Fråga vem som helst: Vilket är ditt livs mest fantastiska ögonblick? De flesta kommer att svara likadant: Mina barns födelse. Många kommer att lägga till att barnen är själva livsmeningen. För att inte tala om barnbarnen!
Vi mår bra när det går bra för dem. Vi blir glada och inte så lite stolta. Då har vi fått »föräldrakvittot « på att vi var tillräckligt bra som mamma eller pappa. Vår kanske viktigaste uppgift här på jorden, menar vissa.
Så vad händer om man misslyckas med den? Om de vuxna barnen till och med tar avstånd, inte vill träffa en? Om de »säger upp mamma«, som bokaktuella Felicia Feldt, dotter till barnuppfostringsgurun Anna Wahlgren.
»Med sin bok, som kommer som en överraskning för mig, försöker Felicia ta heder och ära av mig«, skrev Anna Wahlgren själv i en kommentar.
Ja, vad kan man göra – annat än att skämmas?
Inför den här artikeln sökte vi med ljus och lykta efter någon som ville ställa upp och berätta öppet, med namn och bild, om hur det känns att bli bortvald som förälder. Men vi gick bet. Mycket pinsamt kan man tala om nu för tiden – sex, alkohol, skulder – men inte detta.
För att citera guldbaggebelönade Sven-Bertil Taube, i rollen som änklingen George i senaste filmen, En enkel till Antibes:
»Det sägs att det skamligaste av allt är att ens föräldrar inte älskar en. Men det är fel. Det skamligaste av allt är när barnen inte älskar sina föräldrar.«
Barn är i regel lojala med sina föräldrar
Det måste slås fast direkt: att »säga upp« mamma och pappa är inget man gör lättvindigt, utan anledning.
Som regel är de allra flesta barn obrottsligt lojala med sina föräldrar, hur de än har varit.
– Det handlar om ren överlevnad, förklarar psykologen.
Som riktigt små klarar vi oss inte på egen hand. Också den största ledargestalt är någons barn – och kan ofta livet igenom känna sig liten i dennas
närhet.
Men det omvända är också sant: Förälder är man en gång för alla. Alldeles oavsett hur vuxna och kapabla ungarna är, om de ens finns i livet.
Arbetskamrater, grannar, vänner – ja, till och med kärlekar – kommer och går i våra liv. I nästan alla relationer har vi blivit utbytbara.
Utom i denna enda: den mellan föräldrar och barn. Desto viktigare då att värna om den, så gott vi förmår.
Johan Rabaeus valde bort sin familj
I senaste säsongen av tv-programmet Stjärnorna på slottet berättade skådespelaren Johan Rabaeus om hur det var när han som ung valde bort sin familj – för att överleva, det är så han beskriver det.
– Pappa hade så stora förväntningar på mig som jag skulle infria.
Johan Rabaeus gick på Handels – men levde dubbelliv, i stället för att plugga spelade han teater. Det var skådespelare han ville bli, inte bankman, som hans despotiske far hade bestämt.
– Hade jag lytt pappa hade jag gått under, konstaterar sonen i programmet, drygt fyrtio år senare.
Det kom till en brytning som varade ända tills pappan hade blivit gammal och sjuk. Då rann ilskan av Johan Rabaeus och försoningen blev – plötsligt och oväntat – möjlig.
– Det var som en nåd, säger han. Jag är mycket tacksam för att jag fick uppleva den.
Johan Rabaeus och hans pappa hade tur. De hann mötas – innan det blev för sent.
Tiden läker inte alla sår
Men den som räknar med mirakel riskerar att bli besviken. Urgamla konflikter går sällan över av sig själva. Det är inte sant att tiden läker alla sår. De blir ofta ständigt ömmande ärr – som lätt börjar blöda så fort man kommer åt dem.
Föräldern kanske tänker: »Och jag som har gjort så mycket för dig!« Medan barnet tycker att det är skrämmande att den som borde vara allra närmast, stå på ens sida, försvara en – tvärtom går över gränsen, kränker.
– Är man ovan att sätta sig in i andras perspektiv, att möta andras inre världar, kan det vara svårt att förstå hur barnet upplever situationen, säger psykologen Linda Hellquist. I stället kanske man koncentrerar sig på allt praktiskt man har gjort. Hur mycket omsorg man tycker att man har visat.
Man känner sig anklagad, vill försvara sig – och så blir läget ännu mer fastlåst. I värsta fall börjar man skylla på varann. Tänka i termer av rätt och fel.
– Men tankar och känslor handlar inte om rätt eller fel, slår Linda Hellquist fast.
Det enda man kan göra är att uttrycka sina egna tankar och känslor – och fråga efter den andras tankar och känslor.
Sedan gäller det förstås att stå ut med att höra på. Inse: vi människor är olika och uppfattar saker och ting på olika sätt, utifrån olika perspektiv. Minnas: jag gjorde så gott jag kunde som förälder – fast resultatet inte blev det jag hade önskat. Vilket inte automatiskt behöver ha något som helst med bristande kärlek att göra.
Samtidigt ska man veta: Brytningen har oftast en lång förhistoria.
– Den kommer sällan som en blixt från en klar himmel, säger Linda Hellquist. Även om den utlösande faktorn kan vara en klatschig rubrik i en glassig tidning. Typ: Gör upp med dina energitjuvar! Det är då det vuxna barnet kan komma på: »Varje gång jag åker hem till mamma och pappa brukar jag bli så ledsen. Där kan jag inte vara mig själv. De förstår inte mig!«
– Men det behöver inte vara ett tecken på att barnet har varit med om traumatiska händelser. Det finns många som varit med om riktigt tuffa saker i sina familjer och som ändå lyckas komma vidare. Där man kan prata om det, där föräldern kanske kan ta ansvar för det inträffade i efterhand. Där barnet får behålla sitt perspektiv, där föräldern inte är martyr.
Så vad kan man då göra som förälder?
Hur närmar man sig ett vuxet barn som har tagit avstånd?
– Försök att vara snäll mot dig själv, säger Linda Hellquist. Och försök samtidigt komma till en punkt där du förstår att ditt barn säkert har en god anledning att göra som hon eller han gör.
Hon nämner fyra »nycklar«, fyra förhållningssätt, som kan öppna låsningen, underlätta kommunikationen:
* Visa respekt.
* Anklaga inte.
* Försök vara nyfiken.
* Träna din »perspektivmuskel.«
Det är inte svårt att föreställa sig hur annorlunda det hade blivit i familjen Rabeus om Johans pappa hade förmått följa de här råden. Om han hade kunnat visa respekt för sonens livsval, låtit bli att anklaga och i stället varit nyfiken – Teater? Berätta mera!
Men, undrar ni kanske, ska inte barnet också försöka förstå?
Svaret är enkelt: Nej. Det kan man faktiskt inte kräva. I varje fall inte om man vill ha goda relationer till sina barn.
Det är jag som förälder som har makten i förhållandet. En gång var mitt barn helt hjälplöst i mina händer. Det sätter outplånliga spår, det får man inte glömma.
Alltså: det är ingen bra idé att skälla ut mitt barn, hur rasande jag än är. (Vilket i och för sig är fullt begripligt. Att känna sig ratad som förälder kan vara både smärtsamt och provocerande. Särskilt om man själv inte fick säga pip till sina egna föräldrar.)
Ja, vi är ju alla barn av vår tid. I dag är närheten mycket större än förr mellan vuxna och barn. Långt in på 1960-talet var det som bekant inte ovanligt i Sverige att man inte ens sa du till sin mamma och pappa. Än mindre kritiserade!
Idag skriker ungarna »idiot!« till sina föräldrar – vilket inte är ett tecken på »dålig uppfostran«, utan mest avslöjar att de står varandra mycket nära.
Så hur gör man, rent konkret, för att nå fram?
Psykolog Linda Hellquist föreslår att man kan skriva ett brev. Kanske något i den här stilen:
Hej!
Jag vill att du ska veta att jag tänker på dig och undrar hur du har det. Jag saknar dig mycket och vill komma dig till mötes, försöka se situationen ur ditt perspektiv så gott jag kan.
Jag är ledsen om jag har skadat dig på något sätt, det var inte min avsikt. Jag gjorde så gott jag kunde. Kanske räckte det inte. Men jag är beredd att göra det jag kan för att lyssna
på dig och försöka förstå. Från djupet av mitt hjärta hoppas jag att vi kan prata med varandra om detta. Och om möjligt – komma vidare.
Mamma
– Ibland kan man behöva lite hjälp utifrån, påpekar Linda Hellquist. Det kan gå lättare om man har ett neutralt vittne, en utomstående samtalspartner, en präst eller psykolog, kanske en god vän.
Text Catarina Baldo Zagadou
En tjej från Finland, som genolidit mycket, hon har bland annat suttit oförskyllt i thailändskt kvinnofängelse. Hon har berättat att för att få en brödbit, tvingades hon ned på knä och be om det framför fångvaktarna. Denne tjej har berättat om delar av sitt liv. Hennes mor uppfyllde absolut inte kraven, och hon kände att modern betedde sig helt felaktigt i alla situationer mot henne. Vilket modern tydligen gjorde. Man, kan ju tänka sig att den finska tjejen var härdad från det thainländska fängelset. Men, tydligen var det hårt med hennes mor. Hon börjad också att svara emot och få ett beteende mot sin mor för att gensvara på samma villkor. En dag fick hon för sig att hon skulle ensidigt be modern om förlåt och hennes tanke var att hon ville inte sänka sig till den nivån som hon blev behandlad på. Detta löste hennes konflikt med modern och relationen fungerade sedan. Och det finns inget man har gjort här i livet utan att man bör kunna förlåta varandra. Det är fruktansvärt att gå omkring och ha en massa ouppgjorda relationer, med besvikelser, bitterhet eller hat. Jag vill nå mina barn för att göra upp medan jag lever. Det är idag som kontakten gäller.
