Kultur

Bengt Hallberg spelar JazzFoto Louise Billgert

Bengt Hallberg jazzar vidare

Jazzzpianisten Bengt Hallberg gick ur tiden sommaren 2013. Ett par år innan sin bortgång gjorde han come back på scenen efter ett nioårigt uppehåll och vårvintern 2012 intervjuades han för Veteranen av Kurt Mälarstedt.

BENGT HALLBERG

Fysisk ålder: 79
Känner mig som: 50, med undantag för konditionen.

Familj: En dotter (hästmänniska i Småland), fyra vuxna barnbarn. Särbo.
Bor: Uppsala

Bakgrund: Började spela jazz och dansmusik tidigt. Pianolektioner för Sixten Eckerberg. Musikaliska akademien 1954-57, studier i teori, komposition och kontrapunkt för bland annat Lars-Erik Larsson.

Gör just nu: Ger konserter i Borås, Aneby, Södertälje, Stenungsund, Sundsvall och Linköping.
Övar 40 minuter dagligen genom att improvisera över en melodi i samtliga tolv tonarter.

Stolt över: En konsertinspelning av Allt the things you are i Helsingfors 1953. Flyget var försenat, jag kände inte medmusikerna, vi hann inte repetera - men jag tycker att jag lyckades bra.

Drömmer om: Jag skulle vilja lära mig argentinsk tango – inte dansa men spela, komponera och arrangera. Jag tycker nästan bättre om argentinsk tango än jazz. Det är ett så härligt uttryck, så rytmiskt. Dessa bandonionister. De får nackhåren att resa sig.

Dold talang: Att laga mat, det är roligt.

 

 

Sagt om Bengt Hallberg

"Bengt är en fantastisk musiker som har hela musikhistorien i sina fingrar. Med sin livserfarenhet gör han improvisationer till en stor konst. Han är en av Europas största jazzmusiker. Han gör alltid sitt bästa för dem han samarbetar med, en fantastisk ackompanjatör. För vår senaste skiva tillsammans, Cabin in the sky, spelade vi in elva sånger på sju timmar!"
Karin Krog, sångerska

 

"Jag hade förmånen att få en lektion av Bengt när jag gick på Musikhögskolan i Malmö i slutet av 80-talet. Det var ett mycket viktigt möte för mig, Bengt var ju en av mina stora pianoidoler. Han gav mig ovärderliga tips och visade övningar som jag använder mig av än idag. När jag och Bengt i år fick chansen att spela in en cd, Back to Back, tillsammans var det en dröm som gick i uppfyllelse."
Jan Lundgren, pianist

 

Hör Bengt Hallberg och Jan Lundgren spela tillsammans

Bengt Hallberg spelar på Fasching

Februari 2012: Han tog en paus från rampljuset i nio år för att vårda sin svårt sjuka fru. Men han fortsatte att spela och öva på sitt piano varje dag. För ett år sedan började Bengt Hallberg åter ge konserter för en hängiven jazzpublik. I vinter och vår fortsätter han att spela ute i landet.

– Jag har fått ett nytt liv, säger den elegante 79-åringen med sin karakteristiskt hesa stämma sedan han rättat till sin nya digitala hörapparat. Göteborgskan fortfarande mer än anas i hans röst, trots att han flyttade till Stockholm redan 1954 och numera bor i Uppsala.
Ett nytt liv på alla sätt, ska det visa sig.

