Arja Saijonmaa är en av våra allra mest folkkära artister, med 35 album bakom sig och en hel mängd låtar på olika språk. Men Arja vill inte bara sjunga vackert, parallellt har hon alltid haft ett starkt samhällsengagemang. Nyligen blev hon utsedd till ambassadör för FN Womens svenska kommitté.
Det tar några vändor med telefonsamtal och mejlande innan vi till slut lyckas hitta en dag där Arja kan hitta en liten, liten lucka i sitt annars så späckade schema. Men den är bara liten, så det gäller att hugga direkt. Alldeles snart ska hon vidare till Finland och vara med på filminspelning, därefter direkt till Grekland och uppträda på ett kryssningsfartyg. Men även om det är mycket på gång är det också så Arja trivs bäst.
– Jag sporras av nytt, att ha saker på gång, jag vill brinna, säger hon.
Viktigt med budskap
Det värsta hon vet är likgiltighet. För att vara levande måste man våga pressa sig ibland, kliva utanför sin box och sina invanda bekvämlighetsrutiner.
– Särskilt viktigt är det idag med allt som händer i världen. Den som bara lever i sin egen kultur och aldrig vill se eller uppleva något annat blir ju en byfåne till slut.
Hon har alltid haft ett starkt samhällsengagemang, hon vill inte bara vara vacker och stå på scen och sjunga. Budskapet måste också finnas där, så har det varit från start, ända sedan hon var ung och engagerad i studentteatern hemma i Finland. I botten är hon utbildad klassisk pianist vid Sibeliusakademin i Helsingfors. Musiken har alltid varit en passion, men samtidigt lockade teatern, och då främst den politiska teatern. Efter examen fick hon ett stipendium och åkte till USA, mot pappas vilja.
– Jag ville vara fri, inte ensam, men i fred på något vis. Jag ville uttrycka mig, och det fick jag i och med teatern.
Hittade sin nisch
Och sedan träffade hon Mikis Theodorakis, ett möte som kom att förändra hela hennes liv. Han var tjugo år äldre, kompositör och vänsteraktivist som just sluppit ut ur fängelset i militärjuntans Grekland. Under sin tid i exil kom han till Helsingfors, och vid en hyllningskonsert till honom där, uppträdde Arja. Hon sjöng hans sånger, på finska. På stående fot bestämde Mikis där och då att Arja skulle med honom ut på världsturné.
–Mitt liv tog en annan vändning då. Jag följde med frihetshjälten, flyttade till Paris, umgicks med exilgreker och åkte på världsturné. Det var fantastiskt, och det var också i och med Mikis jag hittade min nisch, vilket är viktigt som sångerska om man inte själv är låtskrivare. Jag startade en ny våg med hans musik.
Han som skrev sånger som man i Grekland kunde hamna i fängelse för om man så bara nynnade dem.
–Jag beundrade verkligen Mikis. Han blev min mentor, min pappa och min vägvisare. Han stod för den konstnärliga perfektionismen, och kärleken till Mikis musik är det som varit min ledtråd genom åren.
Arjas signum har i hög grad blivit att tolka utländsk poesi och musik på svenska. Hennes i särklass största hit Jag vill tacka livet är ursprungligen en chilensk sång skriven av Violeta Parra, en sångerska som sägs ha skrivit sången som ett avsked till livet, då hon bestämt sig för att ta sitt liv. En vacker och vemodig sång, som har spelats om och om igen. Bland annat sjöng Arja den på Olof Palmes begravning.
–Jag känner mig så tacksam att den kom i mina vägar, säger hon. Mycket i livet är ganska slumpmässigt, men ändå har man ett mål någonstans.
”The winner of my life”
Det finns mycket Arja känner att hon har att vara tacksam över. Att livet gav henne vingar, att ödet tog henne ut på vägar större än hon själv kunnat ana.
–Där jag kommer ifrån är det allra viktigaste att du tar en akademisk examen. Utan det är du ingenting. Mina föräldrar ville också det, att jag skulle ta examen. Musiken kunde jag ha som hobby. Men för mig var det aldrig något alternativ. Det är hundra procent eller inget.
Arja har stor släkt hemma i Finland, och i somras var det släktkalas och alla samlades.
– De är alla professorer och akademiker, och det slog mig då att de alla faktiskt gjort som mamma och pappa ville. Det var bara jag som vågade kasta mig ut, och det är jag glad för. Jag blev ”the winner of my life”! Jag är mitt eget livs professor, kan man säga.
Vi har bara ett liv
Men visst har det funnits perioder och tillfällen då hon känt sig rädd, liten och osäker. Kommer det att bli fler uppdrag, vad händer härnäst?
