Författararkiv

Skatteverkets våldtäkt på vårt kulturarv

Vi svenskar är med rätta stolta över en av de äldsta, om inte den allra äldsta, folkbokföringen i världen. Denna folkbokföring har byggt på landets indelning i socknar. Utländska forskare inom skilda områden imponeras och avundas oss detta eftersom det på grunda av denna urgamla indelning går att följa landets och befolkningens utveckling hundratals år tillbaka och göra jämförelser.

Det är så inte bara släktforskare och historieforskare som kan dra nytta av detta utan det har varit och är till gagn för forskning inom en mängd områden där befolkning och lokalitet har varit inbegripna i studierna. Det gäller forskning inom socialvetenskaper, ekonomi, hälsa- och sjukvård, utbildning och mängder av andra områden där det är av vikt att kunna jämföra likvärdiga enheter över långa tidsintervall. 

Att jag nämner detta beror på att det är viktigt att förstå att vår långa historia med jämförbara geografiska och administrativa storheter inte bara har nostalgisk betydelse för en handfull lättviktiga entusiaster inom kultur och historieområdet utan har ekonomisk och kvalitativ betydelse för forskningsområden som har stor samhällsekonomisk betydelse. Detta speglas också av att närmast eniga remissinstanser inom skilda områden gett ”tummen ned” för skatteverkets förslag till avskaffande av sockenindelningen och införa kommun som minsta enhet för landet. Givetvis går skatteverket mot alla andra intressen och alla synpunkter från remissinstanserna utifrån ett egenintresse att rationalisera sin egen verksamhet på alla andras bekostnad. Det är inget mindre än en våldtäkt på vårt kulturarv och ett rent sabotage mot decennier av seriös forskning historiskt och i framtiden.

Frågan skall inom kort behandlas i Riksdagen och det är väl inte alltför vågat att gissa att en majoritet kommer att rösta för Skatteverkets förslag utan att riktigt förstå den skada man åsamkar landet på kort och lång sikt. 

Det pågår emellertid ett antal initiativ för att våra folkvalda åtminstone skall vara medvetna om vad ”verklighetens folk” tycker i frågan. Ett av dessa har initierats av Harald Nilsson – en entusiastisk släktforskare. Det är ett upprop som efter bara några dagar fått över 1000 underskrifter och ständigt fler strömmar in. På Sveriges Släktforskarförbunds hemsida har debatter fortgått i flera år utan att påverka Skatteverket. Den från TV kände Ted Rosvall har skrivit flera initierade texter i frågan.

Det finns nu möjlighet för alla som vill påverka frågans utgång att skriva på uppropet.
SKRIV PÅ UPPROPET - http://upprop.nu/NRMK

Den här texten publiceras samtidigt på bloggarna "Släktforskning för noviser" och "Livskvalitet som pensionär i Europa"

Konstens egotrippade hycklare

Oftast tycker jag Leif GW Persson har något viktigt att säga. Ibland ser jag Täppas Fogelberg som en frisk fläkt som dock ibland går över gränsen i sina förnumstiga och politiskt korrekta kommentarer i ring P1. Alltid retar jag mig på Lars Vilks och Elisabeth Olsson Wallin och det dom kallar konst.

Förstå mig rätt – jag är inte monarkist, snarare republikan  – jag är inte religiös utan snarare humanist och tycker i princip att man får driva med det mesta och att religioner mest tjänar till att öka motsättningarna i världen. Jag hyllar dessutom yttrandefriheten, men det är också en rättighet som vi måste vara rädda om och inte använda i egoistiska syften. Således  tycker jag att det bör finnas ett syfte utöver publicitet och egenintresse innan man skymfar andra människors tro eller förolämpar människor som inte kan försvara sig.

Att som den ganska obegåvade och daterade så kallade konstnären Lars Vilks trampa på andras livsåskådning utan annat syfte än att bli berömd är bara uselt. Än mer uselt är det när man påstår att man gör det i yttrandefrihetens tecken. Jag tillåter mig att tvivla på att Lars Vilks är det minsta intresserad av yttrandefrihet som företeelse. Samma sak gäller Elisabeth Olsson Wallin som egentligen inte ägnar sig åt något annat än att exploatera tabun varhelst dom finns bara för ett det är det enklaste sättet att få rubriker och bli inbjuden till köttgrytorna.

