FRÅGA: Jag är född på landet på en gård i Småland. Det har funnits ett förbehåll att de gamla har rätt att bo kvar på gården så länge de lever. Det bröts i slutet av 80-talet då min mor 86 år gammal tvingades flytta ner till samhället medan min bror och hans familj flyttade in. Det är säkert preskriberat nu men hur allvarligt brott var det i lagens mening? Är det någon trygghet i ett sådant förbehåll?
Min mor fick det mycket svårt de sista åren eftersom hon flyttade över kommundelsgränsen och miste sin hemsamarit. Hon repade sig aldrig efter att både ha förlorat sitt hem och sin hemsamarit.
Kommunen följde bara lagen därmed var inget fel begånget. Vilken lag?
68-åring
SVAR: Den lag som nu gäller innebär att gemensamma barn får vänta på sitt arv tills båda föräldrarna är avlidna om inte föräldrarna upprättar testamente som föreskriver att gemensamma barn ska erhålla arv vid den först avlidna föräldern.
Enligt den lag som gällde i början av 80-talet ärvde gemensamma barn före efterlevande make. Detta medförde att den efterlevande kunde bli tvungen att lösa ut barnen om de fordrade att få ut sitt arv.
Det var vanligt att testamente upprättades till förmån för den efterlevande och att barnen endast kunde begära sin laglott.
Om din mamma genom testamente eller vid arvskiftet erhållit livstids nyttjanderätt till bostaden var din bror bunden av detta och han kunde inte tvinga din mamma att flytta.
Om jag uppfattar ditt brev rätt flyttade din mor ”frivilligt”.
Ofta kom barn och efterlevande överens om att änkan/änklingen skulle få bo kvar på gården under sin återstående livstid i så kallat ”orubbat bo”. Detta kunde man nog betrakta som en moralisk överenskommelse om inget testamente fanns.
Birgitta W Sabelström
|
