Författararkiv

Vill du hjälpa oss?

I veckan har en rykande färsk Veteranen kommit ut i brevlådorna. Vi får många reaktioner från läsare, de flesta är väldigt positiva. Det är roligt. På redaktionen känner vi att det är fantastiskt att få arbeta med Veteranen. Dessutom tror vi att tidningen byter ny mark och bidrar till att ändra bilden av äldre. Att göra nytta handlar vårt nya nummer om. Missa inte det. Det handlar om alla er seniorer som bidrar till att hålla samhällets igång; som hämtar barnbarn, är volontärer här hemma och utomlands, som ställer upp i föreningar och samfälligheter. Allt osynligt oavlönat jobb som verkligen behövs. Utan er stannar Sverige! Ni är inte tärande – tvärtom mycket närande för samhället på många plan.

På Veteranens webb är aktiviteten livlig, liksom på på silvergenerationen.se. Silvergenerationen är ett forum för nya bekantskaper där alla som vill kan bli medlemmar och starta en diskussion.

Båda hemsidorna visar att alla fördomar kring äldre inte stämmer. Kanske är det snarare en personlighetsfråga om man intresserar sig för nätet eller inte?
Visst är det färre äldre än yngre som är ute på nätet. Men många äldre finns här redan, 60- och  70-åringar, 80- och 90 åringar! De söker nya vänner eller partners, diskuterar och kommenterar. Men vi blir gärna fler:)

Vi tycker det ni tillför är så spännande och uppfriskande – och en motbild till de rätt så ungdomsfixerade medierna i Sverige. Men vi vill att fler kommer in i gemenskapen. Hjälp oss att sprida länkar och tipsa om vår hemsida. Och fortsätt att bidra och diskutera. Tillsammans påverkar vi framtiden.

Varför varnar ingen för beroendet?

Jag är periodare.

Det finns perioder då jag håller mig helt vit. När annat lockar eller kräver min mentala närvaro så klarar jag mig utan att sätta ens en tåspets på fel sida gränsen.
Men så börjar jag litegrann. Av sociala skäl. Ibland av krav på jobbet. Och rätt vad det är så har jag ramlat dit igen. Värst är det såklart på semestern.

Jag lägger dem i handväskan så jag aldrig behöver vara utan. Så fort en är slut börjar jag på nästa. Jag gör det på bussen, i kön på Ica, i väntan på tunnelbanan, hemma i soffan. Jag sover för lite för att jag bara måste ha lite till innan jag kan släcka.

Jag är inne i en period nu. Den här gången började det precis så. Sociala skäl.
Bokklubben skulle läsa Murakami så det var bara att ta för sig. Och när den var slut och diskuterad så tänkte vi att vi hinner nog läsa en liiiten bok till innan sommaren. Så vi svepte vi Sara Ohlssons “Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag”.
Därefter var bokklubben slut för den här säsongen. Men mitt periodande var i full gång.

Jag kanske hade kunnat behärska mig, om det inte vore så att jag hade recensionsuppdraget till nästa nummer av tidningen och förväntades lämna en text med boktips. Så det ramlade på. Helen Simonsons “Major Pettigrews sista chans” avnjöt jag hyfsat sansat. Jag hade en skvätt “Tuppen och havet” av Sara Paborn kvar i hyllan, så den slank ner. Sedan kom kollegan Gunilla och frestade med en alldeles färsk “Sonjas sista vilja” av Åsa Hellberg, direkt från releasepartyt.

Nu har jag några slattar Mari Jungstedt kvar. Och efter den finns det mer. Mycket mer. Jag har bullat upp hemma så det är risk att den här perioden blir långvarig.

Larmrapporterna om beroendeframkallande medier duggar tätt. Dataspel är beroendeframkallande. Att vara utan Facebook ger abstinens hos de som drabbats. Twitters ständiga uppdateringar riskerar att leda till sömnbrist.

Var finns varningarna för berusande biografier, stimulerande spänningsromaner, farliga framtidskildringar och dödliga dramer?

En kvinnlig debattredaktör har blivit mördad. Jag gissar att det är den där magra skådisens före detta älskarinna som gjort det. Men jag vet inte än. Kanske får jag veta på bussen hem. Om jag åker en omväg hinner jag nog läsa ut boken.

/Frida

Underkänt för partiledarna

Det dröjde länge innan äldrefrågorna tog sig in i söndagens partiledardebatt i SVTs Agenda.
Men under sista halvtimmen hamnade de återigen i strålkastarljuset. Lika skatt på lön och pension och kvaliteten i äldrevården.
Gott så.
Men betyget till våra partiledare blir ändå lågt.
Av minst två skäl.