Hur går man vidare? Kan jag kontakta min dotter eller ska jag respektera hennes vilja att inte vilja ha någon kontakt med mig? Jag tar på mig allt ansvar för vår dåliga relation för jag var för ung för att få henne och abort var inte fri då. Jag sörjer henne varje dag och gråter men jag vet inte hur vi ska kunna hitta tillbaka till varandra. Och de fina små barnen som jag inte heller får träffa längre. Alla säger att man ska prata med varandra, men när man inte ses längre hur kan man prata då? Om det fanns en bro att vandra på så att vi kunde mötas igen, men hur?
Det är så tragiskt att läsa dina ord. Du kan bara sträcka på dig för att du inge aborterade en människa. Kramar i massor från mig och allt mod ger jag Dig. Du skall vara stolt över att du inte aborterat. Men, jag ifrågasätter som vanligt var finns alla dessa fädrer. Behöver de inte ta något ansvar all`s? Har de verkigen klart för sig vad de ställt till dem, som inte bryr sig ett endaste dugg- Vet du vad jag tror att det är här som knuten ligger i de flesta fall. Ensamstående mödrar, som får skulden för allting. Visst är finns det stora tragedier där våra barn har farit illa. Men, var fanns och finns pappan?????
Tack! Tack för att du förstår och skriver så klokt.
Jag har inte kunnat ge mina föräldrar deras efterlängtade barnbarn (vilket mina syskon klarat) och det har skapat en djup distans mellan oss. Jag skulle behöva tröst och närhet av mina föräldrar och känna att jag duger som jag är. Dessvärre har jag inte fått ett ord av medkänsla av dem, men desto fler obetänksamma kommentarer av typen “barn och barnbarn är det enda som verkligen betyder någonting”. Det är oerhört svårt att ha en varm relation till föräldrarna när jag omöjligt kan leva upp till deras förväntningar och jag föredrar verkligen att umgås med vänner som tycker om mig för den jag är.
Ärligt talat så är det faktiskt skönt att ha sagt upp bekantskapen med både dotter och barnbarn. Att de inte respekterar att man skaffat ny partner då den förra dog och därmed kommer med odrägliga kommentarer gjorde att jag sade upp bekantskapen med barnbarn och barn.
Jag ser faktiskt ingen skillnad på om det är en bekant, vän eller biologisk släkt som jag umgås med. Jag väljer mitt umgänge de får välja sitt.
Det är bäst om vi är ifrån varandra för då kan ingen såra den andre. Och man behöver inte ha dåligt samvete för man tar avstånd från sin släkt. Jag säger som ett gammalt ordspråk att: Släkten är värst!
Det är alltid föräldrarnas fel.
Om du väljer att göra karriär och stoppa in 1-åringen på dagis, om du vill att din ögonsten ska bli ballerina och totalt stuntar i vad hon själv är intresserad av, om du är rädd för att varje steg ditt barn tar kan leda till döden, så får du väl jobba med din personliga utveckling för att kunna tillgodose ditt barns behov. Barn är inte till för oss. Vi har valt att skaffa dem och jag ställer mig helt oföstående till hur man kan skylla på en frånvarande sämre hälft eller på barnen. Lilla Sune på 5 år älskar sina föräldrar, men när hans föräldrar inte verkar lyssna eller bry sig om honom för fem öre, kommer det en tid då Sune kanske mår bäst av att inte ha någon kontakt alls med sina föräldrar. Så enkelt är det. Och då är det föräldrarnas fel! Vi åtog oss det här ansvaret när vi födde barnen. När min 2.5 åring säger att det är “mitt fel” när jag bråkar med pappan så är det inte hennes fel utan mitt/mammas fel och mitt ansvar. Det är upp till mig att förklara att det inte är hennes fel och det är upp till mig att sluta bråka med pappan. Jag vet att jag har hetsigt temperament och det får jag ta och göra något åt för allas trevnad annars får jag väl skylla mig själv om min dotter sedan står och skriker på mig eller någon annan.
Jag ville ge en annan sida utav myntet, nästan alla ni som kommenterat är föräldrar till ett vuxet barn som valt att klippa kontakten med er och ingen utav er verkar vilja ta något ansvar för att det blivit så? Jag vill inte trampa på någons tår…(eller det skiter jag nog i ifall jag gör) men något lär ju ha hänt innan det där tillfället och den utlösande faktorn, rätta mig om jag har fel.
Den utlösande faktorn när jag klippte banden med min mamma den var en liten skitsak och helt ärligt så minns jag inte exakt vad hon sa eller vad jag sa….men tro mig jag minns den verkliga orsaken, den mannen som hon träffade efter min pappa misshandlade mig psykiskt från mellan 6 och 16 års ålder…och min mamma väljer och har alltid valt att försvara honom, för enligt henne så hade jag bara livligfantasi när jag var yngre. Han förstörde min uppväxt och hon lät det hända. Hon valde att inte ta ansvar och jag pratar gärna med henne igen, jag skulle kunna ge vad som helst för en bra relation med min mamma. Men jag har sagt till henne att jag inte vill höra ett ljud om hon inte har en ursäkt och tar ansvar för det hon låtit mig utsättas för.
Så snälla alla ni som för ert liv inte kan förstå varför era barn inte vill ha er i sina liv, rannsaka er själva PÅ RIKTIGT ända in i själen är ni fortfarande helt säkra på att ni inte vet varför?
Kan det vara så att ni är så överbeskyddande att ni nästan kväver era vuxna barn, kan det vara så att ni gång på gång svikit era barn när de var små eller kan det vara något annat som ni gjort vid upprepade tillfällen som krängt ert barn? Tänk efter noga för om ni kommer på vad det är så har ni nyckeln till hur ni ska börja om och läka er relation till ert vuxna barn. Jag tror att alla som sagt upp kontakten med en förälder i alla fall hoppas att föräldern ska förstå den verkliga orsaken och be om ursäkt för den.
Jag önskar i alla fall med hela mitt hjärta att min mamma ska ha gjort det innan jag och min partner beslutar oss för att gifta oss jag vill så gärna ha min mamma med på bröllopet, även om det i dagsläget inte finns en chans att hon skulle få en inbjudan eller ens få veta att det sker. Jag vill inte ha henne i mitt liv så länge hon inte visar mig och det jag varit med om den respekt jag förtjänar.
Du skriver så öppet och klart. Det är den debatten vi som misslyckat med våra föräldraskap önskar. Du är värd allt. Och det framgår av Dina ord att Du står inför ett äktenskap – det gläder alltid en förälder när ett barn har funnit lyckan. Tyvärr, så talar du om en förälder och det är tragiskt så att i många fall är den andra föräldern helt borta under uppväxten. Den kanske ägnar sig åt allt annat än att en försöka bry sig och ta ansvar. Det är många kvinnor som efter ett misslyckat äktenskap, kanske inte det heller varit bra utan stora svårigheter i. Sedan därpå går på ett lika dåligt äktenskap med något som också tar kraft ur kvinna. Många kvinnor råkar in i psykoser och klarar inte av att ta sig ur situationen. De ser inte att både de själva och deras barn lider. De tror alltid att det är fel på dem själva och tro´t eller ej,men det finns kvinnor som inte har något värde i männens ögon och därför inte orkar ta itu med problemen. Det är olyckligt och tragiskt, för alla parter. framförallt ett litet barn. Men, problemet går oftast tillbaka till den biologiska fadern och varför ställs inte den till svars för att den inte tagit mera ansvar? Här förekommer kanske också en ny fru som egentligen inte brytt sig alls. Men, självklart finns ingen ursäkt för att så många idag vuxna barn lidit så mycket och hur tillrätta lägger man sådant? Svara snälla Du. Det är din debatt, dina åsikter och din erfarenhet som är dyrbar för oss alla. Kramar i massor till Dig.
Det var intressant att höra din version. Jag funderar dock över om ömsesidig respekt kan vara ett alternativ här i livet. Har du frågat din mamma om hennes liv och hur hon mått, vad hade hon för valmöjligheter o s v. Hur skulle din mamma ha handlat enligt din åsikt i besvikelsen över att det blev som det blev. Gett bort dig till någon annan där du kunde fått en prickfri uppväxt eller har du något förslag. Blir du lyckligare av att din mamma inte får komma på ditt bröllop. Blir det som gick fel rätt genom att säga upp bekantskapen? Till sist hoppas jag att du lever och levt ditt liv klanderfritt så att du slipper uppleva det din mamma får utstå och kanske måst utstå under din uppväxt. Synd att jag är så pass gammal så jag inte kan få höra vad du anser när du fått lite mer livserfarenhet där barn kanske kommer att ingå och du upptäcker att det är mycket som ska fungera i livet att saker och ting kan hända som blir fel trots att man som förälder älskar sitt barn över allt på jorden. Mitt råd. Bjud din mamma på bröllopet det kommer att göra dig mindre bitter och det blir ett fint minne genom livet. Alternativet att leva resten av livet med att du inte bjöd din mamma.
-Dina ord var mycket klocka till denna person, som haft en svår uppväxt och står i begrepp att gifta sig. Det är åren och svårigheterna som ger klokhet. Det sämsta för oss som misslyckats är att vi kan inte göra något ogjort medan de vuxna barnen faktiskt kan göra saker och ting ogjorda och därför en gång i tiden inte, såsom vi, behöver ha dåligt samvete. Vill också råda denna person till att bjud in din mamma till bröllopet, därigenom har du inget att ångra framledes. Önskar dig all lycka till
Svar till vuxet barn som gjort slut med ena föräldern.
Mycket ledsamt. Men, hur är relationen till moderns och faderns övriga släktingar, såsom mostrar, fastrar och morbröder sam fabröder och kusiner och framförallt övriga syskon? Kanske syskonbarn finns också? Stänger man i en sådan situation av överallt och till alla personer och anhöriga?