Jag blir därför så glad när jag läser Leif GW Persons och Täppas Fogelbergs texter i frågan. Dom uttrycker vad jag känner långt bättre än jag själv kan göra. Att läsa Lars Vilks replik på dessa två texter är enbart sorgligt. Något mer förvirrat får man leta efter. Han skriver lika bra som han ritar och hans logik är lika glasklar som hans ideologi.


Bilden ovan är Lars Vilks oerhört skickligt tolkade rondellhund som gjort honom världsberömd och föranlett att svenska staten måste hålla honom med ständigt livvaktsskydd på det allmännas bekostnad

Länkar: Leif GW Perssons text - http://www.expressen.se/kronikorer/leif-gw-persson/leif-gw-persson-vara-minst-betydande-samhallskritiker/
Täppas text - http://debatt.svt.se/2012/10/05/jag-har-trottnat-pa-att-betala-for-lars-vilks-polisskydd/#dsq-form-area
Lars Vilks replik - http://www.newsmill.se/artikel/2012/10/08/gw-och-t-ppas-vill-se-blodigt-avslut-p-min-yttrandefrihet

Publicerad | | i Bloggar |

Pallad frukt smakar bäst


Det är ju skördetider för frukt nu. Både i de franska och svenska trädgårdarna dignar träd och buskar av frukter av alla de slag. I Frankrike dignar dessutom naturen av användbara saker som man fritt kan plocka.

En vandring i ett svenskt villaområde eller på landet gör en alldeles matt när man ser plommonträd, äppleträd och päronträd helt översållade med fantastiskt fin svensk frukt. Vad som gör en än mer matt är de kilovis med frukt som ligger på marken och ruttnar och där kommer troligen det som fortfarande finns på träden också att hamna. I bästa fall förpassas det till komposten där den miljömedvetne och återvinnande ägaren framställer jord att gödsla sina odlingar med – odlingar som han/hon aldrig tar vara på när det blir dags. Nog är det sorgligt!

Samtidigt kan man gå till torget eller matvaruaffären i varje svensk ort och köpa frukt från andra delar av vårt klot till mycket låga priser. Har man tur kan man finna en låda med svensk frukt plockad på orten, men då visar det sig att den kostar oerhört mycket mer än den importerade och hitflugna från andra delar av jorden. Det är således förknippat med så stora kostnader att plocka ned frukten från ett svenskt träd och sälja den på marknaden eller i butiken att det inte kan konkurrera med frukt från andra delar av jorden. Då är det billigare att låta den ruttna på marken – och så är ju äppelkompost så väldigt miljömedvetet – speciellt om trädet är obesprutat och det är det ju!

Om jag vore ung och arbetslös i Sverige skulle jag gå runt hos villaägarna och be att få ta tillvara deras frukt mot att städa deras gräsmatta från det som ruttnat. Kanske kunde dom få en säck ecogödsel som kompensation för bortfall av kompostutfyllnad. Denna frukt kunde sedan mustas, om det nu finns några musterier längre, eller säljas vid dörren för en billig penning till folk som vill ha god frukt. Nu vet jag att det inte går att göra detta lagligt eftersom den person som tar sig för något sådant måste ha F-skattebevis, tillstånd från livsmedelsverket, plikt att betala sociala avgifter och att sköta sin momsredovisning perfekt för att inte bli tagen av myndigheterna. Det är nog bättre att gå till Soc. ändå!? Man kan ju göra det svart förstås, men det vore ju att lura svenska staten på en massa pengar och stjäla en massa arbetstillfällen från myndigheterna och hur skulle det då bli?

Nu är det inte mycket bättre i Frankrike! Här har snart sagt varje markägare planterat oliver, körsbär, fikon, kvitten, granatäpplen, mandel, päron och jag vet inte vad och inget tar man tillvara. Snyggt är det och lä för vinodlingarna ger det, men äter det gör man inte. Jo, jag pallar fikon när ingen ser mig och det skulle väl ta hus i h-e om dom såg mig antar jag. Då får det hellre ruttna, men pallad frukt smakar bra – det insåg jag redan som barn.