Det första: bristen på kreativitet.
Om politik är att vilja formulera nya idéer eller åtminstone nya lösningar att förverkliga gamla idéer så blir det underkänt. Stefan Löfven till exempel, sa att lika skatt är målet – men bara om och när landet någon gång får råd. Göran Hägglund upprepade ofta sina svikna förhoppningar om att pensionärerna går först nästa gång Fredrik Reinfeldt och Anders Borg anser att Sverige har råd med nya skattesänkningar.

Det andra: bristen på kunskap.
När det gällde diskussionen om trygghet och kvalitet i äldrevård ville flera partiledare ta åt sig äran för att nivån nu ska höjas. Det är normalt, men vad som höjde många ögonbryn ute i stugorna framför TV-apparaterna var att man berömde sig för att ha sett till att ”minimibemanning” nu äntligen är på gång.

Sakfel: Det beslut som har fattats är att låta Socialstyrelsen utreda vad som är lämplig bemanning.
Att märka ord är tröttsamt, men här är ordvalet faktiskt avgörande.
Den som har följt debatterna i riksdagen om bemanningsfrågorna i så väl demensvården som i hela äldrevården vet att man är helt överens över blockgränserna om att alls inte införa minimibemanning.
Motiveringen är att det leder till att kommunerna låter detta bemannings-golv också bli ett tak – trots att de individuella behoven varierar överallt i landet och från dag till dag.

Så snart begreppet ”minimibemanning” har kommit på tal har politikerna i socialutskottet, och äldreministern också för den delen, fått något irriterat i blicken och vibrerande i rösten.
Beslutet är att Socialstyrelsen till midsommar kommer med föreskrifter om vad som är lämplig bemanning. Föreskrifter som ska vara så tydliga att kommunerna kommer att tvingas öka bemanningen för att inte riskera tillsyn och vitesförelägganden.

Kanske bör ett tredje skäl föras fram till varför partiledardebatten inte höll måttet ur ett äldrepolitiskt perspektiv:
frånvaron av strategi.

Två år i rad har pensionerna sänkts, på grund av bromsen. Pensionsmyndighetens prognos från förra veckan pekar på att bromsen slår i på nytt 2014 och 2015.

Men inte någon partiledare fann detta värt att lyfta i diskussionen.

1,7 miljoner pensionärer tillika väljare fick därmed inget besked om vad de ansvariga tänker göra åt saken.
Slutsatsen blir: Inget alls.

Lek bara en kort stund med tanken att lönerna skulle ha sänkts för landets alla löntagare såväl 2010 som 2011 och att de med all sannolikhet sänks på nytt 2014 och 2015. Vem vinner ett val på att inte ha en strategi för detta?

Om det inte blir uppror i väljarleden, vill säga. Eller en jämn valkamp. Minns valrörelsen 2010 – då var pensionärerna nästan extremt heta.

Nu är de ”stekta” sedan länge. Iskalla.

Röstboskap, kanske?

En rolig dag på jobbet

Idag lät jag telefonsvararen stå och blinka och struntade att öppna mejlkorgen. Istället kastade jag mig ut på ett äventyr i de finaste salonger:

Först ut presentation av boken Sonjas sista vilja av Åsa Hellberg på Fotografiska museet. Bokförlaget Bra böcker bjöd på frukostbuffé och Åsa berättade kort om vad boken handlar om: tre väninnor 50+ som rycks upp från sina alldagliga liv och börjar ta för sig av livets goda.

Jag hamnar mitt emellan en designer som gör baddräkter upp till storlek 56 och en terapeut som ägnar sig åt att avprogrammera sexmissbrukare. Två fascinerande kvinnor i min egen ålder som lärt känna Åsa när hon var i Casanova-svängen!

Efter bokpresentationen gavs tillfälle att se Fotografiska museets utställningar och jag säger bara: se Helena Blomqvists fantastiska bilder där hon bland annat iscensätter barn i drömska landskap. Tala om fairy tales!