Kära Du skriv ned en förteckning över hur vi skall bete oss vi som sabbat Er uppväxt, så att vi kan få ge tillbaka det vi försakat. Om det går att göra något bättre idag. Men, hjälp mig att arbeta med mig själv och mitt förflutna samt att göra det bästa för att Du och jag skall få en kontakt. (detta skrivet med tanke på oss alla föräldrar som önskar kontakt med våra barn)
Om det vore mitt barn, som övergett mig som skrivit detta. Så skulle jag önska följande: jag väntar på dig, jag längtar efter att få sitta tillsammans och bara prata, jag längtar efter att få dig, jag läntar efter att få höra din röst, vi har mycket att prata om jag längtar såååå efter dig. Hör av dig, min högsta lycka är att få se dig som brud få va med och fira ditt bröllop. Hör av dig jag kanske behöver din hjälp mera än något annat. Kan vi inte reda ut tillsammans? Hör av dig – du vet att du är älskad och saknad.
Jag erkänner att jag varit överbeskyddande, jag erkänner att jag gjort fel i alla stycken. Jag erkänner och ber om ödmjukaste förlåt för att jag inte hanterat vår relation rätt, jag inser att jag gjort fel under Din uppväxt, jag inser att det funnits personer i omgivningen som sårat dig. Men, vad mera vill du att jag skall göra? Jag är beredd på allt för att få till en bra relation mellan dig och mig. Älskar dig och är jätteglad för att att du skall gifta dig. Saknar dig väldigt mycket Du är enda min dotter..
Om det är du som är min dotter, så ber jag Dig om förlåt av hela mitt hjärta, att jag inte har haft nog mycket förstånd eller mognad. Jag inser, idag att det enbart är jag som brustit i allting. Och du må tro att jag har dåligt samvete. Händelsen känner jag väl igen, och jag förstår att du har farit mycket illa. Jag vill diskutera med dig för att kunna gå vidare – men hur? Kanske jag behöver din hjälp mera än vad du behöver min? Hör av dig, Jag gläds åt att du skall gifta sig och jag kommer mera än gärna för at se min enda dotter som brud – och hoppas du också vill det. Det är min högsta glädje och önskan att få se dig lycklig. Du är vacker och intelligent, jag önskar dig allt gott i ditt äktenskap. Och önskar er båda all kärlek och tillit.
Erkänn barnets upplevelser. Precis som psykologen säger. Var tacksam för att det vuxna barnet berättar. Lyssna och ta in, på riktigt. Försvara dig inte.
Glöm aldrig att ditt barn är vuxet. Gå aldrig bakom ryggen på ditt barn. Splittra inte vuxna syskon genom att skvallra bakom deras ryggar. Ena dina barn, ena din familj. Då är du en riktig förälder.
Lägg dig inte i ditt barns hälsa, ekonomi, jobb, relationer – om du inte är tillfrågad. Ring inte ett endaste samtal för ditt barns räkning. Det finns föräldrar som gör de mest osannolika saker för att sedan sitta och begråta sig i olika forum.
Läxa aldrig upp ditt vuxna barn. Inse att den tiden är förbi. Vuxna människor ställer själva frågor, och lyssnar. Att pådyvla någon oönskad “visdom” är fel, fel, fel.
Inte undra på att vissa barn tror att dom är “GUD” och säger upp bekantskapen med sin/sina föräldrar så fort de får höra talas om något som inte passar.
Är det till sådana människor vi ska fostra barnen…. och stackars den som yppar något som barnet inte gillar.
Mellan vuxna barn och föräldrar anser jag att samma regler ska gälla som i alla vuxna människors umgänge…nämligen respekt för varandra. Respekt är inte samma sak som att krypa och krusa. Respekt är mycket och det bygger på en ärlig relation på lika villkor.
Tips: Titta in på Anna Wahlgrens forum.
Slutkommentar, bortsett från svår uppväxt och narccisstiska föräldrar vad tusan det gäller så är dessa ungar vuxna nu och borde ta tag i sakerna de är bortskämda ungar och skall vara vuxna nej för tusan för er allihop skäms på er istället.
Självklart vill man umgås med sina barn och barnbarn men då inte barnbarnen tar häsyn till ens känslor utan bara sårar både sin morfar och dennes sambo. Och då vi försöker klara ut det så kommer en lång radda anklagelser.
Allt detta är på tvärs mot vad vi, min fru och jag, lärt våra barn. Vi har aldrig tagit ställning mot någon av deras partners och det trodde jag vår dotter fört vidare. Men så var tydligen inte fallet.
Kan man inte leva i harmoni med sin släkt så adjö med den! Mina vänmner är nu den familj , min sambo och jag, njuter livet tillsammans med! Det är för sent att hitta något annat sätt att umgås på. Jag tycker de inte är värda ett försök en gång. Så djupt sårade de mig och min sambo!
När jag läser hur ni resonerar så förstår jag att ers barn inte orkar vara med er. Ni säger att ni inte klandrar era föräldrar men i samma mening klandrar ni era barn och ni är inte ens medvetna om det. Försök ha en lite mer ödmjuk inställning är mitt tips och släpp på kontrollbehovet. I många år har era barn fått finna sig i hur ni har behandlat dem. Nu kan de själva börja stå upp för vad de behöver men det är inte lätt då det alltid finns ett maktperpektiv där barnet känner sig i underläge. Därför blir er kritik och pikar så svåra att hantera. Om ni inte kan ta det “vuxna” ansvaret och tala med era barn om känslorna ni har för ert förhållande utan att döma, vara nedlåtande så kommer barnen inte orka lyssna.. För de var de tvugna att göra hela början av sitt liv.. Men när lyssnade ni på allvar på era barn och respekterade deras åsikt så som jag är säker på att ni krävt att se ska göra och tänka som ni vill under deras uppväxt då ni som föräldrar bestämde?! “krypa till korset”?! Vem vill vara barn åt en förälder som vill man man kryper till dem och kysser deras fötter!? Alla övergivna föräldrar kanske inte förtjänar det men alla skulle nog må bra av lite självrannsakan!
Kära Madde Tänk om alla kloka och besvikna hjärnor började samarbeta. Nu skall vi klara ut det här med svårigeheterna med relationerna. tänk om vi skulle gå samman och försöka starta en stark kedja med all kunskap och erfarenehet för att hjälpa varandra fram till bättre relationer. ja kanske helt bra relationer.
Jag är en olycklig mamma som har en snart 40-årig son som senaste åren blivit mer och mer elak och kommit med sarkastiska kommentarer och hatar alla som inte äter lika nyttig mat som han, inte tränar sin kropp, har övervikt eller fel på synen eller allehanda svagheter. Han har dessutom slagit sönder saker i hemmet där han har en sambo och en liten dotter. Han har sagt till svärföräldrarna att de är värdelösa då de inte klarar av datorproblemen själva. På julafton sa han upp bekantskapen med mig på grund av att jag råkade kommentera att det var mycket reklam på TV. Du säger ju att du aldrig ser på Tv sa han men då sa jag att jag brukar välja cirka 3 program i veckan och då fick han ett utbrott. Då sprang han ut i vinternatten och sedan raderade han mig från Facebook. Han hade med sig en speciell matlåda till julbordet då han bara äter nyttig mat och sprungit maraton och löptränar ideligen. De senaste åren har jag fått ta emot massor av glirningar om mitt utseende, min vikt, hur jag löser problem, att jag är osmart som har gjort för stora ikoner på datorn (då jag har sämre syn nu) och då får jag elaka kommentarer.
Tack för fin artikel.
Det är en mardröm att ha vuxit upp under dysfunktionella förhållanden.
Så länge vi som utsatts (även ni “vuxna” som blivit lämnade) blundar för hur det verkligen var under vår uppväxt och inte läker kommer
vi aldrig att kunna mötas. Vi är alla vuxna barn som är värda att älskas.
Finns det någon förening för övergivna föräldrar eller föräldrar med narcisstiska och dysfunktionella barn?
Länka till och skriv kommentar:
http://narvuxnabarngorslut.bloggo.nu/Nar-vuxna-barn-gor-slut/#comments
Jag tycker inte man ska krypa men inte stänga dörren och inte göra någon arvlös. Det kan man inte heller, barnen har alltid rätt till sin del och nånstans blir det sandlådenivå om man gör “hämndaktioner” på det viset. Däremot tycker jag psykologerna ger fel råd men jag antar att de utgår från att skulden till konflikten i de flesta fall ligger på föräldrarna. Detta för att det finns ingen förälder som gjort allt rätt, det går alltid att hitta nåt som är/var fel och idag är det mkt nolltolerans som gäller i relationer. Det kan räcka att man inte är “rätt” person i bekantskapskretsen. Ska man behöva utplåna sig själv för att passa in och kunna umgås med sina barnbarn? I sånt fall är det inte mig barnbarnen och barnen umgås med utan allt blir ett skådespeleri. Att vara den man är tycker jag är viktigt, att stå för sig själv och att i de fall barnen inte accepterar det stå kvar, inte krypa men aldrig stänga dörrar.
När jag var liten fick jag aldrig träffa min farmor och jag funderade mycket över det. Nu upprepas historien, min dotter vill inte umgås med mig så nu berövas de barnen från sin mormor. Men jag hade velat träffa min farmor, varför lät de vuxna sätta sina känslor framför mina? Jag tog inte kontakt med henne för jag matades med negativa kommentarer om henne och sen dog hon. Varför ska mina barnbarn nu få uppleva samma hål i sina liv som jag fick göra? Jag skickar kort och pengar till mina barnbarn men jag får aldrig något tack så jag vet inte om de någonsin får det jag skickar. De är ganska små fortfarande. För min del så är jag ledsen varje dag och önskar att vi kunde träffas men än så länge är min dotter totalt oförsonlig, trots att egentligen ingenting har hänt. Hon sa bara att hon kände sig obekväm tillsammans med mig, jag bad om förlåtelse för det och sa att jag skulle lyssna mer på henne hur hon ville ha det men hon ville inte träffa mig mer i alla fall. Nu har det gått 2,5 år.
