David Bowieutställningen på anrika Victoria & Albert I London museum är en enorm framgång. Mer än 300 objekt från hans karriär, handskrivna papper, fantastiska bilder, kostymer får de 47 000 som förhandsbokat biljetter ta del av. Men själv dyker han inte upp, flyktig som vanligt.
Det är en gränsöverskridande artist som nu, som 66 åring, efter ett uppehåll på 10 år, släppt en skiva som gått rakt upp i topplistorna, och säljer i rakfart.Det hade man inte kunnat tro. Inte ens jag, som alltid älskat Bowie. Men Bowie är precis vad vi behöver nu, ung som gammal, en artist som trotsat könsroller, förväntningar och kanske även ålderns dilemma, varför inte myten om att man blir ointressant som gammal? Att en konstnär är som bäst som ung och sedan tacklar av.
Vi svenskar lär ha en särskilda känsla för honom, kanske för att han stod för något glammigt och internationellt vi längtade efter på 70-talet, för att han levde en dröm? Men kanske också för att han var en väldigt modern man, och svenskar är ganska moderna trots allt, om man i det avseende tänker på könsroller med mera. Han skivsläpp skapade en twitterstorm av glädje.
Jag minns en suddig nyhet om någon som klädde ut sig Bowie och ryktet spreds att han skulle anlända till Göteborg. Många kom dit och en ung man, i svepande rock och hatt, klev ur en bil. Det visade sig var en bluff, kanske ett PR-trick, jag minns inte, men jag minns att hans persona alltid lockat mig och andra att stanna upp ett slag.
På radions P1 morgon recenseras idag “Bäst Före”, Mats Ahréns nya komedi om 40-talisterna som vinner på lotto, men tydligen också om nergrävda konstnärsdrömmar och en tid som är passé, och män som förmår pratar med varandra om allt det jobbiga.
Bowie går naturligtvis inte att jämföra med vem som helst. Han är en unik konstnär, med en unik plattform för sin fortsätta verksamhet. Ändå kan jag inte låta bli att ställa frågan: hur intresserade är dagens oroliga medier och konsumenter över debuterande äldre konstnärer, musiker, författare? Bedöms de ens på samma villkor som en 27 årig debutant? Troligen inte, och varför inte i så fall?
Med Bowies enkla fråga: “Where are we now” kanske vi lyfta blicken en smula och känna oss som de uråldriga - men också tidlösa själar vi är.









