Debatten om pensioner och skatter är hårdare än någonsin. Det är ett positivt tecken. Allt fler debatterar äldres problem. Detta måste leda till politisk handling!
Många pensionärer har säkert sett tv-filmen Med pensionen som insats, som gått i repris efter repris. För många var det kanske en aha-upplevelse; har det gått till så här, tjänar riskkapitalisterna så mycket på våra pensionspengar och vet myndigheterna om detta? För dem som följt debatten gav ju filmen inget nytt.
Att den globala aktiemarknaden inte utvecklats som förväntat på 2000-talet är inget nytt. Att AP-fonderna därmed inte heller utvecklats positivt är snarast en självklarhet.
Man undrar om våra »pensionsfäder«, Bo Könberg med flera, såg risken och därför införde den så kallade bromsen. En automatisk balansering, utan politiska beslut, var ju vad de ansåg behövdes för samhällets ekonomi så att inte pensionärerna blev för dyra. Men den har vi vänt oss emot och krävt ett avskaffande!

Mer intressant är det att Leif Pagrotsky gick ut i media och krävde att premiepensionssystemet skulle avskaffas. Pensionärsorganisationerna har redan gjort det. De flesta anser att det fungerar dåligt, kostar mer än det smakar. Men – det är en del av pensionsöverenskommelsen mellan fem partier. Och det är uppenbart att Thomas Eneroth, socialdemokraternas man i pensionsgruppen, inte är främmande för Pagrotskys uppfattning.
Är det så att vi är på väg att börja ifrågasätta heliga ståndpunkter? Då kan SPF hjälpa till!
Regeringen har tillsatt en rad utredningar som rör pensionärer och pensionssystem. Många öppnar nu för ännu mer debatt. Det är bra! Alla skulle tjäna på att vi vågar debattera denna viktiga fråga offentligt och förutsättningslöst. Det skulle kunna leda till att vi skapar en långsiktig samverkan mellan generationerna, något som blir allt viktigare. Vi måste alla vara med och producera och vi måste alla leva drägligt.

SPF hade en engagerad distriktsordförandekonferens i förra veckan. Vår egen pensionsgrupps delrapport redovisades för DO. Den har kommit fram till att finansieringen av pensionssystemet är A och O. Och den går att förstärka. Bland annat genom att avskaffa premiepensionssystemet och låta pengarna gå direkt till den allmänna pensionens finansiering. Och att staten med en skuldrevers betalar tillbaka de 258 miljarder man »lånat«. Då kommer bromsen inte att slå till! Det kom rapporter från flera distrikt om att man skriver debattartiklar, ordnar engagerade möten, manar till uppror och så vidare. Vi i pensionärsrörelsen börjar bli lite farliga för politikerna!
Jan Bornestig har skrivit Äldreboken där han beskriver äldres rättigheter och möjligheter. Med text och mycket bilder. Det är en viktig och läsvärd bok, som talar om att hela livet ska levas. Att vi som gamla blir annorlunda, men inte sämre, inte mindre värda, inte med mindre engagemang i livet.

Karl Erik Olsson, ordförande i SPF

På tidigt 1900-tal fanns det i Sösdala ett bygdeoriginal vid namn Jeppa Gunnars Nils. Han ansågs inte särskilt klipsk, men var känd för sina slående repliker. Så skulle Nils fylla 75, en aktningsvärd ålder. Municipalnämndens ordförande beslöt sig för att uppvakta
Nils. Med en spettekaka enligt skånsk tradition. Storleken mäts i hur många tjog ägg som behövs. För en viktig födelsedag var normen tre tjog. Men det kunde gå med två tjog.
Ordföranden i municipalnämnden tänkte att Nils hade ju inte så stort umgänge, så han beställde en en-tjogs.
När MN-ordföranden överlämnade presenten såg Nils väldigt förvånad ut varför MN-ordföranden frågade: “Nils har kanske aldrig sett en sådan kaka?”
Nils replikerade omedelbart: “Åck jo, men aldrig en såddan liten!”

Så var det i morse när partiledarna skrev på DN-debatt om sänkning av pensionärsskatten. Först blir man glad, läser vidare och utbrister högt: “En såddan liten!”

SPF fortsätter kämpa! Valåret måste det bli en 4-tjogs!