Det märkliga är att det handlar nästan uteslutande om en ensamstående mor, som blir övergiven av barnen, på grund av barnens dåliga uppväxt. Men, många gånger handlar det om frånvaron av en far och det talas aldrig om det. I många fall uppstår problemen på grund av frånvarande fäder. Ex. 70-talets skilsmässobarn, där mödrarna oftast tog ansvaret och vårdnaden om barnen. Alltför många skilsmässobarn har farit illa på grund av “frånvarande fäder”. Det är oftast den ensamstående modern som skall bespottas och straffas. Hur usla vi än varit som 70-tals mödrar, med skilsmässor och frånvarande fäder, måste vi väl ändock ha gjort något för dessa barn, eftersom de lärt sig vad som rätt och fel. Min kommentar är att vänner kan göra dessa “problembarn” hur illa som helst och det accepteras, men brister i uppväxten finns det 0–tolerans emot. Finns det någon förening som arbetar med att förbättra och leta upp “förlorade vuxna barn”? Jag efterlyser en bok, skriven av ett 70-tals förlorat skilsmässobarn, om återupptagandet av relation, och förlåtelse, byggd på bibelordet: “Hedra Din fader och Din moder, för att de må gå Dig väl etc-”. Det talas inte om att man skall hedra sin fader och moder om de gjort si eller så. Utan rakt över för sin egen del “Hedra dina föräldrar, för att det skall gå Dig väl”.
En psykolog jag träffat sa något jag tagit till mig. -”Familjen är till för sina medlemmar”, inte tvärt om.
Den bildas av att ett par “skaffar barn”, nuförtiden vet ju de flesta hur det går till.
Så när det ledsamma händer att en vuxen medlem inte längre finner något värde med familjen eller till och med finner den totalt sett vara en börda, så finns det väl inget värde i att den medlemmen deltar i familjen.
Det är svårt att förlora nära och kära, ibland näst intill omöjligt att bära.
Men i alla fall jag vill inte att någon ska använda hela sin styrka och självdisciplin för att träffa mig fast de finner det meningslöst eller otrevligt. då är det bättre att aldrig träffas..
Gåvan med en varm familj kan inte tas för given, samtidigt kan saknaden vara stor och svår.
Jag förstår verkligen att det är jobbigt som förälder när ens barn inte vill ha kontakt längre, jag vill bara skriva att det ibland inte enbart är av ondo när brytningar sker.
För c:a åtta år sedan sade jag upp kontakten med mina föräldrar, en brytning som varade i c:a ett år vilket var den tid som jag behövde för att kunna närma mig dem igen. Det var otroligt jobbigt att fatta det beslutet, men nödvändigt. Relationen till mina föräldrar har blivit mycket bättre efteråt, och brytningen gjorde att vi kunde prata med varandra på ett helt annat sätt och förstå varandra bättre. Även de har sagt detta. Tiden ifrån varandra gjorde att vi för första gången kunde närma oss varandra och se den andras perspektiv. Det är viktigt att förstå att det inte behöver vara så att barn bryter med sina mammor och pappor på grund av kärlekslöshet och hat, ibland är det en överlevnadsstrategi. Jag är mycket tacksam att jag visste att de tog emot mig när jag kom tillbaka, helt prestigelöst och med glädje. Annars hade jag nog inte kunnat lyfta på telefonen den där dagen.
Jag hoppas att ni kommer att hitta försoning i relationen med era barn och önskar lycka till.
Känner till ett fall där sonhustrun bröt kontakten helt med svärmor då denna inte ville sitta barnvakt emedan hon hade annat evenemang inbokat den dagen. Det gör även att några barnbarn blir främlingar för sin farmor. Sonen hamnar i en omöjlig sits. Märkligt att det finns människor som reagerar så drastiskt för skitsaker. Men, mig obekant, det kan ju ha funnits en gammal spänning/konflikt mellan kvinnorna som spelade in.
Med stor glädje vill jag meddela att ”relation barn föräldrar är värd att kämpa för” och ger resultat. Vi har skickat länken http://www.sourze.se/Relationen_mellan_barn_och
till vår son och min man ringde (borde göra det tidigare så jag slapp lida så länge) honom strax innan han skulle fylla jämna år. De hade ett långt samtal och min man påpekade hur mycket jag har gjort för vår son. Han var tvungen medge att han inte skulle vara den han är i dag. Under samtalet kom det fram att min son ogillar att jag räknade upp vid något tillfälle alla felsteg han gjorde mot mig. Dagens ungdomar tydligen ogillar att man säger ifrån. I fortsättningen ska jag säga ifrån direkt och inte samla på en hög och få ut alltihopa på en gång. Det blir för mycket. Respekt ska jag nog kräva. Det sägs att respekt ska man inte kräva den ska man ha. Och jag tycker att jag ska ha den eftersom jag är en människa med kött och blod och dessutom en Mor.
SÅ mina läsare. Att PRATA med varandra ger resultat och varmt av erfarenhet rekommenderas.
Min sista vilja ska nu skrivas om!
Vet inte var den här kommentaren hamnar men förhoppningsvis läser någon den. Min dotter sade upp kontakten för ett tag sedan via sms. Det har varit några jobbiga år för min del då min oro för hennes välbefinnande har varit stort. Hon dricker för mycket. Inte varje dag men när hon dricker så är det mycket och går gärna in i ruset och har ingen självomsorg. Hon har varit arbetslös men har nu äntligen fått ett jobb iofs inte heltid men bättre än inget. Hon har även en pojkvän där det går lite upp och ned, de är ganska så olika som människor, han är exempelvis inte alls mycket för alkohol. Tror dock att de två ändå är varandras trygghet och förhoppningsvis rätt för varandra. De ska snart flytta ihop till en gemensam lägenhet så de har inte haft det så lätt då de bott lite här och där. Även hos mig. Hennes avbrott kom som sagt via sms dagen efter hon hade varit ute på en blöt kväll och vi då hördes av per telefon då jag återigen uttryckte min oro. Fick mycket nedlåtande svar. Det jag fick tillbaka är att jag var omogen mm. Avbrotten här från henne blev dock som en chock och jag är helt oförstående i det. Är jag den obehagliga som hon skär av? Den som påminner henne om att ta det lugnt då hennes kropp har sagt ifrån några gånger. Jag är orolig men vet samtidigt att jag egentligen inte kan göra något. Saken är dock den att hon fortfarande har nyckel till mitt hem, Även ett musikkonto knutet till mitt kontokort. Vet inte hur jag ska göra då hon sagt att hon inte vill ha någon mer kontakt. Hon har möbler hon ska hämta här till sin flytt till lägenheten men ska jag ändå be om nyckeln och behöver ju komma åt koden till musikkontot. KÄnner mig mycket ledsen, villrådig och samtidigt arg. Mina känslor far upp och ned. HOppas någon ser och svarar. Tack!
Oj,oj!
Vilken miss!!
Skriver svar och skicka in, sedan någon halvtimme efter vaknar huvudet . Bedrövligt.
När vuxna barn gör slut.
Efter och under, alla svar på “När vuxna barn gör slut”
Finns det en ruta.
“Svara”
Då borde väl svaret komma in efter alla andras svar och inte mitt inne i alla inläggen.? Något förvirrande
Tycker. New Dawn.
Till Er alla som har upplevt att mista sina barn.
Detta är den största sorg som överhuvudtaget kan drabba en människa.
Vi är bara människor och har alla våra fel och brister och har en stor ångst och ånger för dom fel vi har gjort.
Det värsta av allt är när det ingen förlåtelse finns att få.
När det inte ens går komma så nära att det går att få be om förlåtelse, då återstår bara förtvivlan och sorgen kvar.
Den största skammen, sorgen och svarta hålet i ens liv är att bli bortstött av sitt barn i över 30 år.
Man älskade sitt barn innan det ens var född och älskar det tills man går ut ur livet. Det är en naturlag.
Till alla Er. Jag vet vad Ni går igenom, känner det helt in i ryggmärgen.
Om det kan vara till någon tröst, så vill jag säga.
” Så länge Ni har gjort så gott Ni hade kunnat, under dom förutsettningar och dom villkor som rådde just då och också inser att det alltid är två som slåss i ett krig, men vill försonas och be om förlåt, så finns det inte mera att göra.
Man kan inte tvinga ett barn att älska sig.
Men en förälder har skylldighet att älska sitt barn.
Med detta måste man försona sig, för det finns inget åt göra åt.”
Bläddrade i gamla color tidningar och fann i M magasin nr 13/ 2011 att Gustavs son (se omslagsida Veteranen nr 3 i år) pratade inte med sin mor och det var ”dödstyst” i 8 år mellan dem.
Anledningen (han även berättade i sin bok) var att modern mot sonens vilja strödde sin mans aska för vinden. Gustav blev rasande. Han ville att hans far skulle vara vigd i jord ” med gravsten som det står Gustav på”. Han kan inte gå till kyrkogård och besöka sin fars grav och beklagar: ”Nu kan han vara var som helst, till och med i någons blomlåda”
Det framgår inte om modern hade en överenskommelse med sin man och strödde askan efter hans vilja eller gjorde det på egen bevåg.
HUVUDSAKEN ATT DÖDSTYSTNAD MELLAN SON OCH MOR NU ÄR AVBRUTEN.
Denna lilla kommentar skulle även passa på flera ställen i Veteranen som ” Hur viktig är föråtelsen” eller ” Förbereda sin bortgång”.
Om makarna skriver tydligt hur de vill bli begravda och hur deras begravningsceremoni ska se ut, då är det bara för barnen att acceptera och RESPEKTERA FÖRÄLDRARNAS SISTA VILJA.
I går lämnade jag Veteranens sparade under vinter tidningar som jag brukar när vi åter är stugan till min grannfru. Hon har inte kommit än. Det var dottern som tog emot tidningarna.
Vi pratade om det som har hänt och hon frågade mig: ”Hur är det med relationerna mellan er och barnen?”, då berättade jag med ögonen fulla i gråt som det var. Ingen ändring trots att jag skickade brev till dem om försoning (fick inte ens svar) och trots att det var de som uppförde sig illa som ni redan vet. Ni hade möjlighet att beakta och bedöma själv hur vi tog hand om våra barn om någon. ”Ja, jag vet, min systers barn lekte med era barn hela somrarna, var ständigt hemma hos er och följde med er på sjön och allt annat trevligt. Här var det så mycket folk ….”