 

Stan Getz och Dear old Stockholm
Det har gått sextiofem år sedan pianisten, kompositören och arrangören Bengt Hallberg gjorde sin första spelning som jazzmusiker, och över sextio sedan han spelade in Ack Värmeland du sköna med den amerikanske tenorgiganten Stan Getz, en version som i USA lanserades under namnet Dear old Stockholm och fortfarande är den definitiva jazztolkningen av Värmlandsvisan.
Långt tillbaka i minnet, men alltid närvarande för oss som började lyssna på jazz vid mitten av det förra seklet, ligger också klassiker som Dinah, den amerikanska standardlåt som Bengt Hallberg gjorde till sin, hans samarbete inte bara med Stan Getz utan också andra amerikanska jazzstjärnor, som Lee Konitz (altsax), Clifford Brown, Art Farmer (båda trumpet) och Quincy Jones (trumpet innan han blev mer känd som arrangör), för att inte tala om den svenska jazzens största, som Lars Gullin, Arne Domnérus, Rune Gustafsson, Putte Wickman, och den viktiga rollen som huspianist och arrangör hos Swe-Danes (Alice Babs, Svend Asmussen, Ulrik Neuman).

 

Vårdade sin fru
Från slutet av 1940-talet var alltså Bengt Hallberg starkt närvarande på den svenska jazzscenen i över ett halvsekel – ända till sommaren 2001 då han gav vad han betecknade som sin sista konsert. Det skedde på Musikaliska akademien i Stockholm i samband med att han fick ett fint jazzpris. Förutom att han hade åldern inne med råge hade han ett annat och mera akut skäl att pensionera sig. Hans hustru Britt hade blivit svårt sjuk, multisjuk som han uttrycker saken, och behövde hans vård, varje dag.
– En infektion i ryggkanalen satte igång det hela, hon hade blivit opererad för bröstcancer, hon kunde inte svälja. Nej, det var inte alls något svårt beslut att sluta spela offentligt och i stället ta hand om henne. Hon var det käraste jag hade, och hon hade gett mig så mycket – hon var min impressario, det var hon som tog hand om mina bokningar och sådant.

 

Saknade inte spelningarna
Det står fortfarande B och B Hallberg på dörren till Bengt Hallbergs våning intill Fyrisån i Uppsala. Britt och Bengt träffades redan 1967 i samband med Jazz på Skansen, som hon hade hand om. Men deras vägar skildes. När de tog upp bekantskapen igen fjorton år senare hade Bengt Hallberg hunnit med två äktenskap varav det andra var så våldsamt och tumultartat att det sånär kostade honom livet. Men gentlemannamässigt lägger han åtminstone en del av skulden för det senare på sig själv. Han borde tidigare ha sett de missbruksproblem hans andra hustru brottades med, säger han.
Britt Stern från Skansen blev alltså Bengt Hallbergs tredje hustru. Hon blev dessutom hans impressario. De delade intresset för musik i allmänhet och jazz i synnerhet, de reste alltid tillsammans.
Han ser det som en självklarhet att han inte skulle fortsätta att framträda med sin musik när hon blev sjuk. Hon behövde honom. Han tog en paus. Den varade i nio år.
– Faktum är att jag inte saknade att spela offentligt. Men det är klart, jag gjorde väl en dygd av nödvändigheten. Även om det var praktiskt omöjligt att komponera fortsatte jag att spela och öva för mig själv, varje dag. Det var väl det enda som kunde rädda förståndet, tänkte jag.

 

Musiken blev en hjälp
Bengt Hallberg säger det inte själv, men man förstår att det var musiken som höll hans livsmod uppe under hustruns långa sjukdom. Britt avled sommaren 2010. Efter några månader, mitt i sorgen, kunde Bengt Hallberg låta sig övertalas att ge en konsert igen.
När han trädde in på scenen i den nästan utsålda Berwaldhallen i Stockholm en kväll i november 2010 i vit kavaj, svarta byxor och vinröd kravatt möttes han av mycket varma applåder. Han gjorde inte sin publik besviken. Klangen i hans spel fanns där fortfarande, konstaterade Leif Domnérus i Orkester Journalen:
“Den lätta men samtidigt distinkta tonen; det bestämda men ändå sublima anslaget. Och så det kanske mest förunderliga i Bengt Hallbergs musikaliska universum; mellanrummet mellan tonerna. Ett kontrapunktiskt genidrag som ger rytmen en sprittande livfullhet – en djupt stämningsskapande förmåga som endast unikt begåvade musiker kan levandegöra.”