Nu är det lite bättre här i Frankrike ändå för det finns många lokala odlare som faktiskt lever på att sälja lokalproducerad frukt och grönsaker och – hör och häpna - den är billigare än den importerade. På marknaderna kan man köpa snart sagt allt för en väldigt liten kostnad och det är småskaligt odlat och noggrant beskrivet exakt var det har växt. Här finns allt från damen som har en liten persikoodling och mannen som plockar vild sparris på våren och svamp på hösten till dom som har större arealer där dom odlar sina produkter.

Nog är det underligt att stora delar av världen svälter samtidigt som bekvämlighet och byråkratiska hinder gör det omöjligt för oss i den rika världen att ta tillvara ens det som vi har på vår bakgård eller i naturen?!

Hur bra och billiga viner blir svindyra


Våra vänner frågar alltid om man kan köpa viner från vår region i Sverige. Nej, det kan man sällan om man inte vill betala alldeles för mycket och inte ens då. Det är ganska underligt eftersom vårt område dels är världens största vinområde, dels i amerikansk och brittisk litteratur beskrivs som de absolut mest prisvärda vinerna man idag kan köpa i Europa. Ett problem med vinerna är emellertid att man fortfarande tillverkar vinerna på traditionellt sätt, vilket innebär att man inte bör dricka dem omedelbart dom producerats utan gärna vänta några år tills dom fått mogna. Ett annat hinder kan vara att de är väldigt kraftiga, lite som de kraftigaste spanska vinerna som dom har mycket släktskap med.

Vinerna i vår region Corbières görs med den dominerande druvan carignan, som länge var en druva som gav enkla viner av låg kvalitet men med hög avkastning. På den tiden tog man ut 120 Hl/hektar och vinerna blev därefter. Numera tar man bara ut 25 Hl/ hektar och vinerna blir så kraftfulla så det går skytteltrafik upp till Bordeaux och andra regioner där man olagligt förstärker sina egna viner med vin från vår region.

Jag roade mig med att gå in på Systembolaget och se hur många viner man hade från världen största vinområde, som producerat vin sedan före Kristus – först i Frankrike. Det fanns 9 på beställningssortimentet alla väldigt dyra, vilket är anmärkningsvärt från ett område som är känt för hög kvalitet till lågt pris. Den absoluta toppnoteringen var ett vin från en gård några kilometer från oss, som vi aldrig hört talas om. Det kostar på Systemet 1068 kronor!!! Jag kollade på vingården och där kunde man köpa flaskan för 35 Euro, ett pris som jag aldrig skulle betala när jag vet att jag kan köpa de mest utsökta AOC Boutenac-Corbières för lite över en hundralapp. Det är ju inte undra på att viner från vår region inte tas in på systemet när man sätter sådana hutlösa priser.

De andra vinerna från Corbières hade priser från 93 till 804 kronor. Fastän jag är väl bevandrad i regionen har jag bara hört talas om två av vinerna. Det mest kända är kanske La Forge som är ett Boutenac-vin som kostar ungefär lika mycket från producenten och det får ju anses korrekt. Det odlas i vår by och tegarna ägs av en vän till oss som arrenderar ut till Gerard Bertrand, som blivit korad till årets bästa europeiska vinodlare 2011. Han är lite av en kändis i vinvärlden och gör bra viner, men hans Cuvée Villemajou från samma tegar som La Forge är oerhört mycket mer prisvärt för sina 11 Euro. Också det vinet är av den bästa appelationen, dvs. Boutenac-Corbières.

Om man skulle vilja dricka viner från specialsortimentet för mellan 500 och 1000 kronor så kan man väl ta bilen och åka hit ned och köpa dem på plats. Man får resan betald med råge om man lastar lite. Servar man sin bil och byter däck samtidigt så blir det ett rejält plus.

Costa Brava utanför säsongen – så skinka och vin förstås



Vi och vännen Eva kom på att vi ville ta en minisemester – om man nu kan ta semester när man är pensionär. Det är lite som Pippi Långstrump som var avundsjuk för att hon inte hade sommarlov.