Plötsligt började hon gråta och jag lugnade henne och frågade varför hon gråtit. Då sade hon ”Din dotter vet inte vad hon gör. Jag gjorde samma sak och idag ångrar det. Jag har gett mina svärföräldrar obefintlig tillfälle att träffa sina barnbarn. Jag ville uppfostra mina barn på mitt eget sätt och skyddade dem från andras influenser….” och hon fortsatte: ” Numera har mina barn mycket livlig kontakt med farmor (farfar är död). De trivs med varandra och jag är glad. Det ordnade sig men det tog lång tid… 19 år” 19 år!, förlorade år för alla tänkte jag. Hon har också medgivit att hon ändrade sin inställning när hon hörde hur vi lider och har det. Och jag tänkte , din mor fick träffa sina barnbarnmen inte farmor. Hos oss är det farmor som får göra det men inte vi.
Min grannfrus farmor ( nu vet jag varför jag aldrig sätt henne) har alltså lidit i 19 år, jag 8. Hoppas att jag slipper lida i 11 år till eller mer och dör ganska snart. Det är min storsta önskan….. Nog med ömkan. Vem bryr sig?
Storgråtande måste jag sluta denna kommentar och ger plats för en annan som har något att berätta i detta ämne om mänskligt öde och GÖR DET!!!
Man bli djupt berörd att se bilden på den ledsen, bruten och förkrossad man sittande alldeles ensam på bänken pga att hans vuxna barn gjorde slut med honom på ålderns höst. Hustrun kanske är redan borta.
Jag är övertygad om att han täcker ansikte inte pga. att han skäms för något. Han lider! Storligen lider. Kanske finner han tröst i att han inte ensam är när han sedan går hem och läser våra kommentarer. Till tröst hoppas jag ,så han kan sova i natt och i de följande nätter han har kvar att leva!
Kan någon berätta för dessa barn ni vet uppför sig illa mot sina föräldrar vilken elände de ställer till för andra. Visa dem bilden så de bättre förstår vad de håller på med. Tack från mig om någon gör det.
Läs Du som orkar.
Vad är mer passande ämnet att ta upp än icke fungerande relation barn föräldrar under Påsktiden? Det handlar om att lida fysisk och psykisk. Jesus blev psykisk och fysisk plågat och snart dog på korset som martyr men de människornas som råkade bli utsatta för ett psykiskt våld pga. bruten relation från barnets sida är värre eftersom den kan pågå under flera år. Deras lidelse bli ändå större om de inte får träffa sina barnbarn, som jag anser är utsatta för mobbning de med och detta är tillåtet!!!!! Vi mor- och farföräldrar har ingen rätt att kräva umgänge med våra barnbarn men de har våra barnbarn. Kräver detta inte om de är små.
Jag har fått flera förklaringar till mina, numera två barns vidriga beteende.
Relationen till föräldrar – Bing Emelies Hem har lösningar på problem för den som inte har en sund relation. Man ska acceptera barnens känslor att varken älska eller vilja träffa sina föräldrar. Sök och läs den här webbsidan. Vilken vändning författaren tar på slutet!!! Dock håller jag med: Det är något som spökar under barnens uppväxtid.
Båda mina barn i sin ungdom gjorde saker som de idag känner skuld för, tror jag. Det är en börda för dem att bära och den är lättare om man lägger en del skuldbördan på sina föräldrar. Vi har ställt upp för dem till 100 %, tycker jag och alla de andra som har sett hur vi ”behandlat våra barn”.
Inom stor parantes:
En av de(m) är min ”Väninna” som var vittne till hur jag tagit hand om mina barn. Hon ”har aldrig haft några pengar” så hon och hennes son hängde med oss på allt roligt under barnens uppväxtid, tillbringade tom. helger och semestrar i stugan hos oss när min man var borta och tjänade pengar). I dag har hon tre gånger större pension och har inte råd att ringa mig men har råd att ha sin över 40 år gammal son hemma hos sig…..Hon och sonen är numera ”kusiner” till min son och får generösa presenter från honom på sina bemärkelsedagar och jag får INGENTING. Så det är så. Jag får svälja det underrättade när det passar för sig men annars är det tyst med underrättelser som jag gärna ville höra själv när jag frågar.
Åter efter parentes:
Min son fick stanna hemma i stället föreslagen ungdomsanstalt eller fosterhem. Han har dessutom sluppit betala den del av skadestånd som han inte har varit ansvarig för. Jag förhindrade detta genom att tvinga min son och hans kompis att till Rätten skriftlig bestrida det de har inte gjort. Jag i sista stund personligen lämnade bestridna till en domare i Tingsrätten. Han var mycket imponerad och sade till mig att många föräldrar varken kan lagen eller orkar hjälpa barnen i sådana här situationer. Här avbryter jag och min man råder mig att skriva en roman och skänka pengar till de familjer som inte har sund relation barn-föräldrar eftersom vi har nog och klarar oss resten av livet.
Så till vår nästa avbrutna relation med våra barn:
Min dotter efter bråk med far sin angående hennes ständiga liggande på golvet kläder…(lång historia)
Trots hennes beteende i det hon har gjort mot oss hjälpte jag henne hela tiden då hon var borta ett litet tag och snart tröttnade leva på socialen (blev hånad på gymnasiet för det). Vi fick aldrig veta hur hon lyckades med detta och vi blev förvägrade få svar, eftersom min dotter tillät det inte. Vi tror att tidigare ”problem” med vår son underlättade henne det som idag är inte möjligt pga. Statens erfarenheter. Min bekants dotter ville utnyttja samma ”rätt” hos socialen men förvägrades: hör och häpna på grund avsaknaden av pegarna till ändamålet.
En annan förklaring till min dotters beteende mot oss som vi får förklaring till är att hon blev rubbad av hormoner i samband med hennes graviditet som gick över i en månad. Vi stödde henne hela tiden. Jag förstår att hon hade det mycket svårt. Men har svårt förstå att helt annan person kan uppenbara sig efter en sådan händelse. Från en god, kärleksfull Mor blev jag förvandlat till helt någon annan. Kunde ingenting, hade vänner utan substans, var inte klok osv osv:
Jag har endast förståelse att min dotter hade det mycket svårt eftersom hon inte kunde sova pga. sitt barn oroligheter eller vad man ska adekvat kalla det. Ett inte ovanligt fenomen för små barns familj.
En gång öppnade sig min dotter lite mer hur hon hade det då hon ringde och min man svarade. Det hon sade i början av återgivet samtal till mig senare vill jag så länge förtiga av vissa skäll, men det hon sa på slutet kan jag göra utan att skada henne:
Hon sade: ”Jag orkar inte längre…..Ring barnavårdscentrallen” och lämnade ett telefonnummer ditt man skulle vända sig till. Det var jag som ringde eftersom min man vet hur jag ska lägga orden och är bra att argumentera eftersom jag läste retoriken, ville vara advokat osv. Efter ett tag ringde min dotters sambo eftersom barnmorskan ringde honom och tydligen ställde några frågor som han hade svårt att förklara och han skällde ut mig… När jag har svurit att jag inget ont sagt varken honom eller min dotter heller och endast argumenterat för deras sak och dessutom att jag (märk lika som vi) gjorde det eftersom vår dotter bad min man dvs. oss om hjälp. Han avslutade samtalet att det vore bättre att min man ringde och inte jag. Han måste ha känt sig överkörd på något sätt av min dotter och….. Efter en stund ringde min dotter. Min man svarade. Hon var mycket upprörd att det var jag och inte min man som kontaktade barnmorskan och hon brysk avslutade samtalet med orden: ”Dra åt helvete”. Och där finns vi….fotfarande. ALLIHOPPA?
En välvillig person till vår familj, vilket namn, vi lovade att inte avslöja ville hjälpa oss t o m författade ett brev att vi önskar träffa vårt barnbarn regelbundet och föreslagit en gång i månad och angivit första tid för sammankomst. Vi fick inget svar från min dotter men åkte ändå.
Vistelsen verkade gå bra. Min man pratade med min dotter och jag mest lyssnade till mitt barnbarn. När vi skulle åka hem har något förskräckligt hänt. Min dotter blev rasande och skrek till mig: ”Det är bara du som kan tänka ut sådana saker att regelbundet träffa mitt barn. Du kan inte ta hand om barn, det hörde jag!”. Min taktik att vara god lyssnare till att börja med kontakt med litet barn som jag inte fick lära mig innan blev förkastlig enigt min dotter. Då svarade jag varför gör Du så, vad har jag gjort? Förlåt om jag gjorde Dig något. Då skrek hon: ”Jag tar inte emot förlåtelsen om Du inte vet vad Du har gjort och skrik inte! . Du skrämmer mitt barn”. Här slutade hon skrika och omfattade skyddande sitt barn. När ja såg detta började jag storgråta. Min man hörde vem det som skrek och sade ingenting (svårt att förlåta honom det). Han bara sade ”Nu räcker det”. ”Nu åker vi hem”. Och det gjorde vi och sedan dess har vi inte sett min dotter
För ett år sedan har min dotter skilt sig och lämnade sitt hem för en annan man. Hennes ex sambo ringde och sade att han tycker synd om oss och nu kommer vi få möjligheten att träffa hans dotter eftersom hon tjattar om detta hela tiden. Vi har träffat vårt barnbarn en gång enligt överenskommelse. Och hade flera telefonsamtal. Det var alltid vi som ringde och när min man påpekade detta fick han till svar: ”Nu har ni sådan möjlighet det hade ni inte innan. Så är det så”….
En gång ringde min man och frågade: Ringer jag olämpligt? ”Ja, er galna dotter är här” fick min man till svar. Sedan dess var det alltid tyst i telefonen när vi ringde.
En gång åkte vi bara och kort lyckades få träffa vårt barnbarn. Jag lämnade några presenter även till min dotter (tidigare skrev och ett brev till henne och bad att inte vara emot att få träffa hennes dotter om barnet själv så vill och gärna genom henne också). Jag såg min svärsons nr 1 ogillande blick och sade: Hon är min dotter i alla fall. Att lämna present till min dotter på det viset var ett uttänkt sätt att markera att vi ogillar hur han uttryckte sig i telefonen om vår dotter.
