Ålderdomen: I den sista skymningen är det ofta som vackrast.
Åldrandets alla förluster: I det tragiska djupet skymtar vi den finaste humorn.
Vem av de tre kvinnorna som har störst del i att bära fram dessa två trösterika perspektiv får teaterexperterna reda ut: Carin Mannheimer har skrivit pjäsen ”I sista minuten”, Sissela Kyle har regisserat och Yvonne Lombard har huvudrollen.
Låt oss se det som ett samspel, ett lagarbete, en mosaik av livserfarenhet – det viktiga är den trevande tillförsikten och värmen som strålar ut från Stadsteaterns stora scen mot oss sökare i publiken.
Tillsammans med Meta Velander och Meg Westergren utgör Lombard en skådespelande powertrio som ingen gärna kan säga emot – vem har levt lika länge, vem har stått på scen under fler år?
Alltså måste de få vara lätt klichéaktigt hurtfriska ena stunden, och gripande utsatta och sårbara i nästa. Skiftena kommer blixtsnabbt, vändningarna slår till när man minst anar. Det är med riktigt gamla som med riktigt små barn: Förändringarna kommer slag i slag, snabbt och oannonserat.
Ibland känns handlingen och innehållet och replikerna överlastade av allt i gamla människors vardag som Carin Mannheimer vill beskriva och beröra. Här trängs ensamhet och ofrivillig tvåsamhet, längtan och sexualitet, vänskap och vinboxar och läkemedelsdosetter, med kognitiv svikt, gamla oförrätter från förr och gerotranscendentala möjligheter.
Det uppstår ett fantastiskt virrvarr.
Och kanske är det just så det ska vara, just så det kommer bli.
Trions trick för att inte falla fritt i existentiellt kaos är att ty sig till varandra, till de vänner som ändå finns kvar, och att våga släppa på spärrar som hållit tillbaka livskraft, våga låta nya människor komma innanför den privata cirkeln.
Just det är handlingens kärna, pjäsens hjärta: Upphör inte att vara, lev ut din längtan. Ta stöd hos dem du har nära, och bry dig inte om hur omvärlden reagerar, vilka recensioner du riskerar att få. Herregud, ingen verkar ju ändå riktigt bry sig!
Kort sagt: ett kaxigt sätt att utnyttja ålderismen i samhället till ett vapen för befrielse.
Yvonne Lombards Marianne får oss genom pjäsen att se och tro på ålderdomens möjligheter. Massor av fyrtiotalister i publiken verkar ömsom roade, ömsom oroade under pjäsens gång. Några skratt är befriade, andra fastnar i halsen.
Inte så konstigt: I förlusternas landskap är vi alla på vår vakt. Att uppfinna oss själva förblir förenat med ångest, oavsett hur gamla vi är.
Lombard, Velander och Westergren håller oss i på något sätt i handen, och vi litar på deras löfte under natthimlen att det är möjligt att försonas med sina öden och med varandra. Man kan i alla fall försöka.
För detta ställde sig publiken upp och applåderade, länge.
När demografin nu tar sitt strupgrepp om samhällskroppen och generationernas kamp mot varandra riskerar att stå för dörren blir de ljusa bilderna av ålderdomens möjligheter såväl ekonomisk som existentiell hårdvaluta.
Suget är stort efter en karta över hur vi ska gå.
Carin Mannheimer slår till och ger oss den, i sista minuten.
Text: Jan Arleij