 

Har fått ett nytt liv
Den sista låt Bengt Hallberg hade spelat offentligt nio år tidigare var Tea for two, som han brukar beskriva som en konversation på tu man hand mellan sig själv och sitt instrument. I Berwaldhallen denna novemberafton inledde han sin comeback med samma klassiska standardlåt. Han slöt en cirkel, han fortsatte som om ingenting hade hänt.
Konserten i Berwaldhallen följdes av flera framträdanden, i Uppsala, på jazzklubben Fasching i Stockholm, i Huddinge, i födelsestaden Göteborg, på jazzmuseet i Strömsholm och på jazzfestivalen i Ystad i somras. Det fortsatte i höstas, då han spelade en skiva med den norska sångerskan Karin Krog och en annan med en yngre stjärnpianist, Jan Lundgren och gav konserter i både Konserthuset och Berwaldhallen i Stockholm, bland annat. Nu i vinter och vår står bland annat Borås, Södertälje och Sundsvall på turnélistan.
Hans återkomst till jazzscenen har blivit så varmt mottagen att han tycker sig ha fått ett nytt liv. Han har också börjat komponera igen. Ett ömt sus går genom publiken när han säger att han ska spela ett nytt stycke, Lucky corner, och att han har dedicerat denna komposition till sitt hjärtas dam.

 

“Ingen kan ha det bättre än jag”
Ja, han har ett nytt liv inte bara som musiker. Han har funnit en ny kärlek.
– Hon är ett år äldre än jag. Man kan säga att vi är särbos. Vi träffades i hörnet av Kyrkogårdsgatan och S:t Johannesgatan i Uppsala. Det är därför min melodi heter Lucky corner.
– Vi hade besökt våra respektive gravar, jag min hustrus och hon sin mans. Det var en kall, kulen vinterdag, Gustaf Adolfs-dagen förra året. Vi fick ögonkontakt och sedan stod vi och pratade en lång stund och jag sa att jag skulle gå ut på stan och äta någonting och då rekommenderade hon en viss restaurang och sedan sa vi tänk om vi skulle träffas där, och det gjorde vi och sedan fortsatte vi att träffas, gick på lite konsertevenemang och sådant. I somras följde hon med mig till Ystad och jazzfestivalen där.
– Ja, min tillvaro är perfekt nu. Ingen kan ha det bättre än jag.
Han ler.

 

Många influenser
Bengt Hallberg började spela piano i åtta-nio-årsåldern. Det var inte han som valde pianot utan föräldrarna, berättar han, och han sändes till en pianolärare tillsammans med sin syster.
– Jag tyckte att det var så lagom roligt i början, men med tiden blev det alltmer fascinerande. Vändpunkten var en sonat-insats av Muzio Clementi som skilde sig mycket från alla andra övningsstycken.
Han nämner nästan alltid Teddy Wilson, Bud Powell och Lennie Tristano som sina tidiga pianoidoler – men också Mel Powell och att han lyssnade mest av allt på en viss inspelning som denne gjorde med Benny Goodman, The world is waiting for the sunrise.
– Han har ett speciellt sätt att spela, och jag tror att där fanns lite av fröet till mitt eget sätt att spela …
Bengt Hallberg hade sitt första jazzjobb med den några år äldre skolkamraten Ingmar Glanzelius, som först spelade klarinett à la Benny Goodman och senare altsax à la Charlie Parker innan han bytte ut instrumenten mot skrivmaskinen och blev inflytelserik jazzskribent, så småningom i Dagens Nyheter.
Under gymnasietiden spelade Bengt Hallberg i Sonny Perssons orkester på Kungshall i Göteborg, ofta tre kvällar i veckan. Han hade läxböckerna med sig för att kunna läsa läxorna i pausen, och han tog så småningom studenten på latinlinjen med goda betyg.
Till hans uppgifter hörde också att spela orgel vid morgonsamlingarna på Vasa real på Vasagatan. Han roade sig med att väva in melodislingor ur Star dust och andra amerikanska jazzstandards i koralförspelen, och ibland bebopfraser från Charlie Parkers och Dizzy Gillespies senaste skivor. Bara Ingmar Glanzelius uppfattade signalerna.