Jag tumlar ut på Skeppsbrokajen, passerar de blommande körsbärsträden i Kungsträdgården och beger mig till nästa anhalt: Berns vid Berzeliiparken. Här håller analysföretaget Karios Future hov. Det handlar om mig och min generation – Rekordgenerationen! – och hur vi ser på framtiden. Tack bra, kan man säga som sammanfattning. Läs mer här: http://www.veteranen.se/nyheter/eviga-tonaringar-tar-over/

Nästa stopp är Journalistförbundet, takvåningen på Vasagatan 50. Här presenteras boken Murvelminnen – 46 journalister berättar (Hjalmarson & Högberg Bokförlag) sammanställd av Östen Johansson, f d ordförande i Journalistförbundet och f d chefredaktör för tidningen Vår bostad med mera. I vimlet skådar jag gamla journalistbekanta – Bengt Falkloo (DN), Lennart Jakobsson (SVT), Ingemar Unge (Vi) och ett halvdussin andra gråhåriga seniorer. Alla har de en story att berätta. Det ska bli roligt att läsa!

Seniorjournalisten Annabritt Benjour serverar ett glas vin. Hon har tidigare varit chefredaktör för ett antal fackliga tidningar men hoppar in ibland som medarbetare på Hotellrevyn. Några styrelseuppdrag har hon kvar men mest längtar hon efter att ägna sig åt fritidshuset och barnbarnen. Se där – ännu en rekordgenerationskvinna!

Nu promenerar jag vidare mot Konstakademien på Fredsgatan. Här ska Fredric Bedoire, professor i arkitekturhistoria presentera sin nyutgåva av Stockholms byggnader (Norstedts). Jag vimlar runt bland grånade arkitekter, professorer, studenter och journalistkolleger.
På storbildsskärm visas exempel på 850 kända byggnader i Stockholms kommun. Vi står där och gissar: Gasklockan i Hjorthagen, Läkarhuset vid Odenplan, Asplunds Skogskyrkogård, Bromma Flygterminal, Riksbanken, Gallerian… Men här finns också nytillskott från Akalla i norr till Norsborg i väster, Sköndal i öster och Farsta i söder. Här är vi ute på ett gungfly som Fredric Bedoires bok lotsar oss igenom.


En rundvandring i de äldsta bevarade delarna av Konstakademien från grundaren Adelcrantz till förnyaren Lallerstedt avslutar kvällen. Bland alla porträtt av kända (manliga) akademiledamöter finns Ulricha Pasch – den första yrkeskvinnan som blev invald 1773. I höst kommer Nationalmuseum visa konst av kvinnliga konstnärer som fick stå tillbaka för sina manliga kollegor. Se utställningen Stolthet och fördom med start 27 september.

En rolig dag på jobbet – imorgon svarar jag på telefonen, mejlen och på mina kollegers frågor lovar
Gunilla

Gunilla.lindahl@veteranen.se

Vi betalar inte! eller?

I söndagens DN (22 april) skriver entreprenören Peje Emilsson att om den svenska välfärdsmodellen ska överleva så får vi räkna med att de som har råd får ta sina sparade medel för att betala en eventuell personlig äldreomsorg. De mindre bemedlade ska erbjudas detta ändå – men de som arbetat ihop till sina villor och bilar får räkna med att betala för sin omvårdnad istället för att lämna arv till barnen. 40-talistern lär stå för 10 procent av befolkningen – men sitta på hälften av samhällets köpkraft och privata  förmögenheter, så där kanske finns en del pengar?  Slut med golfresande pensionärer och att sätta guldkant på sin ålderdom med andra ord. Om det blir så kommer allt i framtiden att handla om att spara för OM det hemska händer. Eller skatteplanera?

Kärnan i diskussionen är förstås om vi förväntar oss mer än vad samhället klarar att leverera. Stefan Gurt skriver i sin uppmärksammade bok ” Så dödar vi en människa” om det chockerande mötet med äldreomsorgen när  hans far inte klarar sig längre hemma. Missa inte den boken!

Men är det så vi vill ha det? I Storbritannien inkomstprövas de äldre som ska in på hem. Har du över 22 000 pund (2009) inklusive en eventuell fastighet så får man betala allt själv, har man 10 000 får man betala mindre. Debatten där har handlat om ifall man måste sälja sitt hus för att få vård? Kanske extra känsligt i England där ” An englishman´s home is his castle” är ett välkänt begrepp och där det sedan länge varit viktigt att äga sitt hus. Idag är det vanligt i England att anhöriga ( läs kvinnor) drar ett stort lass för äldre föräldrar, eller att man hyr in privat sköterskor om pengar finns.

Min engelska väninna berättar om baksidan av inkomstprövningen, om barn som håller mamma eller pappa hemma alltför  länge, trots att de behöver mer omsorg, för att inte behöva “göra av med sitt arv”. Elaka barn eller mänskliga mekanismer?