Vi bestämde att åka ned till Costa Brava till en ort som heter Platja d'Aro som damerna hade hittat och dessutom hade dom hittat ett lämpligt hotell, som visade sig vara riktigt bra och inte kostade skjortan.
När vi kom till gränsen fick vi se den oerhörda förödelse som de stora bränderna hade orsakat för någon tid sedan. All skog  så långt man kunde se runt motortvägen från gränsen och hela två mil ned till Figueres  var avbränd. Det var en underlig upplevelse att se svartbränd jord med kolsvarta stammar av ekar där det började spira lite ny grönska. Lyckligtvis var det ingen mark av ekonomisk värde som förlorades och det lär vara bra för flora och framförallt fauna att marken bränns av ibland, men hemskt ser det ut.

På nervägen besökte vi en av våra favoriter - de stora grekiska och romerska ruinstäderna Empuria nära byn L'Escala. Varje gång vi kommer dit har utgrävningarna kommit lite längre så det är alltid värt ett besök. Jag har skrivit om det i en tidigare text.

Platja d'Aro visade sig vara en lagom stor stad vid kusten med en fin plage och en lämplig uppsättning av shopping för att damerna skulle trivas och en miljö som även jag kunde stå ut med. Dessutom fann vi en riktigt bra restaurang som vi åt både lunch och middag på. Det kan vara lite knepigt med mat i Spanien om man är kräsen som vi är, speciellt på turistorter där man inte helt går in för att tillfredsställa gästerna. Don Eduardo var emellertid ett ställe där den trevlige ägaren verkligen var intresserad av att laga mat och uppskattade gäster som var intresserade av att äta gott. På lunch blev det, som sig bör på en kustort, fisk. Jag åt en utsökt grillad sjötunga och damerna åt grillad Dorade – helt perfekt tillagade.

På kvällen bestämde vi oss för kött och min vana trogen äter jag alltid något som man inte så ofta får. Det blev killing som är en favorit och damerna åt dilamm. Båda var helt perfekta och sköljdes ned med ett inte helt billigt vin från Burgos – hela 300 kronor och det är dyrt i våra trakter, men det var det värt. Givetvis hade vi inlett middagen med en tallrik spansk skinka.

Restaurangägaren gav oss också några tips om utflykter som vi testade dagen efter, samt berättade var vi kunde köpa bra viner och god skinka att ta med oss hem. Vi har blivit ”skinkomaner”! Det är nu tredje hela skinkan vi köpt och karvar på. Nu har vi köpt en ställning också så det är lättare att skära och dessutom lärt oss lite om god skinkskötsel.

Dels finns det många olika kvaliteter av skinka. Den bästa är Pata Negra och den finaste bland dem är Bellota där grisen bara ätit ekollon. Det är dyrt, men gott. Vi köpte en något enklare som var helt underbart god. Man skär bort det yttersta lagret av fett och sparar och försöker sedan efter bästa förmåga att göra så tunna skivar man bara kan av skinkan med en speciell kniv. För att skinkan skall hålla sig länge täcker man snitten med det fett man skär bort och lindar in skinkan i en bomullsduk, typ örngott, och lagrar den i rumstemperatur – inte i kyl. Den håller sig då färsk länge – åtminstone längre än man har något kvar eftersom det är så gott. Man äter den med den absolut bästa olivoljan som man kan köpa, vrider i lite salt och doppar sitt godaste bröd i oljan och äter med skinkan. Vi bunkrar alltid upp skinka, olivolja och vin när vi besöker Spanien. Visserligen är våra egna viner i regionen fantastiska, men ombyte förnöjer och ibland vill man dricka något mindre kraftigt.

På hemvägen besökte vi en av de orter som restaurangägaren rekommenderade. Den heter Peratallada och var en väldigt intressant upplevelse – väldigt vacker och väl bevarat. Där kan man gå i timmar om man är intresserad av gamla vackra miljöer. Troligen är det knôkat där på sommaren, men nu var det lugnt och fint och väldigt vackert. Jag har sällan sett en by med några tiotal bofasta som har så många restauranger. Det här är verkligen ett ställe att besöka igen – det är ju bara ett par timmars väg från vårt hem.


På återvägen passerade vi Figueres, som ju är känt för Dalimuseet och domineras av Salvatore och Gala Dali och det är inte det sämsta. Damerna gick och såg på Dalis smyckemuseum som är något alldeles extra – få vet vilken fantastisk smyckekonstnär han var. Att äta på turistorter som Figueres kan var svårt, speciellt nära museet, men vi fann en riktigt bra lite restaurang ett par kvarter bort som vi kan rekommendera för den som blir hungrig efter all kultur. Det är ingen märkvärdig restaurang, men dom har god pizza enligt damerna och min kanin var absolut perfekt grillad liksom den hemlagade flan jag åt till dessert. Den heter Los Angeles och det finns diskreta skyltar nedanför museet. Som ni märker så blir det ofta udda rätter som killing, kanin och annat när jag är på resa och det ångrar jag sällan.