Jag har förstått direkt att få träffa mitt barnbarn bara en gång var ett Lilla Hämnd mot min dotter från hennes ex partner.
Jag vill försonas med min dotter och skrev där om till henne med bifogad kopia från Veteranens Magdalenas insändare ”Hur viktig är förlåtelse”. För henne har den en speciell innebörd. Jag har inte fått svar.
Därför kommer jag inte skicka ett föreslaget brev på slutet av denna artikel. Det skulle jag gärna göra annars, ty http://www.sourze.se/Relationen_mellan_barn_och_föräldrar_är_värd_att_kämpa_för_10773896.asp
Det är bara jag som kämpar… skickar kort och email till mitt barnbarn via min dotter med tjusiga bildspel, sist om orkidéer som jag vet att min dotter älskar, föder upp och samlar.
Min man fattar inte mina obesvarade kontakter och säger: ”Vad är du längtar efter? Efter ytterligare förolämpningar, förödmjukelser och förnedringar? Har inte du fått nog av denna vara? Glöm dem. De är inte värda att tänka på längre! Nu är de framgångrika och behöver oss inte längre. Jag vill inte se och höra längre hur illa och respektlös de behandlade dig! De vände oss ryggen och vi får acceptera det” Osv osv
I denna kommentar har jag belyst vår relation från min sida. Jag är medveten att våra barn har egen version. Alla har sin egen mått och meter efter det. En krona har två sidor och ändå är en krona osv osv..
Men att mina barn har starka skäl att bryta relation med oss, är jag bomb säker att de inte har.
DET SAKNAS RESPEKT TILL OSS OCH VILJAN ATT PRATA MED OSS!
Båda barnen har inte svarat på mitt brev om försoning. Vi ens existerar! Är jag generös eller undan fallande? Jag tycker att jag är en vuxen och generös människa. Jag gjorde som Anton i S Bier film ”Hämnd”. Jag vill försonas fast jag blev illa behandlat. Mitt barnbarn är nu 8 år och kan snart urskilja vem som är vem. Bara hon inte gör likadant mot sina föräldrar. Nej hon gör inte det. Hon har mina gener och liknar mig i mång och mycket!!! Och hon kommer ärva mina Tweets som jag skriver främst för henne liksom en dagbok.
Om det är så att jag har gjort felsteg som jag är inte medveten om så är jag tvärsäker att det är ingenting i jämförelse med all det goda jag har gjort för mina barn!
Jag kan förstå Mona Sahlin. Hon har gjort mycket gott men ett felsteg växte upp till Toblerone affären av kollosallt format….
Mitt tålamod börjar tryta och jag börjar utarbeta min lilla plan som jag ska lägga i konvoluten, det stora kuvertet. Jag kan avslöja den för er och därför bland annat skriver denna kommentar under signatur. Min sista vilja är: Jag ska varken ha begravning eller begravningsceremoni men ni, mina Kära Barn får ärva allt jag äger och har óch själv åstadkommit. Har ni någon heder som min släkt har i gener, så tar ni inte emot arvet efter mig. Gör ni så kommer ni underrättas var min aska blev utsprid. Ha det bra i livet och efter detta. Jag har förlåtit er och skämdes mycket lite att ni inte har älskat mig i vuxen ålder eller kommer att göra det efter min död.
Låter det som hämnd för andra? Om ja, då är det en liten hämnd i jämförelse till min lidande.
Ps. Är min livshistoria bra som stomme till en novell eller manus till en film så hör av Dig genom Veteranen. Skulle skriva själv men orkar inte pga. överflödiga känslor Ds
Birgitta; Det är mycket här i livet som man inte kan förstå, och som man måste lära sig leva med. Ibland är det som om jag har förlorat en hel familj, som om de vore döda, men tack vare nätet, så kom jag genom en slump in på min dotters blogg, så jag kan läsa vad som händer henne i alla fall. Det är både på gott och ont.
När hon mådde som sämst talade hon illa om mig, och skrev en hel del rena lögner om mig. Jag förstår nu sen jag satt mig in i hur ADHD fungerar på vuxna kvinnor att hon har en snedvriden verklighetsuppfattning, och skapar sig en egen sanning efter som det är bäst för henne. På sätt och vis känns det bättre att veta att allt beror på hennes funktionsnedsättning. Men hon vill inte tillstå det och kan därmed inte få någon hjälp för det.
Barn kommer ofta med lögner för att få uppmärksamhet, något liknande gör hon också.
Det är därför som jag inte tror på alla dessa böcker som har kommit ut nu om “misshandlade” barn, och hemska föräldrar. Såna böcker säljer bra särskilt om det handlar om en kändismamma. Eller kändisbarn.
Om man skulle tro på vad alla psykologer säger, så måste det gå omkring med massor av mammor med dåligt samvete. För om inte barnet lyckas bli något stort; läkare eller nåt, så är det ett misslyckande och det är “barndomens” fel. Jag hade också en tuff barndom med fyra äldre syskon, men jag skulle aldrig drömma om att skylla mina föräldrar för mina “misstag”
Lite ansvar har man väl själv!
För att svara på din fråga om resandet, så kan jag verkligen rekommendera det. Det är alltid bra att få allt på avstånd, och glömma allt elände ett tag. Då kanske man så småningom ser livet med andra ögon. Men det är inte lätt, det ska gudarna veta. Det blir som att sörja levande döda. För min egen del har jag gett upp. Jag kan inte göra mer nu, om hon inte själv kommer till insikt. Jag skulle aldrig, som psykologen råder, skriva ett “förlåtelsebrev”! Vad skulle jag be om förlåtelse för? Att jag födde henne, och skämde kanske bort henne för mycket. Att jag älskade henne, trots hennes känsloutbrott, när hon inte fick som hon ville, och hennes sätt att vara, och att jag fortfarande älskar henne. Hon har haft sina ljusa sidor också! Ibland är psykologer ute och cyklar.
Det värsta är när man tänker på ålderdomen, som man hade hoppats skulle vara fylld av glädje och barnbarn. Då kan jag få lite ångest, men försöker slå det ifrån mig. Lev i dag imorgon kan det var försent! Jag skulle vara glad över att ha en nära vän bara att prata med, men den enda riktigt nära vän som jag hade, hon dog av cancer, och det är inte lätt att skaffa nya “riktiga” vänner. Det blir bara bekanta, på nya platser. Försök att stå ut, Birgitta, hon kommer kanske tillbaks till dig, när hon förstår vad hon gör!. Solen skiner över oss nu!!! (gladsmile)
Så känns det.Tack Nemis, för ditt svar! Jag kan se att du kommit “längre” än mej i din sorgeprocess. Det är 2-3 år sedan som min dotter så abrubt sa upp all kontakt. Hon har alltid varit “solen” i mitt liv ock också haft ett “behov” av att ha kontakt. När jag arbetade (jag har just gått i pension) kunde hon ringa på mitt arbete om just “ingenting” Hon är en duktig självständig person som det gått bra för. Dom har 2 fina barn. Men när först sonen föddes vägrade han att äta efter det att hon slutat amma. Han gick ner mycket i vikt ock jag (sjuksköterska) hjälpte naturligtvis till att skaffa kontakt med det sjukhus som kan ätproblem med så små barn. Gossen fick sond, ock sondmatades några månader. Något fel kunde inte hittas. Allt redde upp sig ock idag är “prinsen” 14 år.Fin o frisk. När barn nr. 2 föddes en flicka, kände jag att hon verkade så “slapp” i huvudet och armar. Hon var då någon mån. borde inte vara så. tänkte att jag inbillade mej men kunde inte släppa tanken. Det var som en knut i min mage. Lilla min älskade dotter skulle väl inte råka ut för ytterligare tråkigheter. Så ringde hon hem efter att ha varit på BVC. på koll. ock grät då läkaren sett (vad jag sett) utredning påbörjas. Skallrtg. + annat visar ingenting ock man tror att den lilla “bara” är sen i sin utveckling. Åren går ock flickan tar sig, börjar skolan ock visst, hon behöver X-tra hjälp i bland men annars relativt bra. Jag ser dock att hon i dag:är 11år, men “barnslig” Pga: att min dotter nu helt sagt upp bekant skapen får jag inte veta något. Kan dock se att min dotter (de gånger vi ytligt träffas när barnen fyller år) att det framkommit att hon är mobbad i skolan. Detta tar aturligtvis hårt på min dotter kan jag förstå. Det smärtar mej både om lilla prinsessan ock min dotter. Svärsonen ck hans stora släkt finns alltid där, ock dom är så olika mej. Dom har mycket god ekonomi, tar livet med en “klackspark” Skrattar, skrattar! Ock man talar ALDRIG om bekymmer. Jag är ensam, men har lärt min lilla familj att man talar om allt. Inte konstigare att gråta, eller vara ledsen som att skratta ock busa! Nu är allt borta, ck min “strävan” slut. Så känns det. Du skriver om att bli äldre, ja, jag har också tänkt på det. Det var nu jag trodde att det skulle bli så bra. Ha tid för barnbarn, skjutsa, hämta.osv. Tid för mej o mina intressen. Men ingenting känns roligt. Men du ger ändock ett visst hopp, när du skriver att du, trots det tuffa du gått igenom själv kan se en morgondag. Tack för det! Önskar dej ALLT GOTT/Birgitta
Ett parallellfall!
Min dotter har också ADHD (som hon helst förnekar) och är därtill bipolär.
Hon har avsagt sig sin roll som min dotter och hon säger att hennes barnbarn har ingen mormor längre. Månad efter månad går och jag saknar dem så fruktansvärt. Jag har heller ingen riktigt nära vän att dela detta med. Jag vet att hon mår dåligt, även om hon aldrig skulle erkänna det för mej, och jag är rädd att hennes barn också far mycket illa nu. Men vad kan jag göra?