Det för tankarna till den italienska dramatikern Dario Fo´s pjäs om att vägra betala. Vi betalar inte! Minns ni? En tidsandan som känns väldigt långt borta, idag har allt mer kommit att handlar om att öppna plånboken och försäkra sig.

Dubbdäck väck?

Bytte till sommardäck igår. Hade tur som lyckades få en tid på däckverkstan där de jobbade så att gummit luktade bränt. Därmed klarar jag gränsen enligt lag – inga dubbar efter 15 april om inte vinterväglag råder.

Men hur vet man när vinterväglag råder? Bor man i Mellansverige kan man inte vara tvärsäker. Rätt som det är kommer det nederbörd från nordväst och plötsligt befinner vi oss kring nollan. Den mest förrädiska temperaturen som finns för en bilförare.

Eller en cyklist med för den delen. Vår porträttfotograf Louise Billgert är nu på väg till cykelverkstan för att byta ut dubbdäcken. Vår ständigt cyklande reporter Jan Arleij är ständigt beredd. Han har två cyklar – en dubbad och en odubbad

Jag har tur som kan välja – blir det snö igen så får bilen stå och värma sig i garaget. Men just idag ska jag ut och pröva sommardäcken!

En isfri helg önskar

Gunilla

Koppla av

Dagens besök på Trädgårdsmässan lärde oss att trädgårdsintresset tilltar med åldern. , samt att det trädgårdsentusiaster värdesätter mest av allt med odlandet, pysslandet, blommorna och träden är – Avkoppling!

Själv beskar jag rosor i helgen. Och krattade löv ur rabatterna. Suckade över mossan och den lerrika jorden som gör att man bara halkar omkring på gräsmattan så här års. Funderade över var jag ska göra av alla grenar och allt ris jag har samlat på mig, blängde på det barriga åbäket som måste sågas ner på framsidan, försökte ignorera de sneda trädgårdsplattorna som nog egentligen skulle behöva läggas om.

Men framför allt så njöt jag av att jag fick aktivera mig utomhus. Röra på mig. Andas frisk luft. Sådant är avkopplande när man i vanliga fall sitter inomhus framför en dator.

Nu ser jag fram emot att krokusar och snödroppar ska få sällskap av tulpaner. Särskilt spänd är jag på vad det ska bli av lökarna med mörkt lila tulpaner som vi satte i höstas. Presenningen har åkt av utemöblerna, och grillen har smygstartats med en omgång lammkorv som lunch i påskhelgen.

Avkoppling!

På trädgårdsmässan fick vi även lära oss att av svenskarnas vanligaste utomhusaktiviteter listades trädgårdsarbete som nummer två, efter promenader.

Avkopplingssäsongen är här.

/Frida Johansson

Leif GW

Omslags-grabben Leif GW

Ett omslag är tidningens ansikte utåt. När det fungerar ska det locka till läsning. Och då talar jag inte om rubrikerna i första hand utan om bilden. Den är det första man lägger märke till och den får gärna överraska. Därför lägger vi ner stor omsorg på utformningen och anlitar bara Sveriges bästa porträttfotografer.

Veteranen har valt att ha en känd person på omslagen. Det ska vara en person som kan tänkas intressera vår stora målgrupp i åldersspannet 60-100 år. Denna månad valde vi Leif GW Persson. Han uppfyller kriterierna för en spännande person: tillhör målgruppen; ständigt aktuell när brott diskuteras; en av landets mest säljande författare; höga tittarsiffror för tv-programmet Veckans brott; säger vad han tycker utan smicker…

Nu när tidningen kommer ut har Leif GW nyss gått i pension från Rikspolisstyrelsen. Han gör det motvilligt vid fyllda 67 år. Som han säger till vår reporter Kerstin Sedvallson:
- Nej, jag rasar inte men det är som att skrota en fullt fungerande bil. (Synd att Reinfeldts ”Jobba kvar till 75” inte hunnit infrias…)

Intervjun gjordes i höstas i Leif GWs arbetsrum strax efter att hans bok Gustavs grabb hade kommit ut. Vår fotograf Louise Billgert var på plats men Leif GW ville inte låta sig fotograferas. Nja, han ville i alla fall inte ställa upp på att förflytta sig till en studio där störande inslag som kontorsmöbler, kontakter, datorer och ljusrör som tar bort fokus från personen Persson kan elimineras. ”En annan gång”, sa Persson surt.