På restaurangen hamnade vi bredvid ett par från Normandie där mannen var oerhört pratsjuk och uppskattade verkligen att prata med min fru. När han hörde att vi bott i Sète i många år blev han eld och lågor eftersom han var stor beundrare av George Brassens och blev så lycklig när vi svenskar kände till honom och hans sånger. Han kunde alla texter utantill och sjöng flera av dom för oss så min fru fick nästan inte i sig en matbit, men trevlig var han.

Väl hemma öppnade vi vår nya skinka och njöt av en av de nyinköpta vinflaskorna med bröd och god olja till. En liten bit ost slank också ned.

Naturens skafferi och trädgård



Vi har ingen trädgård, vilket vi tycker är skönt, men många ser som en stor brist – vi har fått nog av det i Sverige. Däremot är det ingen brist på varken blomsterprakt eller naturens gåvor om vi vill ta för oss.


Vår terrass bjuder på fantastisk blomning just nu och det är precis lagom för oss. Resten hittar vi i naturen som har öppnat skafferiet. Fikonen har just mognat så det är bara att ta för sig – väldigt goda att lägga på grillen till lättgrillat ankbröst.  Kryddor finns ju hela året i form av rosmarin och timjan och dessutom lagerblad om man vill göra en gryta. En lite ovanligare krydda för oss är vild fänkål som växer i mängder överallt – det se ut som mindre krondill och är väldigt populära för sniglarna att äta av så då blir dom automatiskt kryddade. Vårt barnbarn Emiliano älskar att tugga på dom lakritssmekande fänkålsbladen. Man använder bladen som krydda till exempelvis fisk och vi nordbor vet att det är en god snapskrydda.

Halvvilda växer också kvittenträd med frukter stora som äpplen, samt dignande halvvilda olivträd. Om man plockar oliverna och levererar dom till oljekvarnen kan man få sin egen olja. 7 kilo oliver räcker till en liter olja.  Just nu är också björnbären mogna, men de blev inte lika stora som vi hade hoppats. Augusti hade alldeles för lite regn för att dom skulle bli riktigt fina, men gott om dom är det.

Givetvis är det dags för vinskörden, först de vita, sedan de röda. De finaste vinerna får vänta till lite senare när sockret fått utvecklas ordentligt i klasarna. Framför allt de röda druvorna är goda att äta och dom kan man fritt plocka efter skörden och använda i sallader eller att äta.

En annan delikatess är mandel som växer överallt, men de flesta träd bär bittermandel så man får hålla det hemligt om man hittar ett sötmandelträd. Vi har ett par stycken som vi skördar framåt förvintern när frukterna torkat.

En lite, för oss ovanlig växt är vild sparris, som man skördar under tidig vår. Just nu blommar dom vilket är vackert med sina pyttesmå gulgrönvita blommor.

Nu får jag lämna natursvärmeriet och åka till Toulouse och hämta vännen Eva som kommer på besök i drygt två veckor. Hoppas det blir lite strandväder under den tiden för hennes skull.

Besök i Muteborg


Hemma i Frankrike igen – det är skönt. Redan på vägen från flygplatsen fick vi mail från våra vänner som ville bjuda på mexikansk mat. Det var skönt att slippa laga mat så trötta som vi var.

Att besöka Göteborg är alltid en upplevelse. Med Göteborgarnas sinne för ordvitsar kallar man sin stad numera för Muteborg, vilket är ganska träffande. Att detta inte är någon ny företeelse vet jag själv av erfarenhet från 70-talet, även om jag aldrig hade sådan position att jag ens blev frestad. Dessutom är man specialist på dubbelmoral. Även våra närstående som är starka miljövänner och välkomnat de förestående trängselskatterna har bytt åsikt och inser att det inte har ett skvatt med miljön att göra, utan bara är ett nytt sätt att beskatta medborgarna. Man kan ju leka med tanken att alla miljömedvetna faktiskt lämnade bilen hemma och började åka kollektivt. Det skulle ruinera kommunens ekonomi, dels genom uteblivna inkomster från stängselskatt och parkeringsavgifter, dels tvinga dom att dimensionera kollektivtrafiken för att människor verkligen skulle använda den. Dessutom skulle alla projekt som trängselskatten avses betala få läggas på is om folk faktiskt slutade åka in i centrum.

