Författararkiv

Man kan inte "outsourca" sitt ansvar

Polisen och Skatteverket gjorde razzia hos en underleverantör till statliga SJ, arbetarrörelseägda Coop, Lidl, delvis statliga SAS i går. Svenska kommuner upphandlar åldringsvård som bedrivs under former som bara kan beskrivas som skamliga.

Dessa företeelser förekommer under den paraply av åtgärder som med ett utländskt ord kallas Facilities Management. Kort betyder det att man försöker organisera sin verksamhet på ett så effektivt sätt som möjligt genom att koncentrera sig på det som är företagets huvudverksamhet och ta hjälp av andra företag, som är bättre skickade, för att utföra sidotjänster och sådant som inte direkt är avgörande för det egna företagets kvalitet och goda ryckte. Så är det tänkt och så agerar de företag som vet vad dom gör och har personer med en adekvat utbildning inom området.

Ett av de redskap man använder inom Facilities Management är således att använda underleverantörer. Det är det man envisas med att kalla "outsourcing". Det är absolut inget fel att använda en kunnig underleverantör för olika sidoverksamheter i ett företag. Det gör ofta att man kan koncentrera sina resurser på det som är viktigast och det man kan bäst. Faran är om man inte vet vad man bör lämna till underleverantörer och vad man bör behålla själv eller om man upphandlar oseriösa företag på felaktiga grunder, som man sedan inte kontrollerar fortlöpande.

Tumregeln är att man aldrig kan lämna ifrån sig sitt ansvar för något man levererar från sitt företag. Man bör inte heller lämna ifrån sig ansvar för sin kvalitet och goda ryckte. Man bör aldrig lämna ifrån sig sådant som hör till verksamhetens huvuduppgift, sk. kärnverksamhet. Ändå gör man ständigt detta, troligen av okunskap om vad som verkligen är företagets huvudverksamhet. Nu tror ni jag överdriver, men en av de svåraste frågor att svara på för företag är faktiskt vad deras huvudverksamhet är. Förfärande många tror faktiskt att det är att tjäna pengar till aktieägarna.

Om man lämnar olika verksamheter till underleverantörer måste man ha full kontroll på under vilka förhållanden och med vilken kvalitet dessa underleverantörer arbetar. Man kan aldrig som SAS, Coop, SJ, Lidl och Sveriges kommuner avsvära sig ansvar för något led i produktionen genom att hänvisa till att man har ett avtal som föreskriver hur det skall gå till. Det företag som är anvarig för slutprodukten måste ta sitt fulla ansvar och kontrollera att det som avtalats överensstämmer med verkligheten. Hela ansvaret gentemot slutkunden faller på den som köper upp underleverantörerna - inget annat är acceptabelt.

Ofta har man också använt sig av konsulter/underleverantörer för att författa de avtal som man tror skall säkra kvalitén. Det kan vara rena affärsavtal eller som i offentlig sektor upphandlingsunderlag för offentlig upphandling. Man kan inte se det på annat sätt än att dessa konsulter har misslyckats med det de anlitats för när det blir så fel som i fallet Carema eller salladsfabriken i Jordbro.

Jag skriver detta i egenskap av fd. professor och ansvarig för utbildningen i Facilities Management vid Chalmers och som fd. gästprofessor i samma ämne vid Hong Kong Polytechnic University.
Publicerad | | i Bloggar |

Vilket samtal vill vi ha i samhället?

Jag tycker mig se två olika typer av samtal mellan människor idag. Låt oss kalla det dialog och debatt. I sina bästa former är samtal mellan människor det som ökar förståelsen, ökar kunskapen och berikar våra liv. I sina sämsta former understödjer samtalen intolerans, fundamentalism och enfald.

Dialogen mellan människor gör att man vidgar sina perspektiv - man ökar sin insikt om sakernas tillstånd. I en dialog utgår människor ofta från sina begränsade uppfattningar om hur saker förhåller sig, men under samtalets gång får man insikt om hur andra ser på samma frågeställning och ens totala bild av frågan vidgas och man lär sig nya saker. Man behöver inte nödvändigtvis hålla med om alla de synpunkter som de andra har eller ens gilla dom, men man vet ändå att de finns och de påverkar mitt eget ställningstagande. I några fall kanske jag förändrar min egen uppfattning om frågan, men i många fall gör mötet med de andras åsikter att jag söker ny kunskap och skärper min egen ståndpunkt i förhållande till de andra i samtalet.

I det man kan kalla den vetenskapliga dialogen tjänar samtalet till att söka större insikt och mer korrekta svar på de gemensamma frågorna. Samtalet och kunskapsutbytet tjänar till att förstå problemställningen och finna svagheter i den tidigare resonemangen och slutsatserna.