Så Louise Billgert fick vänta och vänta och tjata och tjata på rätt tillfälle. När tidpunkten för omslagets färdigställande kom i skarpt läge fick hon äntligen klartecken att fotografering skulle kunna ske under en av inspelningarna av Veckans brott för SVT. I någon paus av inspelningen skulle Persson ställa sig framför hennes kamera.

Louise, som brukar planera sina ”plåtningar” minutiöst med rätt miljö, rekvisita och bakgrundsfärg, fick ta snabba beslut på plats. Visserligen befann hon sig i det stora SVT-huset på Gärdet som rymmer all tänkbar miljö och rekvisita men hur få tag i det? Hon fick syn på en lejongul karmstol i barn-tv-studion och en grön pappersfond i en av SVTs långa korridorer. Nu gällde det bara att locka dit Persson från inspelningsstudion.

Inspelningen tog hela förmiddagen utan paus. Undertecknad var med och bet på naglarna. Strax innan rikspolischefen gjorde entré för att frågas ut av Persson gjordes ett break. Nu var stunden inne! Persson lotsades fram till den uppdukade miljön, hundra meter bort från inspelningsstudion. Han stödde sig tungt på sin käpp som han använder för att avlasta smärtan från höftlederna. Var vred över den ofrivilliga promenaden. Men sken upp när han fick frågan om han kan jaga trots besvären.
”Fällde sju harar utanför Enköping häromveckan”.

Så nu laddar han om. Sätter sig ner i den från barn-tv-studion inlånade länsfåtöljen. Har ont och ler inte mot Louises kamera. Men under den 2 minuter och 25 sekunder korta plåtningen lyckas Louise fånga hans blick. Den är skarp. Inte insmickrande men närvarande. Så ser en mästerdetektiv ut, fångad av en mästerfotograf!

Gunilla Lindahl
Gunilla.lindahl@veteranen.se

Hjärtat på glänt för Järnladyn

Margaret Thatcher gjorde mig kanske inte mjuk i hjärtat precis när hon var Storbritanniens premiärminister 1979-1990.
Men häromdagen när jag såg ”Järnladyn” på bio mjuknade själen. Ögonen fuktades. Hjärtat öppnades på glänt.

Tänk vad bilder av ålderdom kan ge av identifikation och försoning.
Vet inte om det var intresset för den turbulenta politiska utvecklingen i Storbritannien eller för Meryl Streeps Oscarsvinnande porträtt av en gammal människa som lockade mig mest.
Båda berättelserna motiverar biljettkostnaden, men styrkan ligger i porträttet.

Enkelt och effektivt förstår vi hur en människa liksom kan övermannas eller hänföras av sina minnen när de utan förvarning låter anmäla sig. Det känner vi alla igen. Men för den som anstrukits av demenssjukdom, kan den sköra gränsen mellan då och nu helt suddas ut, och det med sin direkta och burdusa inverkan på handlingar i nuet.
Sedda utifrån förefaller de sammanhangslösa, och förvirrade, inte sällan destruktiva.
Men filmen ger oss förståelse för hur sådana handlingar i stället är fullt logiska, om de bara infogas i den äldre människans inre berättelse.

Kanske var det just detta som värmde mest: den gamla kvinnan lider inte av det kaos hon ibland orsakar sin omgivning,
Hon lever förvisso sina minnen, sin glädje och sina kval. I detta är hon ensam och i detta kan hon behöva allt stöd, all ömhet och allt tålamod som går att uppbringa. Kanske en lätt strykning på pannan, en filt över axlarna, en kopp te, lite närvaro.
Allt detta finns bakom den frånvarande blicken av glas.

Jag fick med mig min tonårsdotter på filmen.
Hon gäspade inte en enda gång.
Regissören Phyllida Lloyd har gjort ett effektivt inlägg i äldrevårdsdebatten, över generationsgränserna.

Margaret Thatcher är i dag 86 år. Hon sägs också ha gillat filmen.

Jan Arleij

Valfrihet måste gälla i praktiken för att ha ett värde

Valfrihet är ett ord som klingar positivt, och det med rätta. Men för att valfrihet ska betyda något så ska det gälla områden där valet gör verklig skillnad för individen. Och valfriheten får aldrig tas som ursäkt för en sämre kvalitet på vården, där ansvaret läggs på kunden för att hen är “fri att gå någon annan stans”.

I de kommuner som anammar LOV, lagen om valfrihet, ska äldre ha mer att säga till om vad gäller den omsorg man har rätt till. Boende eller hemtjänst är det största, och viktigaste frågan för många. Men där får man inte välja.

