När livslängden bara obetydligt översteg pensionsåldern, och många dog tidigare, levde samtidigt inte mycket mer än två generationer. De få som klarade sig längre var, på grund av sin erfarenhet och visdom, en värdefull resurs.
När den återstående livslängden för en pensionär blev mellan ett och två decennier, började pensionärerna utgöra ett hot för att nästa generation inte skulle ”komma till” förrän de var halvgamla. Därför startade på 50- 60-talet en debatt om att de gamla var värdelösa och måste utmönstras. Ungdomsrevolten som kulminerade 1968 var en del av detta, men fenomenet har fortsatt fram till våra dagar.
I Almedalen möts årligen tusentals opinionsbildare, myndighetsrepresentanter, företagare och politiker. Det är endast några av partiledarna som får rejält genomslag i massmedia. Men det är mötet mellan människor och alla de kontakter som knyts som är det stora värdet av Almedalsveckan.
SPF hade i år några lyckade egna seminarier om bland annat ålderism och vår kampanj ”Slå ett slag för det friska”. Vi har under åren mötts med ett ökande intresse. Själv deltog jag på flera andra seminarier, till exempel med Socialstyrelsen, Vårdförbundet och Riskkapitalföreningen som anordnare. Det är med växande tillfredsställelse jag noterar att man lyssnar, vi blir tagna på allvar och det ställs frågor. Våra synpunkter vinner ökad respekt.
Det är ju det vi vill, bilda opinion – bli lyssnade till och bli sedda.
Inom tre områden har vi en särskilt stor uppgift. Det gäller ekonomi, pensioner och skatter. Dessa områden har länge upplevts som de viktigaste. Frågan om vård och omsorg av äldre har på senare tid blivit ännu mer angeläget för oss att framhålla. Kanske är det ändå frågan om attityder till pensionärer eller äldre, frågan om ”ålderism” som är allra viktigast.
SPFs projekt om Ålderism handlar om detta. För det första att göra klart att gamla är ”riktiga” människor, med samma rätt och värde som alla andra.
För det andra att äldre också bidrar till samhällets ekonomi och utveckling.
För det tredje att ta bort alla de hinder som finns för att pensionärer ska kunna fortsätta att leva och verka på ett naturligt sätt tillsammans med efterföljande generationer.
Att på detta sätt ”återinkludera” dem som vi kallar pensionärer är en av våra viktigaste uppgifter. Att skapa ett samhälle med generationer i samverkan istället för ett generationssegregerat samhälle, som vi dessvärre ser ut att alltmera vara på väg mot.
Begreppet pensionär leder tanken till en grupp som är understödd och beroende av de yngre. Om å andra sidan inte vi äldre hade byggt upp det hade det inte funnits så bra startplatta för yngre. Men det gagnar föga att gräla om vilken generation som är mest betydelsefull. Det viktiga är att inse att vi behöver varandra, då, nu och i framtiden.
Kanske måste vi finna nya ord för det man ibland kallar den tredje och den fjärde åldern.
Karl Erik