En liten finess är att man på en av de mest framträdande platserna i Göteborg, framför centralstationen, rest ett monument över kommunens revisorer. På tre höga pelare sitter tre män som håller för munnen, för öronen och för ögonen enligt känt maner från de tre aporna. Där kan man snacka om brist på självkritik. Möjligen är det ett practical joke av konstnären som inte genomskådats av beställaren.

I Sverige har vi annars njutit av typiskt svensk mat – löjrom, räkor, lammfilé och annat typiskt svenskt. Givetvis var vi tvungna att besöka gamla restaurang Kometen i Göteborg där Leif Mannerström numera bestämmer vad som skall lagas till. Det var som förväntat väldigt bra. Än bättre var det på Sjömagasinet där numera Ulf Wagner är ägare och krögare. På den tiden vi hade vinfirma hade vi en del kontakt med honom och det var trevligt att träffa honom igen. Jag besökte stället med en gammal kollega från Chalmers som under många år höll reda på allt åt oss forskare. Även Chalmers hade fått sin beskärda del av oegentligheter och fusk fick jag reda på. Man blir förvånad när man hör att människor som man känt länge och upplevt som dygdemönster, eller åtminstone ärliga, visar sig vara riktiga skurkar.

Det kanske låter konstigt men jag tycker att det är ganska bra att man nu avslöjar allehanda oegentligheter inom den offentliga sektorn. Det har alltför länge varit så att de fåtal rötägg som erbjudit tjänster åt samhället inom vård, skola och omsorg fått bli arketyper för alla privata initiativ. Man glömmer så lätt at det finns mängder av företag och anställda inom den privata samhällsfinansierade sektorn som både gör att bra jobb och gör det billigt och bra. Debatten har länge hävdat att om bara allt blir kommunalt eller statligt så får man valuta för sina skattekronor. På senaste tiden har vi sett att slöseriet, arrogansen och lyxlivet inom den offentliga verksamheten kan vara väldigt stor också. Jag för min del visste redan, genom min verksamhet under många år, att det inte har med finansieringen att göra utan har helt andra orsaker om saker sköts dåligt och oansvarigt.

Publicerad | | i Bloggar |

Med alkohol har man kul och det spelar ingen roll hur det smakar.

Gävle - släktforskardagar. Jag känner mig alienerad. Det var stor show med antika amerikanska bilar på torget. Presentatören var suverän - han visste allt om gamla bilar och bilarna ar vackra, men att var och varannan bil hade fulla personer i baksätet och man viftade med ölburkar genom bakfönstret störde. Även delar av publiken var ganska bladig. Jag har glömt hur man har rolig i Sverige.

Åter på hotellet går jag till baren och beställa ett glas rött vin. Ett glas kostar som en hel flaska på Systemet. Jag bestämmer mig för en Pinot Noir från Robert Mondavi - amerikanskt. Bartendern skall just hälla upp när jag ber att få smaka först - det doftar starkt av choklad som gamla oxiderade rödviner ofta gör. Jag frågade när han öppnade flaskan eftersom det bara var en fjärdedel kvar - 13e svarar han. Det kan man ju inte dricka säger jag och får honom att hämta en ny flaska. Det var bra. En egenhet är att man serverar ett glas vatten till vin - var har man fått det ifrån? Med whiskey, visst, men med vin?


- Posted using BlogPress from my iPad
Publicerad | | i Bloggar |

Plocka russin ur kakan


Man får plocka russinen ur kakan när man är i Sverige. Ett sådant russin är att besöka den anrika restaurangen Kometen i Göteborg som tagits över av Leif Mannerström. Där har man i alla tider serverat svensk husmanskost i en genuin miljö. Miljön är kvar och oförändrad, men husmanskosten har förädlats av Leif på ett fantastiskt sätt. Rimmad oxbringa på lyonaisiskt vis för mig och en panerad torskfile för min fru var fantastiskt goda. Inte var det särskilt dyrt på lunch heller med tanke på kvaliten - vid middagstid blir det kännbarare.