Är de internetlösa en särskild grupp? Kan man säga att de får skylla sig själva? En dator kostar ju inte mycket! Och den är enkel att använda!
Så enkelt är det dock inte.
Av de internetlösa är väldigt många pensionärer, äldre pensionärer. De har inte fått lära något om datorer. De kan säkert lära, men osäkerheten skrämmer. Och vem ska de lära av? SPF har en omfattande kursverksamhet, men vi når inte alla. Många vågar inte gå på kurs, man vill inte visa att man inte kan. För det var väldigt skämmigt när man gick i skolan, på den tiden.
Man måste därför fråga sig, är det inte åldersdiskriminering som bankerna håller på med när de säger: betala räkningarna över internet, kommer ni till våra fåtaliga kvarvarande kontor tar vi ut skyhöga avgifter?
Eller reseföretag, teatrar, kommunala organ som meddelar: Gå in på www.sophantering@ngnstad.se?
Självklart är detta åldersdiskriminering. Hittills inte straffbart. Men nu liggen en proposition om/mot åldersdiskriminering på riksdagens bord. Se till att den går igenom med skärpa och att det sedan går att döma för åldersdiskriminering!

Jag läser Bodil Jönssons bok Tid för det meningsfulla. Bodil tänker annorlunda och oftast bättre. Liksom på tvären, det blir svårt att
hänga med. Det kräver eftertanke. Själv har jag trott att jag alltid gjort något meningsfullt. Och att det bara är att fortsätta som vanligt efter pensionsåldern. Men mitt liv är kanske inte så vanligt, inte Bodils heller. Många har inte haft möjlighet att välja utbildning och arbete. De fick ta det som bjöds. Då kan pensioneringen innebära en ny frihet att göra det man vill, det meningsfulla. Sådan tur då om denna tid blir lite längre!

För oss i organisationslivet och för alla i samhället bör frågan vara: Hur kan vi göra det produktiva yrkeslivet mera “meningsfullt” och hur kan vi bevara meningsfullheten in i en uppskjuten ålderdom?

Karl Erik Olsson
Ordförande i SPF

När livslängden bara obetydligt översteg pensionsåldern, och många dog tidigare, levde samtidigt inte mycket mer än två generationer. De få som klarade sig längre var, på grund av sin erfarenhet och visdom, en värdefull resurs.
När den återstående livslängden för en pensionär blev mellan ett och två decennier, började pensionärerna utgöra ett hot för att nästa generation inte skulle ”komma till” förrän de var halvgamla. Därför startade på 50- 60-talet en debatt om att de gamla var värdelösa och måste utmönstras. Ungdomsrevolten som kulminerade 1968 var en del av detta, men fenomenet har fortsatt fram till våra dagar.

I Almedalen möts årligen tusentals opinionsbildare, myndighetsrepresentanter, företagare och politiker. Det är endast några av partiledarna som får rejält genomslag i massmedia. Men det är mötet mellan människor och alla de kontakter som knyts som är det stora värdet av Almedalsveckan.
SPF hade i år några lyckade egna seminarier om bland annat ålderism och vår kampanj ”Slå ett slag för det friska”. Vi har under åren mötts med ett ökande intresse. Själv deltog jag på flera andra seminarier, till exempel med Socialstyrelsen, Vårdförbundet och Riskkapitalföreningen som anordnare. Det är med växande tillfredsställelse jag noterar att man lyssnar, vi blir tagna på allvar och det ställs frågor. Våra synpunkter vinner ökad respekt.
Det är ju det vi vill, bilda opinion – bli lyssnade till och bli sedda.

Inom tre områden har vi en särskilt stor uppgift. Det gäller ekonomi, pensioner och skatter. Dessa områden har länge upplevts som de viktigaste. Frågan om vård och omsorg av äldre har på senare tid blivit ännu mer angeläget för oss att framhålla. Kanske är det ändå frågan om attityder till pensionärer eller äldre, frågan om ”ålderism” som är allra viktigast.
SPFs projekt om Ålderism handlar om detta. För det första att göra klart att gamla är ”riktiga” människor, med samma rätt och värde som alla andra.
För det andra att äldre också bidrar till samhällets ekonomi och utveckling.
För det tredje att ta bort alla de hinder som finns för att pensionärer ska kunna fortsätta att leva och verka på ett naturligt sätt tillsammans med efterföljande generationer.
Att på detta sätt ”återinkludera” dem som vi kallar pensionärer är en av våra viktigaste uppgifter. Att skapa ett samhälle med generationer i samverkan istället för ett generationssegregerat samhälle, som vi dessvärre ser ut att alltmera vara på väg mot.

Begreppet pensionär leder tanken till en grupp som är understödd och beroende av de yngre. Om å andra sidan inte vi äldre hade byggt upp det hade det inte funnits så bra startplatta för yngre. Men det gagnar föga att gräla om vilken generation som är mest betydelsefull. Det viktiga är att inse att vi behöver varandra, då, nu och i framtiden.
Kanske måste vi finna nya ord för det man ibland kallar den tredje och den fjärde åldern.

Karl Erik