Måste man försonas med sin barndom?
Det hjälper att se sin barndom i skenet av den tid man växte upp. (Personerna på bilden förekommer inte i artikeln.) Foto Vilhelm Stokstad
Relationer | TYCK OM DIG!

Måste man försonas med sin barndom?

Det finns mycket att vinna på att försöka försonas, men det handlar inte om att bara säga förlåt och gå vidare – utan att se saker från olika perspektiv, och hitta en ny berättelse om sitt liv.

Publicerad 2015-02-23

– Jag har aldrig träffat föräldrar som inte älskat sina barn, men omsorgen kan fattas. De flesta barn längtar också efter att försonas, säger Görel Fred, legitimerad psykoterapeut, och ser ut över caféet. Den är en mörk morgon, vid ett bord trixar en mamma med sina småbarn, lite längre bort sitter två damer och samtalar tätt över kaffekopparna.
Kanske pratar de om sin barndom, eller vill de helst glömma?

Det var efter radioprogrammet Kropp och Själ i april 2012 där Görel Fred diskuterade försoning med journalisten Ulrika Hjalmarsson Neideman, som idén till den gemensamma boken Försonas med din barndom föddes.
– Många som hörde av sig efter programmet var äldre, jag blev förvånad, trodde det skulle handla om 30-åringar med småbarn, säger Ulrika Hjalmarsson Neideman.
De som hörde av sig hade olika erfarenheter av att inte ha blivit sedda, där föräldern satt sina behov i första hand, inte satt gränser, eller om barn som hela livet burit på en skuld för att de inte stoppat upp våld, övergrepp eller kunnat göra sin mamma lycklig.
Veteranens artikel När vuxna barn gör slut är också en av de mest lästa på vår hemsida och kommentarerna vittnar om att många bär på en förtvivlan. Barn skriver om föräldrar som öser skuld över dem. Föräldrar ångrar sig och längtar efter sina barn och barnbarn, men väldigt många beskriver situationen utifrån sitt perspektiv: hur mycket de försökt, hur mycket de lidit och att de ändå inte når fram.

Var förlåtande mot dig själv
Görel Fred har mött många familjer under sitt 30-åriga arbetsliv. Hon menar att kampen om vilken version som är rätt, vad det var som hände, vems som var felet, kan överskugga möjligheten att nå fram.
– Att försonas handlar om att se vem jag har blivit. Hur beskriver jag mig själv? Många gör det utifrån sina föräldrars beskrivning. Men en person som säger ”min mamma älskade inte mig, hon lämnade bort mig”, kan istället fundera kring vilka orsakerna var. Mamman kanske lämnade bort mig, men det betyder inte att hon inte älskade mig. I varje historia finnas flera perspektiv, säger Görel Fred.

Problemet är att vi ofta fokuserar för mycket på upprättelse, att det skulle finnas någon ”sanning” som står över allt. Att bara säga ”förlåt”«, men inte förstå, leder inte till försoning på ett djupare plan.
”Jag har ägnat mig mycket åt förklaringar genom åren…slagit ner på mig själv och definierat mig som han gjorde: att jag är sårbar och behövande… Men nu har jag kommit fram till att det inte är så. Jag tycker det jag begär är ganska rimligt, att han ska vara stolt över mig, säga han älskar mig någon gång…”, säger Anna Karin, 56 år, i boken.
Man blir till i andras ögon, och många lägger sin grund i föräldrarnas sätt att se en, eller inte se en, säger Görel Fred.
Rådet är att ge upp kampen om bekräftelse och upprättelse. Kanske har man så diametralt olika uppfattningar om hur det var, att det bara slutar i sorg och smärta. Istället handlar det om att försonas på ett inre plan. Att bygga på det som gör dig lugn, det du har klarat av och att se ”så här blev det för mig”. Det kanske inte går att försonas helt – men kanske kan man försonas i hur det blev?

Ulrika Hjalmarsson Neideman poängterar att det också hjälper att se sin barndom i skenet av den tid man växte upp.
– Idag skulle man exempelvis aldrig skicka iväg barn som fosterbarn, eller sommarbarn. På sextiotalet ansågs det fel att klema bort barnen eller berömma för mycket och tidigare skulle man hedra och lyda sina föräldrar, säger hon.
Men det räcker inte heller att säga ”okej det var en annan tid så jag förlåter dig”, och sedan komma dragandes med samma argument igen.
– Ett exempel kan vara att bekräfta och fånga upp det som personen säger:
»”är det så här du menar, att du kände dig ensam när jag alltid var på jobbet.”
Istället för att försvara sig kan man försöka bekräftas personens upplevelser, att hon faktiskt kände sig ensam, säger Görel Fred.
”…Det är sorgligt att Eva inte vill träffa mig så mycket nu för tiden, men jag vet inte vad är jag ska göra. Vad är det hon vill att jag ska säga?”, säger Bertil, 82 år, i boken, om dottern som försöker prata om varför saker var på ett visst sätt under hennes uppväxt.
– Det bästa sättet är att lyssna utan att bedöma, protestera och ge en annan version, utan höra hur den andra upplevde det, visar att man är ledsen för det, säger Görel Fred, och tillägger att det inte går att ge några enkla råd som alla kan anamma.
Att försonas handlar om att utmana sig själv men också hedra sig själv i hur man faktiskt tagit sig fram genom svårigheter och hittat balans där emellan.
Det finns ingen som är så maktlös som ett barn, ändå skuldbelägger ofta barn sig själva för att de inte lyckats göra sina föräldrar nöjda, glada eller komma över missbruk. Många bär denna känsla med sig hela livet, ”om jag bara varit mer si eller så”. Men barn kan inte ta ansvar för det som de inte har makt att förändra. Det kan bli tydligt när man själv får barn och upprepar ett beteende man egentligen inte tyckte om hos sina föräldrar.