Igår var jag inbjuden till Chalmers för att hålla ett seminarium. Eftersom det är min gamla högskola tog jag inte betalt utan nöjer mig med resekostnader. Det var emellertid inte så enkelt. Det betraktas tydligen som en oerhörd ynnest av byråkraterna att man får resa genom hela Europa för att medverka på en svensk högskola. Det var allt annat än självklart att dom skulle betala mina utgifter, vilket är lite märkligt med tanke på Vinnova, KK- stiftelsen och Tillväxtvärket där pengarna verkar flöda till fester och annat kul medan svensk högre forskning, som dom ju skall stödja, går på knäna. Visserligen skall jag inte klaga på de ganska generösa anslag jag fick under mina aktiva år, men de pengar jag fick för åratal av forskning var ju intet mot vad Bindefelt fick för att fixa några fester. Man undrar hur det stärker Sveriges konkurrenskraft i världen? Man kanske skulle jaga den offentliga sektorn lite också, inte bara sabla ned alla privata initiativ för att några puckon bär sig illa åt.

Hur som helst var det trevligt att möta gamla kollegor och unga begåvade doktorander, som faktiskt tycker att man har något att förmedla trots att man befinner sig i exil.

Dagen avslutades med skaldjurssupe för att fira vår 21-åriga bröllopsdag. I morgon startar sverigetouren.

- Posted using BlogPress from my iPad
Publicerad | | i Bloggar |

Vädret är vackert när vi besöker Sverige

Av någon outgrundlig anledning brukar vi ha tur med vädret när vi är i Sverige. Den här gången väljer vi KLM och inte RyanAir. Det är så skönt att åka med ett bolag där man blir behandlad som en kund och inte råkar man ut för godtyckligt praktiserade regler som orsakar kostnader och olägenheter heller. Inte var det dyrare som slutpris heller,så det så.

Vi valde att åka upp till Toulouse dagen innan eftersom det var årets värsta helg på franska motorvägar och när man skall med ett flyg har man inte råd att Några risker. Fördelen var att vi fick en halv dag i den trevliga staden Toulouse och en middag på det anrika Brasserie Flo vid kanten av Garonne, dock med trafikerad gata emellan. Maten var av högsta franska kvalitet och kostade 31 euro för tre rätter. Så exklusivt som lunchen på Blomstermåla i Särö i Göteborg kan det ju aldrig bli i Frankrike dock. Där tog man 400 kronor för en förrätt med löjrom och 400 för en flaska Sauvignon Blanc från Nya Zeeland. Där kan franska krogar slänga sig i väggen. För att komma upp i dom höjderna krävs det tre Michelinstjärnor i vårt nya hemland.
Besöket på Blomstermåla var dock en upplevelse - var i världen kan man få en generös räkmacka om inte i Göteborg? Vinet var dessutom väldigt bra, vilket Nyzeeländsk SB nästan alltid är.

Annars är det svårast för oss "ytlänningar" att uppföra oss väl är vi kommer till Sverige. Rent automatiskt hälsar man på folk man möter när man promenerar på stigar i skogen och liknande och vad värre är, man ler och tilltalar små barn. Vi återföll emellertid snart till normalt beteende och enstirrade i marken när vi mötte folk som man bör göra om man är väluppfostrad. Dock kunde jag inte låta bli att heja på familjen som satt tre meter från oss på stranden i Säro. Vissa risker får man ju ta i livet.


- Posted using BlogPress from my iPad
Publicerad | | i Bloggar |

Gäster, fester och värmebölja


De senaste veckorna har vi haft besök från Sverige. Först Madelaine och Ulf som bilade genom Europa och passade på att inhandla diverse fasta och flytande delikatesser inför den stora dagen som Madelaine nu firat.  Ovanpå det passade dom på att serva bilen till franskt pris så nettokostanden för resan lär ha blivit ganska liten om man jämför med svenska förhållanden. Sedan kom Sara och lille Mateo och därefter Tommy och Ann. Väldigt trevligt har vi haft under hela tiden med besök på den trestjärniga Michelinrestaurangen i Fontjoncause som höjdpunkt på matområdet.