Har du rätt till hemtjänst kan du däremot välja om du vill att kommunen eller en privat utförare ska stå för hemtjänsten. Här kan valfriheten verkligen göra nytta för en del. Finns ett företag som riktar in sig på finskspråkig hemtjänst är ju det ett väldigt lämpligt alternativ för en senior med finska som modersmål.

Det du inte kan vara säker på att få välja är vem, eller snarare vilka personer, som ska få komma in i ditt hem och hjälpa dig. För många kanske det valet är viktigare än vem som står som deras arbetsgivare.

Har du rätt till boende kan du välja ett boende som passar dig. Åtminstone i teorin. Sveriges första seniorboende med HBT-inriktning ligger till exempel i startgroparna, till lättnad och glädje för många.

Vilket boende du faktiskt hamnar på beror dock på var det finns plats någonstans. Har du tur blir det boendet du valt i första hand, har du otur blir det ett annat. I små samhällen kanske det inte ens finns några alternativ.

I de fall där det finns alternativ ger valfriheten dig förstås frihet att flytta om du inte är nöjd. En slags konsumentmakt, som borde leda till att marknaden sanerars från äldreboenden med dålig omsorg, eftersom alla flyttar därifrån.

Åtminstone i teorin.

I praktiken är en flytt omfattande och omvälvande även för den friskaste av människor, och någonting de flesta undviker i det längsta. För den sjukaste – den skröpliga, hjälpberoende och ofta multisjuka äldre som beviljats boende av biståndshandläggaren – kan en flytt vara förenad med livsfara.

“Perioden efter en flytt ser man en ökad dödlighet. Det innebär en enorm påfrestning att tvingas byta miljö och vårdpersonal.” enligt Rapport i SvT.

- Det vi ser när man flyttar gamla sköra människor är en ökad risk för förvirringstillstånd och en ökad risk för fallolyckor, säger geriatrikprofessorn Yngve Gustafson till Rapport.

Även hemtjänstkunder kan byta när de inte är nöjda. Men de gör det inte. I rapporten “Kundval inom äldreomsorgen – om kunskap och forskningsbehov” av Per Gunnar Edebalk framgår bland annat att det är mycket få gamla som byter utförare.

Bara 3 procent byter frivilligt under ett år, och ytterligare 1 procent tvingas byta utförare eftersom den de haft har slutat med sin verksamhet.

Den svagaste gruppen, som har mest att förlora på en dålig omsorg, är de som utnyttjar valfriheten minst. Gruppen gamla med stora vårdbehov är den grupp som är minst intresserad av att välja utförare över huvud taget, och dessutom den grupp som har svårast att sätta sig in i alternativen, och svårast att byta utförare.

Valfrihet är ett ord som klingar positivt, och det med rätta. Men för att valfrihet ska betyda något måste den gälla i praktiken, inte bara i teorin.

Frida Andersson Johansson

Bör valfriheten inom äldreomsorgen stärkas? Rösta i Veteranens enkät (till höger på hemsidan)

Läs även: Hon är fri att välja hemtjänst hon inte vill ha

  • Följ Veteranen på Facebook

  • Bloggas just nu

    • När man tröttnat på den sportiga stilen....
      17 May, 2012, 19:18 På 60-talet hade jag rosa, utsvängda bomullslångbyxor med blommor på, och blommorna gick i lila och ... av UBSjoblom .
    • Som ett sjunkande skepp
      17 May, 2012, 13:45    Som ett sjunkande skepp, börjar vår med.mottagning likna. från att vara den bästa av de bästa,... av optimist .
    • Kristi Himmelsfärdsdag
      17 May, 2012, 11:14 Idag är det Folknykterhetens dag, om jag inte missminner mig. Eller den kanske är helt avförd från... av Amanda .
  • Diskuteras just nu

    • Utredning igen om skyddsjakt var laglig.
      16 May, 2012, 8:56 I morgonens nyheter hörde jag att någon skjutit en björn som besvärat sin boskap, ren, och nu skall ... av friend .
    • Hyrläkarnas tid över i Finland?
      15 May, 2012, 17:45 Finnarna börjar inse galenskapen med hyrläkare och privatiserad sjukvård. Nu börjar en och annan kom... av Jatta .
    • Det rör på sej
      26 Apr, 2012, 23:45 I pressmeddelanden från socialdepartementet kan man se vad vår barn- och äldreminister har för sej. ... av etha .