“Romer är inte sämre än andra”

Vi träffar Rosa Taikon dagen efter invigningen av hennes retrospektiva utställning på Nordiska Museet i Stockholm (visas till 8 januari 2012), en afton då hon med sin generösa personlighet, självlysande karisma och aldrig sinande humor från podiet lockat de omkring 600 gästerna till många skratt och mänsklig värme.
Nu sitter hon här, vacker som den skiraste porslinspjäs, klädd i puderrosa jumper med sjal och de bruna ögonen, bakom turkosblå glasögonbågar, stint fästade i min blick.
Hon är levande, svensk historia.

Började arbeta redan som barn
Rosa Taikon växte upp i det hon själv beskriver som lägerghetton i Sverige.
Redan som liten flicka fick hon börja arbeta. När hennes pappa Johan Taikon insåg, att hans barn inte skulle få gå i skola satte han musikinstrument i deras händer. Tillsammans med sin pappa reste hon och storebror Paul land och rike runt och sjöng, dansade och spelade. Rosa hanterade trummor.

Som storasyster föll mycket av hushållsarbetet på hennes lott och att ta hand om småsyskonen.
– Om dagarna var det tvätt, matlagning och alla slags andra hushållssysslor och mot kvällen fick jag klä om för att åka iväg och dansa, spela och sjunga. Ibland åkte vi sju, åtta mil till någon dansbana eller Folkets hus, jobbade till midnatt och var kanske hemma framåt två. Inte var det något gott liv för ett barn. Och du kan tänka dej hur det var att tvätta blöjor för hand i lägren på vintern, säger hon.

Gick i skola som vuxen
Först i vuxen ålder fick Rosa Taikon gå i skola; två år på Birkagårdens folkhögskola och vid 35 år fyllda fick hon dispens och kunde börja på Konstfack.
I dag är hon sedan decennier en aktad och prisad konstnär, obrutet aktiv i sin ateljé i den gamla byskolan i Flor i Ytterhogdal, där hon också har sitt hem.
Hon berättar att hon inför en utställning brukar arbeta minst 12 timmar om dagen – eller mer. För även sedan hon lagt sig fortsätter ofta tankarna på hantverket och det kan vara svårt att varva ner.

Förra året fick hon regeringens guldmedalj Illis quorum meruere labores för sitt konstnärskap.
I den romska traditionen går silversmidet i arv från far till son, men när Rosa Taikons storebror Paul mördades av en rasist, fanns ingen son som kunde ta över.
– Vem ska nu föra den lilla skärva av zigensk smyckeskonst, som finns kvar vidare, funderade Rosa Taikon. Pappa var den siste i Sverige och jag kände ett ansvar.
Hur det gick vet vi i dag.

Kroppen stoppar inte Rosa Taikon
I somras råkade hon ut för en fall-olycka i hemmet och fick en hjärnskakning, som hon har sviter av ännu. Därtill dras hon med en inflammation i högerarmen, som inte blev bättre efter att hon skrivit ca 700 vernissagekort för hand inför utställningen. Men det hindrade henne inte från att ta bussen från hemmet till Stockholm, en resa på runt 40 mil.
– Inte får jag någon obruten arbetsro, för jag måste ju fortsätta kämpa för romernas rättigheter, säger hon. Så länge romer far illa, förföljs och mördas kan jag inte sluta.

Läskunnigheten bland romer fortfarande låg
Maria Leissner, som var ordförande för Delegationen för romska frågor, som lämnade sitt slutbetänkande förra året, har sagt att svenska romer lever “som i ett u-land mitt i Sverige”. Det är exempelvis fortfarande svårt för en majoritet av svenska romer att få ett förstahandkontrakt på en bostad och att få jobb och utbildning trots meriter är inte självklart. Analfabetismen är utbredd.
– Ända fram till 1963 var vi romer hänvisade till läger och husvagnar utan möjlighet att gå i skola. Var tredje vecka var vi tvungna – med stöd i den så kallade lösdriverilagen – att bryta upp och finna nya boplatser, säger Rosa Taikon och minns de män med svarta skärmmössor, som kommunerna kunde skicka ut till familjer, som inte packade ihop och flyttade fort nog.

“Vi romer är inte sämre än några andra”
Med skärpa väver hon minnen, svåra för en majoritetssvensk att fatta och ta till sig, för romernas historia är den om flykt, förföljelse, fördrivning, förintelse och tvångssterilisering.
– Det fanns en tid då det till och med sågs som en bedrift att döda en rom, säger hon och pekar mot den väldiga statyn av Gustav Vasa i museihallen.
– Vi romer är inte sämre än några andra. Trots det liv många av oss tvingats leva har vi försörjt oss, som kopparslagare, förtennare, keramiker, musiker, sångare, ja på alla slags yrken. Visst finns det ohederliga romer precis som i alla andra grupper, men om någon gör orätt ska den personen straffas – inte ett helt folk.

Rosa Taikon talar om dagens Italien, som vill märka alla romer, om Sarkozy i Frankrike “som vill rensa marken från alla romer”, om Ungern där högerextrema mejar ner romska barn på flykt. Och hon talar om ett välmående och rikt Sverige, som utvisar oskyldiga människor enbart för att de är romer.
– Så nog lever rasismen även i Sverige, säger hon.

Har aldrig hört Reinfeldt stå upp för romer
Hon berättar mycket om den gemensamma kamp som hon drev tillsammans med sin syster Katarina (1932-1995), och vem minns inte bilden på Katarina Taikon, när hon vid en förstamajdemonstration står med en skylt med texten: Vi vill gå i skolan – Vi vill bo i hus.
– Vi fick träffa både Erlander och Palme, de tog emot oss, pratade med oss och såg oss i ögonen. Men jag har aldrig hört vare sig Reinfeldt eller Bildt stå upp för romernas sak, än mindre träffat dem.
– Men tack vare Maria Leissner, EU-ministern Birgitta Ohlsson och integrationsminister Erik Ullenhag får vi i alla fall komma till tals. Och så länge romer dödas och förföljs kommer jag att fortsätta min kamp.

Fortsätter vara aktiv
Rosa Taikon har inga tankar på pensionering. Hon tror på att vara aktiv så länge det bara är möjligt. Då mår hon bäst. Och när den dagen kommer, när hon inte orkar längre, ja då flyttar hon till “sin flicka”, som hon kärleksfullt kallar systern Katarinas dotter Angelica, som alltid finns för henne. Utan henne hade det nog inte blivit någon utställning låter hon mig förstå.

Självklart hoppas hon att någon ung släkting en dag ska ta över och fortsätta den romska traditionen av silversmide, som har hämtat inspiration från många exotiska länder i världen. Hennes egen pappa, som var född i Frankrike, gick i lära i Samarkand.
– Inom familjen har jag alltid haft ett gott liv. Pappa var sträng, lärde oss rättvisa, sanning och ansvar men han krediterade oss också för det vi gjorde bra.
– Min pappas universitet var det allra bästa och danade mig till den jag är.

Text Gunnel Åhlander
Foto Susanne Kronholm

Skriv ut