Att nå försoning kan göra under i livet
För att nå försoning behöver man börja rita en ny karta över sitt liv, och hitta till en annan plats, där man trivs att vara. Om du växte upp i ett hem där man inte fick vara arg, kan det vara svårt att hitta till känslorna, men kanske vill du inte längre bo kvar på den platsen där känslor är förbjudna?
– Vanmakt är förfärligt när du inte kan påverka en situation, man blir ett offer. Det är viktigt att försöka ta sig till en position där det man gör påverkar och bilden kan förändras. Känner man sig utnyttjad – säg stopp. Lycka är att kunna välja och inte lägre vara ett passivt offer, säger Görel Fred.
Att man försonas mer med sig själv med åldern är inte alls säkert. Däremot finns ofta mer tid som gör att gamla saker bubblar upp, sådant man inte alltid pratat om tidigare.
Hur gör man då om man tillhör en generation som inte är van att tala om känslor, om föräldrarna är döda och det inte finns någon att försonas med? Det kan vara mycket svårt att få betald terapi över 65-årsåldern, och det finns få samtalsgrupper.

Ett sätt att komma framåt kan vara att försöka ha en dialog i sitt inre, fråga sig: Kan jag tänka på ett annat sätt, kan jag hitta människor som inte bara bekräftar att jag exempelvis är ett ”offer”. Kan du försonas i att föräldrarna aldrig pratade med dig, eller du med dina barn, för att ni saknade redskapen till detta?
– Jag tror på att vara förlåtande mot sig själv, att bygga på det som gör en lugn, och visst, kanske hitta någon att prata med, med det kan vara svårare när man är 85 år, säger Görel Fred.

I boken finns ett kapitel om umgängesrätt med sina barn. I vissa fall kanske det är bättre att bryta kontakten. Författarna frågar sig: Finns det någon annan relation där man kan bete sig hur som helst utan att det får konsekvenser? Det kanske inte alltid bara är egoistiskt och själviskt att inte vilja umgås med sina föräldrar utan kan handla om överlevnad för det vuxna barnet. Föräldrar har rättigheter, barn är maktlösa, men som vuxen har man trots allt ett val, skriver författarna.
Ett sätt att närma sig är att lägga ner vapnen och istället försöka sig på nya perspektiv: ”Hur tycker du att jag tar emot din historia?”, kan var en bra fråga.
– Det är ingen rättegång. Vi behöver höra att föräldern kan förstå att man tyckte och upplevde vissa saker i livet. Att nå försoning kan göra under i livet, jag vet det, säger Görel Fred.
Har ni själva försonats mer efter boken?
– Jag har gjort det. Genom boken fick jag chans att formulera det jag arbetat med. När jag gav boken till min pappa sa han ”Jag läser med spänning, det är aldrig försent att bli en bra förälder.”

Text Ylva Bergman

Två samtal

1. Här handlar det om vems tolkning som är rätt:
Du var aldrig hemma när jag var liten.
– Men det var jag väl visst? Nu är du väldigt orättvis. Jag var säkert hemma 3-4 dagar i veckan.
– Ja du ser, du var borta mer än du var hemma.
– Om du visste vad jag kämpade för att komma hem till er. Jag var visst hemma mycket mycket mer än mina kollegor. Det var viktigt för mig att komma hem till er. Kom inte och säg att jag inte prioriterade att vara hemma.

2. Här handlar det om hur man känner:
Du var aldrig hemma när jag var liten.
– Tyckte du att det var så?
– Ja
– Jag var hemma mer än jag var borta.
– Ja, fast jag längtade alltid efter dig känns det som.
– Gjorde du det? Jag som verkligen försökte göra allt för att komma hem till dig. Jag åkte hem oftare än mina kollegor, för jag längtade så mycket efter dig också. Så ledsen jag blir att du tyckte att jag var så frånvarande. Jag ville aldrig att du skulle ha det dåligt.

LÄNGTAR DU EFTER NÅGON ATT PRATA MED?
Ta kontakt med din förening och se om ni kan starta en samtalsgrupp.
Kyrkorna kan också ha samtalsgrupper.
Har du råd kan du söka privat terapi.

Dölj faktaruta

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2024 Senioren - När insidan räknas