Elsie Johansson behöver inte läsa litteratur eller forska för att skriva böcker. Hon har allt inom sig själv. När hon vill kan hon försätta sig tillbaka till stugorna i Vendels socken, där hon växte upp och hon ser varenda detalj som om det var idag. Hon brukar säga att hon är där när hon skriver och hon minns genom sina sinnen.
I stugan där de flesta minnesbilderna finns är det känseln som dominerar. Hon känner tydligt värmen i handen av stången som håller upp spiskåpan. Med de bara fötterna förnimmer hon golvet som var knöligt med springor i.
Si och så med vardagsminnet
Vardagsminnet kan det vara lite si och så med beroende på att hon har mycket omkring sig. Hon är åttio år fyllda och reser flera gånger i veckan runt i landet och berättar om sina böcker.
Elsie tränar sitt minne genom att arbeta med egna strategier. När hon fick en blombukett efter ett framträdande försökte hon påminna sig namnet på en av snittblommorna.
– Det är en blomsort jag inte är särskilt förtjust i, men på tåget hem lämnade mig namnet ingen ro. I sådana fall brukar jag gå igenom alla bokstäver i alfabetet och känna mig fram. När jag kom till g kom jag på det, gerbera.
– En kväll såg jag en person på tv och missade hans namn. Han är död sedan länge det visste jag men namnet var som bortblåst. Lite senare skalade jag ett äpple och då kom det, Yasser Arafat.
Glömmer platser
– Jag glömmer till och med att jag har varit på olika platser. Igår var jag i Vårsta på biblioteket, där var det en kvinna som sa till mig, tänk när du var här förra gången. Jag såg nog ut som ett frågetecken och mindes ingenting.
– Om jag skulle kommit ihåg alla platser i Sverige jag varit på, hade jag varit tvungen att göra en loggbok från första början, där jag hade skrivit upp alla människor jag mött. Nu får de ta mig som jag är och jag hoppas verkligen att jag inte gör någon illa när jag inte minns deras ansikten. Värre än så är det inte med mitt minne.
Text: Marianne Lesslie
Loading ...
