi kunder inte är nöjda med varan vi köper så accepterar vi inte det. Då reagerar vi, protesterar,  kräver pengar tillbaka eller kräver kompensation. Har du blivit lovad rum med havsutsikt och balkong och får en liten skrubb med fönster in mot gården så accepterar du inte det. Men det är vad de gamla tvingas göra.

Upprinnelsen till kampanjen är en kvinna i Västerås som använt sin mobiltelefon för att fotografera oredan i sin mors lägenhet på ett demensboende. Madrasser och sängkläder på golvet och avföring på toalettgolvet var några av sakerna hon dokumenterade. Nu har hon flyttat sin mor därifrån och demensförbundet har krävt att kommunen ska betala tillbaka en del av vårdavgiften.

 

Demensförbundet har nu planer på att starta ett särskilt konto för fall där vården inte håller måttet, där pengarna för vårdavgiften kan deponeras i väntan på att frågan om vanvård är löst, på samma sätt som man idag gör vid hyrestvister.

Stina-Clara Hjulström poängterar att man inte uppmanar någon att strunta i sina räkningar.
– Är man inte nöjd med ett boende, då måste man naturligtvis diskutera det med personalen och cheferna på boendet där. Det är ju den gängse gången, säger hon.
Medan man väntar tycker hon att man ska dokumentera all vanvård man stöter på.
– Alla mobiler har ju bra kameror i regel nu. Gå och fotografera. Dokumentera och fråga politikerna: ”Tycker ni att jag och mina anhöriga ska betala för det här?”

Än så länge har inte mer hunnit hända med fallet i Västerås. Samtliga politiker i Västerås kommun har fått bilderna på vanvåren. Och boendet har fått ytterligare en anmälan på sig.

Stina-Clara Hjulström tycker att tillsynen av äldreomsorgen inte är värd namnet. Den tar alldeles för lång tid, och den är alldeles för tandlös.
– De gamla som bor där är många gånger döda när processen är klar.

Hon menar att språket används för att manipulera folk. Kunder, brukare och boende – orden signalerar handlingskraftiga personer med egna valmöjligheter. Alla är väl boende, som hon säger. De vi menar är i själva verket gamla, skröpliga och svårt sjuka människor som behöver hjälp.
– Kunder, brukare och boenden behöver väl inga resurser. Men patienter gör det.

 

Det är nästan så att man är förvånad över att ingen ställt krav på återbetalning tidigare. Tror du att den här kampanjen kommer att ge resultat?

– Det hoppas jag. De gamla och sjuka får ju betala. Det är inte gratis att få omsorg. Då tycker man att de ska få någonting för pengarna.
De allra flesta av oss kommer att behöva vård våra sista år. Omsorgen om gamla och dementa måste få högre status, frågan angår oss alla, menar hon.
– Det är få förunnat att få dö med stövlarna på.

 

Frida Andersson Johansson
frida.johansson@veteranen.se

 

 

Kommentera