Nemis! Jag har läst genom vad du skrivit. Kan förstå din smärta, då jag i mycket känner likadant. Just att man älskat o älskar sitt barn som tagit avstånd. + barnbarnen. Det känns så orättvist här i livet. Det värsta är , tycker jag, att ingen rikig förklaring ges! Om jag vore missbrukare, eller på annat sätt elak ,eller inte skött mej. så en anledning fanns. Men allt har ju varit bra tills för ca. 2-3 år sedan när hon kommer hem ock bara säger upp kontakten. Svärsonen ock hans stora familj är “helgon” för min dotter nu. Inte ett telefonsamtal eller annat till storhelger. Det gör så ont att se o höra alla träffas familjevis! Jag skulle ge vad som helst för att allt detta skulle vara en ond dröm. Det är så svårt att uthrda. Jag har bett henne om att vi skall gå till rådgivning eller psykolog för att försöka förstå-reda ut. Men hon vägrar. Vad göra? Jag ser att Du Nemis har rest lite, Hjälpte det dig? Jag tror att bekymren bara står ock väntar när jag kommer hem igen.
hej!
det man inte har eller haft saknar man inte men har man barn så klart man saknar dem om de bryter upp kontakten helt klart
leena
Min älskade dotter min stora glädje här i livet har sagt upp bekantskapen. Hon har bott tillsammans med en man i en bostadsrätt i värmland 5-6 år. Under tiden de var sambos fick de två underbara barn tillsammans. Mannen sjukskriven ca 3 år och sedan fått olika tidsbegränsade projektanställningar bla som arbetsträning. Ekonomisk hjälp har de fått från min dotters pappa (vi separerade för över 30 år sedan) som har möjlighet att bistå. Plötsligt i höstas gifte de sig. Det var trevligt tyckte jag och antog att min dotters situation skulle vara tryggare som gift. Vid mitt besök hos dem i höstas förstod jag att de tittat på hus. Jag var med när flytten gick av staplen och passade sonen som är liten. Lite förvånad och oroad var jag över att allt gått så fort. (En husvagnsplats med stor husvagn på arrendehyra hade också inköpts året innan till min stora undran och häpnad.)Vem äger och betalar för den ?
Huset de köpte är en bostadsrätt och då jag ringde skatteverket för att kolla att båda verkligen ägde huset fick jag besked om att just bostadsrätter finns det ingen lagfart på. Det är bara bostadsrätts-föreningen som vet vem som äger den. För säkerhets skull frågade jag om det fanns något äktenskapsförord. Till min sorg och bestörtning fanns sådant där mannen skulle äga den bostadsrätt som sålts och avkastningen av denna. Nu förstår jag giftermålet. Äktenskapsförord kan inte skrivas om man inte är gift. Min dotter bodde ca 6 år i lägenheten och betalade hela tiden för sig. Hon hade vid en evnt. seperation varit delägare i bostaden och han hade tvingats dela den med henne. I februari åkte jag upp fast jag mådde verkligt dåligt av informationen som jag fått från skatteverket bara en dag innan avfärd. Min dotter och jag satt och pratade om huset och då hon sa att de så småningom skulle riva ut köket och renovera det sa jag. “Men barn lilla du kan väl inte betala fast inredning på ett hus som du inte äger. Huset är ju P:s och du äger ju inget i det.” Jag skulle naturligtvis ha frågat henne om hon var delägare! Att det blev så fel kan också bero på att varken jag eller pappan fått svar på vad de fick för den gamla lägenheten eller vad den nya bostadrätten kostade. Allt är så hemligt och Skumt?
Min dotter överreagerade och körde bokstavligen ut mig så nu sitter jag här och hör inget av från henne varken via mail eller SMS osv. Vad ska jag göra? . Har skickat födelsedagskort och påskgodis till barnen. Inte ett ljud. Inget svar i telefon….Jag är över 65 år och är sliten efter ett helt liv ensam med två barn. Jag förvärvsarbetar fortfarande på heltid men detta gör att jag helst bara vill slippa allt.
OBS vet alltså inte om min dotter är delägare i den nya bostadsrätten. Ringde dagen efter min avresa och bad mannen tala om hur det förhöll sig. Han hänvisade bara till min dotter. Jag tolkar det så att han ensam äger huset för det hade varit så lätt för någon av dem att säga “Barbro det är klart att vi står för bostaden båda två”. När de märkte hur orolig jag var kunde jag väl åtminstone fått besked. Lättare om man vet nu får jag gissa allt och vara orolig.
Barbro! Hur länge är det sedan kontakten med din dotter bröts? Vem har Du att “prata” med om det som hänt? Din sorg, hur du innerst inne känner dig? Jag kan känna din sorg.då jag också skrivit som du kanske ser. Kan du ock din f.d. man prata om detta? Hur har du försökt nå din dotter? Det verkar som du har ett barn till, vad säger han/hon? Kan ditt andra barn “medla” ock vad anser han/hon? Lycka till /Allt gott/Birgitta
Barbro, hon tyckte väl att du gått bakom ryggen på dig och blev förnärmad. Att mannen ägde den gamla bostadsrätten och avkastningen därav genom äktenskapsförord, behöver egentligen inte betyda att han äger hela det nya bostadsrättshuset. Han kan ju ha satsat sin del i det och hon kan ha satsat motsvarande eller tagit lån, så att hon är hälftenägare. Hur det ligger till vet de bara själva och bostadsrättsföreningen, där de bor. Det nya huset bör kosta mer än vad den gamla lägenheten gjorde.
Sånt här är en snårskog och jag vet inte om du via bostadsrättsföreningen kan få veta om de är hälftenägare. Kanske berättar de inte det för dig, om du frågar. Hänvisar väl till sekretess.
Kontakten bröts för ca 3 mån sedan och jag hoppas fortfarande att hon min dotter ska förstå att jag vill endast att hon ska ha det bra och att hon och P ska ha lika skyldigheter och rättigheter i äktenskapet så att de båda är lika trygga. Jag slutar arbeta till hösten och får då tid och möjlighet att evnt resa upp för att personligen tala om vad som hänt. Mitt andra barn har tagit sin systers parti och svarar ej på telefon. Hört av sig har hon aldrig gjort utan det är jag som stått för hela kontakten. Skickade 1000 kr till 35 års dagen. Inte ett tack inte ens ett litet SMS på telefonen som bekräftelse på gåvan.
Pappan helt utan ambition eller mod att få bekräftelse på vad som pågår. Han skulle aldrig fråga! Pappa ska vara snäll du ska slippa borsta tänderna pappa är vad han var…. Han skickar pengar och ringer och pratar om fotboll.
Just nu mest ledsen och arg och kränkt men lite tröst att jag inte är ensam om att hamna i en sådan här situation.
Psykologen skriven,”citat” = Nej barnet behöver INTE förklara! Ett vuxet barn som tar avstånd i vxen ålder, så vuxen att barnet har barn ock familj, då är det i mitt tycke en skyldighet att ge en förklaring till varför helt plötsligt ett totalt avståndstagande!! Jag avskyr själv orden: efter allt jag gort för dig…Så jag har aldrig sagt detta. Men, i alla år har jag gjort så gott jag bara förmått. En del blev fel, helt säkert, men jag tror att jag kan se mej själv i spegen ock säga att en stor del blev rätt. Jag har kämpat i hela mitt liv för att vi skulle få det bra, TRODDE i min enfald att vi var lyckliga. Men nu helt plötsligt är det endast svärsonens stora familj som dom ungås med. Jag får inte ens träffa barnbarnen mer än när dom fyller år! Då barnbarnen måste ha blivit involverad ,”hört” när jag blivit omtalad på ett negativt sätt Till saken hör att när dessa barnbarn var sjuka när de var riktigt små, var det alltid jag som tog hand om dem ock min dotter! (Jag är sjuksköterska) Det gr så ont, så ont, så ingen smärta i världen kan mäta sig med detta! Någon säger: Lev ditt eget liv. Men när ingen glädje finns .Var tidigare en glad person..Men nu är det svårt att vara gld då halva jag är borta. För barn ock barnbarn är mitt “hela” jag. Detta betyder inte att jag varit en mamma som “hängt” på deras dörr! absolut inte. Min dotter vägrar att vi skall gå till psykolog eller annan rådgivning för att finna ut vad som hänt- försöka reda ut. Men hon vägrar! Så jag kan bara finna mig i denna iskyla av tysnad!
Vad hände?
Nej, mer innerligt djupt sårad kan man inte bli som mor – än av att bli “avstängd” från sitt vuxna barn o därmed också den delen av familj.e Så är det bara. Men psykologen Linda Hellquists förslag till försoning i slutet av artikeln är okänsligt och respektlöst rent av. Som jag ser det. De inblandades emotionella korsslutning och oförmåga att låta kärleken få ett sundare utlopp är allt annat än banalt. Som jag har upplevt det, rör det sig om hela ens känslomässiga existens och livsåskådning som blir satt under lupp. Djupare existensiell fråga finns knappast att tugga på, än den om den heligaste av alla relationer; Moder och barn! Det kan ibland behövas ett rejält gnistavsånd för att kunna hitta tillbaka tlll en sund inställning. När en familj börjar växa och knoppa av sig, när barn och barnbarn fyller en slitsam men lycklig tillvaro med ändå mer kärlek. Ja – då är det svårt att räcka till. Kramar och Ramar i det oändliga och sedan det EGNA livet som tidsmäsigt, äntligen kan utforskas och kanske försvaras! Vad var det som plötsligt hände? Vem är vuxen nog att njuta av livet i alla dess skeden?
Man väljer inte sina föräldrar, sägs det! Man väljer inte sina biologiska barn heller! Men visst skäms man över sitt barn som ”säger upp” sina föräldrar, och oftast sin mor. Det är en skam! Om hon nu inte har varit en synnerligen dålig mor.