–Självklart är jag rädd ibland, jag är ju människa! Men det är motivationen som driver mig framåt, en stark motivation är motorn i livet. Det gäller att satsa på sina drömmar fullt ut, om man inte gör det kan man ångra sig efteråt. Vi har bara detta livet.
Titt som tätt dimper det ner förfrågningar till Arja, om att vara med i produktioner och event av olika slag.Nu har hon fått anbud om att vara med i olika filminspelningar i Finland.
– Jag som alltid velat göra film, och nu har de unga filmskaparna plötsligt fått upp ögonen för mig! säger Arja, och ser inte helt missbelåten ut.
Ambassadör
Mycket nöjd är hon också med att vara FN Women’s ambassadör här i Sverige. Hon har tidigare varit flyktingambassadör för UNHCR och besökt mängder av flyktingläger i olika världsdelar.
– Det som slog mig då är att 75 procent av alla flyktingar är kvinnor och barn! För barnen finns Unicef, men för kvinnorna har det inte funnits något. Jag vill verkligen göra något för världens alla kvinnor. När jag dansade till Jag vill tacka livet i Let’s Dance gjorde jag det för alla flickor och kvinnor i världen.
Nya uppdrag väntar
Vår tid börjar rinna ut, Arja har också börjat tröttna på sina högklackade skor. ”Min tid i högklackat är begränsad!” säger hon till fotografen. Skorna åker av, galaklänningen likaså. Nu måste hon hem och packa, nya uppdrag väntar. Så småningom ska hon med på Veteranens hälsoresa till Mallorca, något hon verkligen ser fram emot.
Text: Ulrika Palmcrantz
Foto: Louise Billgert
En längre intervju med Arja Saijonmaa hittar du i Veteranen nr 8, 2015. Vill du inte missa något nummer av Veteranen? Gå med i SPF Seniorerna, så får du tidningen som medlemsförmån. Du kan också välja att prenumerera på Veteranen.
Arja Saijonmaa
Ålder: Vuxen!
Bor: Stockholm, Helsingfors och Paris.
Yrke: Sångerska och skådespelerska.
Familj: Ja, stor.
Bakgrund: Har släppt 35 skivor som totalt sålt i cirka 2 miljoner ex. Allra mest känd är hon för tolkningen av Violeta Parras Jag vill tacka livet. 1987 nominerades hon till Årets artist i Finland. Har samarbetat med kompositörer som Mikis Theodorakis och Inti Illimani, och har även haft huvudroller i flera filmer och tv-serier och spelat i teaterföreställningar i både Paris, Hamburg, New York och Broadway.
Läser just nu: Eftersom jag ska uppträda på ett kryssningsfartyg i Grekland läser jag mycket om grekisk mytologi. Det är ett ämne jag ständigt återkommer till. Just nu läser jag en bok på engelska som heter King of Ithaca.
Lyssnar på: Tystnaden, vinden – och all slags musik.
Gillar: Livet! Jag gillar livet, det finns en oändlig lista med saker jag gillar … Just nu gillar jag till exempel att leka med er och kameran här i fotostudion!
Gillar inte: Likgiltighet. ”It’s poison!”
Aktuell som: Nyligen utsedd till ambassadör för FN Womens nationella Sverige-kommitté. ”Det är alldeles nytt så jag vet inte så mycket än, men jag har många idéer och känner mig entusiastisk inför det här uppdraget.”
Arja ska dessutom följa med på Veteranens hälsoresa till Mallorca 15-22 april 2016.
Två röster om Arja
Tobias Karlsson, 38, dansade med Arja i Let’s Dance 2006 och 2015: Arjas styrka är att hon är lite galen, hon har inga hämningar och går in för det hon gör till hundra procent. Att jobba med henne är en ynnest, hon satsade allt och värnar verkligen om vår konstform, dansen. 99 procent av tiden var det skratt, hon har väldigt nära till skrattet och hennes självironi är enorm. När vi tittade på video från våra danser kunde hon säga saker som: Nämen nu ser jag ut som en bondmora som ska ut och mjölka!”
Lasse Holm, 71, låtskrivare: ”Arja och jag har jobbat från och till sedan 1987. I studio, på turné 1987 och Diggiloo-turnén 2010. Arja är den finska sisun personifierad. Hon går till 110 procent in för sin uppgift. Hon har blivit en god vän och Torgny Söderberg (Eurovisionsvinnare med Diggiloo Diggiley), Arja och jag har något vi kallar Skytteklubben som inte har något med vapen att göra, utan handlar om att vi är födda i Skyttens tecken.
I mitt engagemang för Colombias fattiga barn via Ankarstiftelsen (jag har min egen skola där) bidrog Arja den 27 september i år med sin närvaro helt ideellt i en konsert i Aneby.
Med Högt över havet fick vi båda en klassiker som lever än. Jag som kompositör och Arja som utmärkt artist och sångerska.«
