Vi har firat jul med våra bästa vänner här i Frankrike - tre damer som bor grannar med oss. Våra vänner har en intressant historia eftersom dom alla är födda av franska föräldrar i Marocko under den tid då Marocko var en fransk koloni. När frihetens timma slog i Nordafrika förra gången och länderna frigjorde sig från sina kolonialherrar blev dessa tre då unga kvinnor och väninnor offer och tvingades fly för sin säkerhet bara med vad dom kunde få ned i sina kappsäckar för att undgå hämnden för vad deras regering ägnat sig åt under lång tid.
En intressant reflektion idag är att Marocko nog är det mest moderna av de Nordafrikanska länderna och kanske kommer att bli det enda land dit vi kan åka i framtiden när de andra, genom demokratiska val, har infört sharialagar. I Marocko är det ingen risk eftersom det är en monarki med en relativt modern furste som är direkt ättling till Muhammed vilket gör att hans beslut inte kan ifrågasättas ens av de mest hårdföra islamister.
Åter till vännerna. Väl hemma i Frankrike möttes dom av ett politiskt korrekt klimat som gjorde att hela landet skulle avhända sig sitt dåliga samvete för sekler av illgärningar genom att trakassera dessa tre unga kvinnor och andra återvändare som inte gjort annat ont än råkat bli födda av enkla franska föräldrar i en tidigare koloni. Dom kunde inte få hyra rum på hotell, dom kunde inte få hyra lägenhet eller få ett arbete. Det var då dom bestämde sig för att klara av det tillsammans och skapa sig ett eget liv i vad dom ändå ansåg vara sitt hemland. Dom har lyckats med detta över alla förväntningar, skapat ett bra liv och ett inte så föraktligt välstånd åt sig.
Det är spännande att se hur de organiserat sitt liv med mycket bestämda roller - en av dom lagar all mat och är mycket skicklig på det, en av dom är den praktiska, som sköter alla tekniska och ekonomiska spörsmål och den yngsta är den mer romantiskt lagda, lite intellektuell och en skönande. Eftersom dom inte så lite påminner om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin i Elsa Beskows sagor så har vi ramat in bilder ur hennes böcker och gett dom, vilket dom blev mycket förtjusta över.
Vi har som sagt firat alla julmiddagar tillsammans med våra vänner. När vi serverade kalkonen på juldagen undrade "matmor" hur i all världen min fru gjort såsen. Sås är nämligen inte vanlig i det sydfranska köket - däremot sky. Denna mästare i köket hade aldrig gjort en sås. Nu är min fru något av en artist när det gäller såser.
Hon har en förmåga att grundat på lång erfarenhet och stor fingertoppskänsla framställa en underbar sås av nästan ingenting och kanske ännu mer imponerande, när stekskyn mestadels består av fett som det gör när man steker en del fåglar här nere. Som alla sanna konstnärer kommer hon alltid till en punkt i skapandet då hon ifrågasätter hela projektet, när hon är övertygad om att allt skall bli misslyckat. Jag och alla som känner hennes förmåga skämtar då rått om hur lovande denna kreativa desperation är.
När såsen står där nästan färdig och puttrar inkallas jag för en sista avsmakning. Vid det laget är hennes smaklökar så avtrubbade att hon behöver någon att diskutera med. Oftast är såsen närmast perfekt, men någon nytta skall hon väl ha av mig också så tillsammans brukar vi komma fram till någon liten tillsats, kanske en sked tomatpuré, kanske några droppar citronsaft, en klick gelé eller något annat som ger såsen den där extra skjutsen. Ovationerna från gästerna brukar inte utebli.