Det är oftast modern som får skulden också, när ”barnet” inte lyckas med sitt eget liv. Hur frånvarande pappan än har varit, hur lite han än har deltagit i barnens uppfostran, så är det moderns fel om barnet misslyckas med sitt liv, hur mycket modern än har kämpat med sitt eget liv, äktenskap och barn. Pappan deltar endast med det roliga i barnens liv. ”Gå till mamma, fråga mamma”, brukar det låta hela tiden, när något mindre skojigt ska bestämmas. Så det blir då ”den gode, och den onda”! Och naturligtvis tar modern sitt barn i försvar, hur odräglig och elak hon är. Hon är ju mor och det finns ingen som känner sitt barn så väl som en mor! Eftersom hon känner sitt barn så väl, så känner hon också att något inte är helt ”normalt” med barnet, så hon tar barnet till en dr på BUP, hon vill för barnets bästa göra en utredning, så hon får hjälp med att tygla sitt humör, och sina utbrott. Men på den tiden fanns det inget som hette ADHD, så modern och barnet fick ingen hjälp. Barnet var ju också väldigt snäll och beskedligt då. Men som sagt ingen känner sitt barn bättre än en mor!
När barnet blir vuxen, och stöter på egna svårigheter och börjar analysera sin barndom hos terapeuten så minns hon bara sin elaka mamma, som inte förstod nånting. Allt är moderns fel! Hon hittar på saker som inte alls är sant, för att få uppmärksamhet, och om man ältar något tillräckligt många gånger, då blir det till en sanning. Pappan glorifieras och mamman blir en elak häxa, som bara har förstört hennes liv. Allrahelst som pappan dör också. Då blir han ett helgon. Även om deras relation inte har varit så jättebra eftersom han klagat på hennes sätt att handskas med pengar, men det glömmer hon bort när pappan dör och hon får ärva en massa pengar, som bara rinner mellan fingrarna. När ”barnet” sen hamnar i kris för att mannen vill skiljas, han orkar inte med hennes humör längre, hon förlorar jobbet, och hamnar i ett slags chock, och blir deprimerad. Barnet som inte är ett barn längre, utan en vuxen, självständigt tänkande människa, kommer ihåg när modern tog henne till psykdoktorn och begär ut sina journaler, där det står att det inte är något ”fel” på henne, utan det är modern som har problem. Det tolkar barnet som att modern ville henne illa, och inte ville ha henne. När allt rämnar i hennes eget liv, kan hon inte se att hon själv har någon skuld i det som har hänt. Det är aldrig den enskildes ansvar, utan hela tiden barndomen som bär skuld till allt . Har vi inget ansvar själva hur vi lever våra liv?
Hon behövde någon att slå på! Pappan fanns inte kvar längre som kunde hjälpa henne ekonomiskt, vilket han har gjort under hela hennes liv. Även sen hon blev gift och får barn. Alla hennes trassliga skulder, har han fått lösa, modern hade inga egna pengar eftersom hon varit hemmafru under hela barnens uppväxt, men nu får hon lite pengar att spara till pensionen, och av av ren välvilja får barnen ut sitt arv i förskott.
Modern förlorar inte bara sin dotter, utan också sina barnbarn, när hon säger upp sin förälder!
Det känns skönt att läsa att det finns flera som utsatts för det mest tabulagda ämne, som det är att bli bortvald av sin egen dotter!
Det är under storhelger som jul och påsk som man mest saknar sin familj. En tid tyckte jag att det var skönt att få rå sig själv, men återigen känner man av ensamheten också ännu mer när man hör hur alla firar tillsammans med barn och barnbarn.
Det har gått ungefär tio år nu sen hon skrev och sa upp kontakten, utan att ge någon närmare förklaring, mer än att jag har varit en dålig mamma, och att jag får henne att må dåligt! Punkt slut! Det var en tid efter hennes egen skilsmässa, då hon mådde fruktansvärt dåligt själv, och hon var full av hat mot allt och alla. Jag hade ett väldigt gott förhållande med min svärson, och han sa att han inte förstod sig på min dotter, och tog antagligen mig i försvar också, och då blev jag automatiskt hennes fiende. Alla som inte var med henne var emot henne. Hon har alltid haft ett fruktansvärt humör och skäller helt öppet ut folk som säger emot henne. Jag som alltid tagit henne i försvar tidigare, fick nog en gång när vi var på en resa tillsammans med hennes bror med sin familj, då hon helt utan anledning eller förvarning skällde ut mig efter noter. Barnen blev ju helt förskräckta, och det blev en kylig stämning under resten av resan. Jag kände det i luften redan när vi startade att hon inte ville ha mig med, utan det var sonen, som jag aldrig har haft några problem med, som ringde och bjöd mig med. Efter det skrev jag ett brev och tyckte att hon burit sig fruktansvärt illa åt. En tid efteråt fick jag ”uppsägningsbrevet” som jag då inte tog så hårt, hon hade ju alltid haft humör och nu när skilsmässan var ett faktum, så behövde hon väl få ut sin frustration. Det skulle väl gå över. Trodde jag! Men det gjorde det inte. Nu är hon närmare femtio år, då var hon fyrtio, men hon uppträdde som en tonåring, och då kan ju alla mammor vara knäppa. Självklart har jag gjort massor av fel som mamma, men säg den mamma som är perfekt, och aldrig gör några fel? Ska jag då straffas för det i resten av mitt liv? Jag gjorde så gott jag kunde i rådande förhållande. På något sätt gav hon mig skulden för deras skilsmässa också, hur konstigt det än kan låta.
Jag har försökt att nå henne på olika sätt, men inte lyckats. Hon och hennes man gick i terapi tillsammans, men deras äktenskap gick inte att rädda, sen har hon gått på enskilda samtal, men hon har inte velat ha mig med någon gång. Hon har gjort sitt val, och skulle nog hellre dö än att erkänna att hon gjort ett fel. Det har hon aldrig kunnat. Även min son har försökt att tala henne tillrätta utan resultat. Hon svarade inte när jag ringde, tackade nej till att komma på julmiddag osv. Inte ens barnen fick jag träffa. Det gick flera år innan jag träffade dem som hastigast på stan en gång. Jag förstår ju att de vill vara lojala mot sin mor, men ju längre tiden gick desto svårare blev det för dem också. Senaste gången som jag träffade henne och barnen var på mitt äldstas barnbarns student, för tre år sen, och inbjudan gick genom fadern. Även min son med familj var med, så jag åkte med dem. Min dotter höll sig på sin kant, och låtsades att jag var någon, vilken som helst. Det gjorde ont långt in i hjärteroten. Själv tycker hon inte det är något konstigt att säga upp kontakten med sin egen mor. Men det tycker tydligen de som hon berättar det för, och jag vet inte vad hon säger till folk heller, och jag har skämts för att berätta det, och kommer med undanflykter om varför hon inte kommer och hälsar på. Sonen bor tyvärr för långt borta, och när det är som jobbigast har jag funderat på att flytta, för att komma närmare dem, men jag trivs ju så bra där jag bor också.
Den enda kontakt som jag har med barnbarnen är på facebook, vid födelsedagar och jul. Som tur är så har jag väldigt bra kontakt med min son, och har alltid haft. Det är sex år mellan dem, så hon fick all uppmärksamhet länge, men jag har aldrig behandlat dem orättvist eller så, möjligen har hon fått mer uppmärksamhet än sonen, men han har alltid varit nöjd ändå. Så skulle det vara mig och min uppfostran som det beror på, då skulle ju sonen också vara ”drabbad”.
Till saken hör också att jag några år före deras skilsmässa blev sjuk i cancer, och även andra allvarliga sjukdomar. Men inte ens då kunde hon visa någon empati, utan hon sa en gång att om jag skulle bli så sjuk att jag behövde hjälp hemma, så fick jag adoptera någon, för hon skulle aldrig ställa upp! Det är väl det värsta man kan säga till sin egen mor!?
Som tur är så har jag en överlevnadsinstinkt, som gjorde att jag klarade av detta på egen hand, och reste väldigt mycket efter det för att slippa gå hemma och känna och tänka! Men jag förstår att hon har någon slags empatistörning, som hör samman med någon slags bokstavskombination. Det är jag helt säker på ännu mer nu än när hon var tio år. Det finns i släkten också,
Kanske tyckte hon att jag var en svikare som inte ställde upp mer när hon råkade i svårigheter, men jag orkade inte då, utan hade fullt upp med att överleva själv. Normalt skulle väl vi ha stöttat varandra, men vi är inte en normal familj. Men nu mår jag fysiskt ganska bra Det finns väl en del sviter kvar, plus lite ledbesvär och så. Jag har mer och mer förlikat mig med att det är som det är. Jag saknar barnbarnen mer än min dotter nu, och hoppas att jag ska få bättre kontakt med dem den dag de bryter sig loss från sin curlande mamma, innan hon förstör dem också! De bor fortfarande växelvis hos sin omgifte pappa.
Det är skönt att få skriva av sig sånt som man inte vill prata med andra om, och få veta att man inte är ensam. Har bara pratat lite med min son, men han ska inte behöva ta ställning. Han vet ju hur det är.
Som vuxen kan man välja vilka personer man vill umgås med. Vem man vill ha som vänner. Om barnen växer upp till den sortens människor som man inte vill umgås med varför då fortsätta att hålla kontakten ?
När vuxna föräldrar gör slut med sina “mobbande” barn. Alla har rätt att bestämma över sina liv. Det kan vara ett sunt ställningstagande.
Bej, jag anser absolut inte att man skall krypa för barnen/barnbarnen då de med berått mod sårat sårat sin far/morfar och dennes sambo.
Den dag de kryper till korset och erkänner att de gjort fel skall jag och min sambo nogsamt överväga hur vi eventuellt kan gå vidare!
Är det så självklart att man skall “krypa” för otacksamma barn som “säger upp bekantskapen”? Många klarar sig ju bra utan barn och att barnen växer och anammar en annorlunda syn på livet där föräldern passar dåligt in. Sådant händer.
Varför inte bara säga “jaså” och göra barnet arvslöst. Inte lätt, men det kan gå med lite klurig juridik.
Sedan får man konstatera att det finns mycket kul kvar i livet förutom barn och barnbarn.
Befriande inlägg…
Varför lägga kraft på dem som inte vill annat än såra sin/sina föräldrar å det djupaste. Så befriande..”jaså”…
Kul det är vad jag ska ha…