 

Musikalisk mångsysslare
Bengt Hallberg må vara mest känd som jazzmusiker, men han är en musikens mångsysslare; han har skrivit populärmusik, avancerad seriös musik för symfoniorkester och kör och musiken till ett stort antal filmer, från Swing it, fröken (1956) till Den vita stenen och två Madicken-filmer på 1980- och 90-talen.
Han var, vid sidan av pianisten Jan Johansson och basisten Georg Riedel, en av pionjärerna i att använda traditionell svensk musik i jazzen. I sina konserter använder han gärna material ur den svenska sångskatten, till exempel av Jules Sylvain (med en fantastisk tolkning av En stilla flirt som paradnummer), Evert Taube (Min älskling…, Så skimrande var aldrig havet) och Olle Adolphson (Trubbel). Han älskar dragspel, både att spela och lyssna på.
Är det lättare att åldras om man har musiken?
– Ja, jag tror att den har hjälpt mig att bli äldre. Speciellt att man är jazzmusiker, för det förutsätter bland annat att man är lite galen och har ett barnsligt förhållande till livet, en viss leklusta. Jazzmusiker har en speciell livsmentalitet. Det handlar bland annat om att kunna se det humoristiska i saker som andra inte alls tycker är roligt.

 

Men dessutom påpekar Bengt Hallberg att han löser korsord och att han är väldigt aktiv med tillämplig gymnastik, gammal Linggymnastik. Han använder ett schema från skoltiden och börjar varje dag med ett rörelseschema redan i sängen, för att stärka magmusklerna bland annat.
Musikövningar?
– Jag övar varje dag, men inte så länge, faktiskt. Jag tror att jag gör det så effektivt att det inte behövs så lång tid. Jag övar improvisation, inte fingerövningar, eller tekniska övningar. Det handlar mycket om att öva händerna och skallen samtidigt.
– De dagliga övningarna består i att jag väljer en standarlåt ur en lista på kanske 60-70 standardlåtar och att jag spelar den i alla tolv tonarterna. Jag improviserar omväxlande med höger hand och vänster hand, och spelar den normalt också. Det brukar ta tjugo minuter. Jag tycker att det räcker. Jag vill inte spela slut på mig själv …

 

Less is more
En känd brittisk jazzskribent skrev redan på 50-talet att Bengt Hallberg spelar piano som en steppande fjäril. Det lätta anslaget finns ännu kvar, “om situationen så tillåter, annars kan jag nog ta i”, som Hallberg själv uttrycker saken. Och nej, han tycker inte att det är svårare att spela nu, när han blivit äldre.
– Jag tycker att det funkar fortfarande, det känns inte motigt. Men det är klart, jag är kanske inte lika snabb i fingrarna som förr, och nuförtiden ger jag mig inte in på några våghalsigheter. Jag försöker spela enklare och mer melodiskt, och kanske betona sammanhangen mera. Det är mycket möjligt att detta har med mognad och en viss erfarenhet att göra. Less is more.

 

Text Kurt Mälarstedt

 

Bengt Hallberg avled i juli 2013.

Delningar av artikeln i sociala medier Klicka & dela:
0

Just nu på veteranen.se/Kultur

På löpet

  • Följ Veteranen på Facebook

  • Bloggas just nu

  • Diskuteras just nu

    • Intressant för vem?
      Vem har intresse av att ta del av beskrivna interna intriger, maktspel och knivhugg? Bokförfattaren ... av Gerd.
    • Ideellt arbete
      Någon har sagt: Utan allt ideellt arbete hade Sverige stannat. Själv bedriver jag läxhjälp på högsta... av Livslust.
    • Erbjudande med baktanke
      Är man en snyltare om man utnyttjar ett ”lockerbjudande” och sedan tackar nej när erbjud... av silverladyn.