“En vacker julikväll 1992 stod jag på kajen i Ystad och såg ytterligare en färja från Polen lägga till. Drygt 500 människor, huvudsakligen från tidigare Jugoslavien, kom ned för landgången för att söka skydd undan kriget, för att söka asyl i Sverige.

De första nätterna fick de tillbringa i sporthallar omgjorda till stora sovsalar eller i tält på heden utanför Kristianstad. Varje dag gick buss efter buss norrut till förläggningar runt om i Sverige. Nedlagda mentalsjukhus, färjor, allt som innebar tak över huvudet utnyttjades innan året var slut.

Många, många inom polis, kommuner och Invandrarverket jobbade långa dagar och kvällar för att få det hela att hjälpligt fungera. Kommunalråd skrev brev till ministrar och mig med budskapet – vi klarar inte mer. Själv krävde jag gång efter gång att regeringen skulle införa visumtvång från länderna på Balkan.”

Så inledde jag en debattartikel i Expressen i mitten av oktober. Varför jag befann mig i Ystad den där sommarkvällen? Jag var chef för Statens Invandrarverk med uppdrag att genomföra den reglerade invandringspolitik som riksdagen beslutat om.

Det är det uppdrag som Migrationsverket har idag. Och med cirka 2 000 asylsökare om dagen och en prognos på 190 000 för året är naturligtvis situationen mycket besvärlig. Kommunerna sliter för att klara boendet för de ensamkommande flyktingbarnen och skolgången för dem och övriga barn i asylförläggningarna.
Alltför många vuxna och barn väntar i månad efter månad på att få besked om de får stanna. Den väntan är förödande för människor. De “tappade sugarna” blir många.

De senaste veckorna har vi dessutom sett ett tilltagande våld. Tilltänkta asylförläggningar bränns ner. Ett förfärligt hatbrott med några ungdomar mördade i Trollhättan. Helt oacceptabla händelser som gör det nödvändigt att säga ifrån.

Det finns nu en bred överenskommelse mellan regeringen och allianspartierna om ett paket som man hoppas ska minska trycket på Sverige och snabba på beslut och integration för de som redan befinner sig här. För att det ska fungera måste vi alla på olika sätt hjälpa till. Frivilliga insatser i anslutning till asylboenden, språkkaféer där man kan träna svenska, stödinsatser för familjer är exempel på vad som redan görs och som kommer att behövas än mer.

För de många ensamkommande flyktingbarnen behövs “gode män”. Många i våra led har den erfarenhet som behövs för att ta på sig den uppgiften. Tänk efter – det kan vara en mycket meningsfull uppgift för just dig.

Våra insatser kommer att behövas för att klara Sverige genom de kommande mycket besvärliga åren.

Christina Rogestam
Ordförande, SPF Seniorerna

PS. Hur var det nu med den högre skatten på pensioner? Alla utom Centern har i sina budgetförslag en sänkning som motsvarar den som regeringen föreslagit. Beklagligt att Centern skiljer ut sig åt fel håll! Partiet har tidigare haft en tradition att slå vakt om samhällets svaga grupper. Dit hör definitivt de fattigaste pensionärerna. D.S.