Jag har för sällskaps skull tillbringat mer tid på stranden än vad jag normalt gör under en hel sommar, men så’na smällar får man ta. Inte blev det mindre när Sara och minsta barnbarnet Mateo kom heller.  Under veckan med Mateo var givetvis besöket i Carcassonne favorit, men även med vuxna är det en obligatorisk utflykt. Troligen kommer dock heldagen med våra irländska vänner till vattenlandet i Cap d’Agde att slå det mesta för Mateo. Den utflykten slapp jag.

Sommarfesten i byn har gått av stapeln och framför allt Mateo har uppskattat det mycket. Fiska ankor och skjuta sönder ballonger har varit höjdpunkterna. Vinsterna har varit plastsvärd av olika färg och form – troligen de dyraste plastleksaker som man kan uppbringa när man ser vad det kostar att vinna dom. Favoritvinsten var ändå en bomb med skum som han kunde spruta på alla vuxna, som pliktskyldigast skrek av skräck till hans oerhörda förtjusning.

Tommy och Ann var senaste besöket i raden. Det är tredje gången dom är här nu och första gången var när huset närmast var en ruin. Dom vågar erkänna nu att dom hade vissa tveksamheter om vårt goda omdöme när dom såg vad vi hade köpt. Att dom vågar berätta det för oss nu får man väl se som en komplimang och ett erkännande till vårt renoveringsarbete.

Vi har haft väldigt trevligt under de här tre veckorna som vi fått rå om vänner och familj och vi ser redan fram emot deras nästa besök. Närmast åker vi själva till Sverige på ett par veckor för att besöka släkt och vänner. Jag skall också hålla ett seminarium på Chalmers och dessutom besöka släktforskardagarna i Gävle.

En lite speciell sak är att jag är inbjuden till släktträff på bergsmansgården på Skansen som förr stod i Kopparberg och hette då Laxbrogården. Den är byggd av historiska släktingar till mig. Det är släkterna Öhman och Ericsson som har släktträff, men dom kan inte riktigt bestämma sig för vilken släkt jag kommer från. Det lustiga med släktforskare är nämligen att ättlingar till kvinnor inte riktigt räknas som släkt. Vi härstammar alla från Michel Hindersson som byggde Laxbrogården och jag är fallen efter ”klanen” Ericssons anfader Eric Magnusson och hans hustru Catharina Öhman, men eftersom det är deras dotter, Charlotta Beata Ericsson inte en av grabbarna, som är min ana så vet dom inte riktigt om jag skall höra hit eller dit. Dom kan ju lösa det genom att kalla mig för en Adlerättling eftersom konstmästaren Fredrik Adler var Charlotta Beatas man och tydligen orsakade att hon blev ”svagsint” som det hette på den tiden. Hon miste vettet när hon fann sin man i sängen med den unga kökspigan Anna Mässing. Allt enligt hennes barnbarns barnbarn Jalmar Furuskog. Charlotta Beata var min farmors morfars farmor och levde under sista halvan av 1700-talet.

Det skall bli spännande att träffa dom eftersom jag aldrig mött någon av dom i levande livet förut, bara kommunicerat med dom på nätet. Som närmast är det väl 7-10-männingar jag träffar. Vi släktforskare är ju lite speciella.

LÄNKAR ATT KOPIERA:
http://www.carcassonne.culture.fr/
http://sv.wikipedia.org/wiki/Jalmar_Furuskog
http://www.skansen.se/artikel/bergsmansgarden
http://best-eating-out-in-languedoc.blogspot.fr/2012/06/lauberge-du-vieux-puits.html
http://www.aqualand.fr/les-parcs,cap_d_agde.html

  • Följ Veteranen på Facebook

  • Bloggas just nu

  • Diskuteras just nu

    • Intressant för vem?
      Vem har intresse av att ta del av beskrivna interna intriger, maktspel och knivhugg? Bokförfattaren ... av Gerd.
    • Ideellt arbete
      Någon har sagt: Utan allt ideellt arbete hade Sverige stannat. Själv bedriver jag läxhjälp på högsta... av Livslust.
    • Erbjudande med baktanke
      Är man en snyltare om man utnyttjar ett ”lockerbjudande” och sedan tackar nej när erbjud... av silverladyn.