I våra nordiska grannländer går det att få studiestöd för att kunna studera även som senior. Norge ger studiestöd till 65 år, Danmark och Finland har ingen övre gräns. Men i Sverige är det slutlånat efter 54. Återbetalningskraven ser olika ut i länderna (se faktaruta nedan). Varför?
När vi försökte få svar från regeringshåll var det ingen minister som ville svara. Vi skickade frågorna till de tre ministrarna som ansvarar för antingen äldrefrågor eller studier:
Äldreminister Maria Larsson (KD), utbildningsminister Jan Björklund (FP) och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP), som också är biträdande utbildningsminister.
– Inget för Maria Larsson, svarade hennes pressekreterare och hänvisade vidare:
“Tack för dina frågor, men jag tror att detta är något som utbildningsminister Jan Björklund ska svara på.”
Hos Jan Björklund blev svaret: “Studiestödet ligger i biträdande utbildningsminister Nyamko Sabunis portfölj.”
Där blev mejlet liggande. Inget svar på flera veckor, trots upprepade påminnelser och telefonsamtal och trots vetskapen om att tidningen Veteranens över 200 000 läsare förväntar sig ett besked.
Till slut kom ett svar. Men inte från Nyamko Sabuni, utan från hennes politiskt sakkunnige, Erik Scheller, som bad om ursäkt:
“Jag är ledsen att vårt svar har dröjt. Tyvärr har statsrådet inte haft möjlighet att besvara frågorna.”
1. Varför särskiljer sig Sverige gentemot våra nordiska grannländer genom att sätta stopp redan vid 54 år?
– Sverige särskiljer sig tillsammans med våra nordiska grannländer i att ha världens mest generösa studiemedelssystem. Seden finns det självfallet individuella variationer mellan länderna. Anledningen till att det finns en övre åldersgräns är att statsbudgetens resurser är begränsade och att behov alltid måste vägas mot varandra.
2. Är det enbart för att staten vill ha garantier för att lånet ska bli återbetalat vid 65 års ålder?
– Att det finns förutsättningar för alla att betala tillbaka sina studielån är självklart viktigt för systemets legitimitet. Det är dock givetvis inget argument som är applicerbart vad gäller bidragsdelen i studiemedlet.
3. Vad anser du om idén att studiebidraget ges oberoende av studentens ålder?
– Den modell vi har är både i ett internationellt och svenskt historiskt perspektiv generös. Sen har jag respekt för att vissa skulle vilja se ett än mer långtgående studiestödssystem. I detta avseende övervägs för tillfället inga förändringar.
4. Vad ger åldersgränsen 54 år för signaler till den som vill kompetensutveckla sig för att vara attraktiv på arbetsmarknaden till 67 års ålder?
– De stora insatserna för kompetensutvecklingen av alla grupper som är etablerade på arbetsmarknaden står arbetsgivaren för. Det här påverkar inte de drivkrafterna. Däremot har jag respekt för att man kan vilja göra studiemedelssystemet än mer generöst, men det måste vågas mot andra behov.
5. Är det dags att ta in frågan i Diskrimineringslagen? Där finns inget förbud mot att ha åldersgräns för studiefinansiering, däremot är åldersdiskriminering inom utbildningsväsendet förbjudet.
– En sådan modell skulle innebära att lagstiftning står mot lagstiftning och det innebär inte ökad transparens eller rättsäkerhet för den enskilde.
Det gäller i andra länder
Norge: Du får studielån fram till 65 år. Om du är låginkomsttagare kan en del av lånet omvandlas till stipendium, som inte behöver betalas tillbaka. Annars ska lånet vara betalt vid 65 års ålder.
Danmark: Ingen övre åldersgräns för att ta eller betala tillbaka studielån.
Finland: Ingen övre åldersgräns för att ta studielån. Finland använder sig av individuell bedömning. Låntagaren kontaktas av sin bank ett år efter avslutade studier, banken och låntagaren kommer sedan överens om återbetalningsplan.
Agneta Gustavsson
redaktionen@veteranen.se
Loading ...
Detta resonemang kan vara en smula svårt för mig att följa:
4. Vad ger åldersgränsen 54 år för signaler till den som vill kompetensutveckla sig för att vara attraktiv på arbetsmarknaden till 67 års ålder?
– De stora insatserna för kompetensutvecklingen av alla grupper som är etablerade på arbetsmarknaden står arbetsgivaren för. Det här påverkar inte de drivkrafterna. Däremot har jag respekt för att man kan vilja göra studiemedelssystemet än mer generöst, men det måste vågas mot andra behov.
GENERÖST?? Att kalla ett studiemedelssystem som kräver att den studiemedelsberättigade ska ägna många timmar i månaden åt att administrera sina ekonomiska mellanhavanden med CSN för generöst är löjligt. Att kalla ett system som praktiskt taget har nolltolerans för enstaka misslyckanden för generöst är cyniskt. Att kalla ett system som hänvisar seniorer eller egna företagare som behöver ominrikta sig ut i kylan för generöst, det är absurt.
Men att politiker talar med kluven, eller till och med fransig tunga, måste man väl i dessa dagar finna sig i.
Detta har jag undrat över ända sedan jag insåg att jag vid 56 års ålder måste välja mellan att skapa mig en ny framtid utan något som helst stöd av någon, eller att ta mig in i “socialsvängen” via missbruk, kriminalitet eller något liknande. Att bygga en ny framtid på egen hand är inte helt lätt när man ska starta om från ett materiellt nolläge. Att förnedra sig till att bli en “välanpassad” missbrukare eller kriminell är inte bara motbjudande, det är dessutom svårt att lära sig.
Sven Larsson