När hans livs stora kärlek Marina gick bort tyckte Ken Olofsson först att det kändes som om allt hade upphört.
Allt tog slut där och då. Livet var kallt, mörkt, fruset och meningslöst. Vad var ens poängen med att kämpa vidare när inte Marina fanns vid hans sida?
– Jag hade väldigt mörka tankar där i början. Sorgen är fasansfull då, djävulsk är den. Jag hade ändå sett mycket död och sorg i och med mitt arbete som reporter. Jag har ju varit i flera krigsområden, men det här var något helt annat. När det drabbar en själv, då slår det rakt igenom hela kroppen, säger Ken Olofsson.
Det allra värsta med att bli ensam tycker han är tystnaden. Väggarnas tystnad, som nästan skriker åt en så fort man stänger dörren om sig. Och detta trots vänner och bekanta, trots ett stort socialt nätverk.
– Jag skulle väl kunna ringa folk dygnet runt egentligen, men vad hjälper det. När man stänger dörren om sig är det ändå tyst.
En av hans vänner, som också är läkare, skickade en karta sömntabletter till Ken när Marina hade dött. ”Så att du får sova lite.” Men de ligger fortfarande kvar orörda hemma i badrumsskåpet.
Ken valde den hårda vägen genom sorgearbetet. Han valde sömnlösheten framför tabletter, och sedan att prata och åter prata.
– De bästa vänner jag har är de som redan hört min berättelse minst arton gånger men som ändå låtsas som att det är första gången de hör den, säger Ken.
För att bearbeta sin sorg började han skriva på en bok. När livet måste gå vidare heter den, och är en samling intervjuer med kända och okända personer som alla har ett gemensamt – de har förlorat sin livspartner.
– Var det något jag lärde mig av alla de här samtalen så var det att sorgen ser olika ut för oss alla. Var och en hittar sin egen väg igenom den, på något sätt, säger han.
Gemensamt för de flesta är i alla fall att man till en början hamnar i chock, nästan i något slags förlamning där man inte kan se någon ljusning och inte för sitt liv kan förstå hur livet på något sätt skulle kunna gå vidare. Så här beskriver skådespelaren Sven Wollter den första tiden efter att han förlorat sin hustru Viveka Seldahl, år 2001:
”Jag kan gott erkänna att jag var nära stupet. Jag var ohyggligt ledsen i början. Ledsamheten är svår att sätta ord på men jag minns ett tillfälle när jag kom gående mot hemmet på Kungsholmen efter en arbetsdag. Mina krafter tog slut, jag fick luta mig mot en vägg. Jag orkade inte gå hem till den jävla ensamheten, tystnaden, den tomma lägenheten. Jag tog hissen till tredje våningen, tog fram nyckeln och öppnade dörren. Där satt min son och hans tjej. Jag har aldrig gråtit så mycket som den kvällen. De satt tillsammans
med mig hela kvällen.”
Har man levt flera decennier ihop med en annan människa är det mycket man vant sig vid och troligen också tar för givet. Ljudet av en annan människa, någon som går över golvet, som kanske sätter på kaffe eller ligger i soffan och läser tidningen.
Efter ett liv ihop blir alla vanor och rutiner självklarheter man inte ens reflekterar över. Och så en dag blir det bara tyst, en tystnad det aldrig går att förbereda sig på.
Men efter en tid kommer en dag när den som är i sorg till sin förvåning märker att det faktiskt känns lite lättare. När den första chockfasen lagt sig brukar en lite mer stillsam period infinna sig, där man istället för att bara kunna se allt det smärtsamma, kan tänka på minnen man har och glädjas över dem.
– Sorgen går över i saknad så småningom, säger Ken Olofsson.
Det går, fast man inte tror det. Det som måste gå har en tendens att faktiskt göra det också. Livet blir aldrig detsamma igen, men det finns trots allt här fortfarande. När folk frågar Ken Olofsson hur han mår idag, brukar han säga: ”Riktigt bra blir det aldrig, men det är lite bättre.”
Text: Ulrika Palmcrantz
Texten är hämtad från Veteranen nr 8, 2014.
Vill du inte missa något nummer av Veteranen – bli medlem i SPF Seniorerna. Då får du tidningen som medlemsförmån.