I dialog om existentiella frågor där värderingar, tro och moraliska frågor samtalas om kan man inte vänta sig att finna svar som är riktiga eller felaktiga. Där gäller det då att förstå hur andra kan se på samma frågor på ett så helt olikt det sätt jag gör och i möjligaste mån respektera detta, men inte heller det är ju alltid möjligt. Dialogen kännetecknas dock alltid av att man lyssnar till andra och försöker tolka deras synpunkter så ärligt som möjligt utan att förvanska vad dom egentligen försöker förmedla.

Debatter mellan människor har ett helt annat syfte. Här gäller det att utifrån redan förutbestämda åsikter argumentera för den egna åsikten till varje pris. I detta samtal försöker debattörerna efter bästa förmåga misstolka varandra, pådyvla varandra icke önskade åsikter och undvika allt som kan framställa den andres åsikter som värda att lyssna till. Den andre är alltid, åtminstone under samtalet, en fiende i en debatt.

För att bli en bra debattör måste man åtminstone låtsas att man inte förstår något av vad den andre säger och att man inte är det minsta intresserad av de kunskaper som ligger bakom den andres ställningstagande. Kunskapsklimatet i en debattkultur är demagogiskt och det gäller att indoktrinera sig själv så gott det går genom att bortse från allt som talar mot det man bestämt sig för är rätt uppfattning.

Politiken är den främsta arenan där denna samtalsform frodas. Man blir ofta förvånad över hur oerhört fräcka politiker kan vara i sin demagogi när man helt bortser från fakta, eller att man för bara några månader sedan med samma fermitet hävdade motsatsen till vad man idag hävdar. Det politiska debatt klimatet har dock sina risker för visserligen kan man vinna några okunniga personer, som inte är insatta, för sin åsikt, men rimligtvis borde man väcka förakt hos lika många tänkande människor.

Det som är lite skrämmande är att det verkar som om dialogen får allt mindre plats i det civila samtalet mellan människor och trängs undan av den politiska debattstilen där det viktiga är att torva till sin motståndare. På många arenor som i radio/TV, tidningar och på Internet verkar det som om människor har glömt att samtal främst skall vara berikande och lärande, inte någon fotbollsturnering i division fyra där man skall vinna över den andre till varje pris.

Man får ibland en känsla av att ett samtal måste vara antagonistiskt för att vara intressant - för att sändas eller tryckas i medierna. Som en följd av detta uppfattas en annan åsikt automatiskt som antagonistisk och måste bekämpas även i det civila samtalet. Om någon har en annan värdering eller åsikt känner man sig kränkt och upplever att den andre är en fiende som nedvärderar mig. Många tror att det bara får finnas en åsikt eller ställningstagande åt gången. Att ändra uppfattning upplevs som ett nederlag, när det egentligen ofta är bevis på en ökad insikt. När man finns i cyberrymden, som jag gör, råkar man ganska ofta ut för att både bli okvädad och idiotförklarad om man framför åsikter eller bidrar med kunskaper som inte passar in i någon annans färdigstöpta uppfattning.

Att jag intresserar mig för dessa frågor beror på att jag ägnade mycket tid åt att utveckla hjälpmedel för dialog på den tiden jag gjorde nyttiga saker. För den som är intresserad finns det ett litet häfte som kan vara till hjälp om man vill underlätta dialog på exempelvis sin arbetsplats eller någon annanstans. Den får ni använda gratis.

Att äta ogräs – eller bränna, spruta, skyfla och gräva bort det


En av mina absoluta favoriter bland franska förrätter är en traditionell sallad från Lyon. Vi har lärt oss den av våra vänner som bott och haft delikatessaffär där. Den är speciellt intressant för oss svenskar eftersom vi har outnyttjad närmast oändlig tillgång till den främsta råvaran, som i Frankrike är ganska dyr att köpa på torget och i grönsaksaffären.

Jag talar om sallad gjord på maskrosor. Våra vänner blev lyriska när dom såg det överflöd av maskrosor som fanns i vår trädgård i Sverige och kunde inte förstå att vi inte åt denna kulinariska höjdare.

Salladen består således av gulvita blad av maskros, en speciell dressing från Lyon, krämigt kokta ägghalvor, brödkrutonger samt stekta fläsktärningar. Dressingen är viktig och görs på följande sätt:

I en skål lägger man endera finhackad lök eller finhackad vitlök, Tillsätter en matsked fransk senap, en matsked olivolja, en matsked vinäger, salt och peppar. Man rör detta jämt med en träsked och tillsätter försiktigt vanlig olja under omröring tills man fått en tillräcklig mängd sås, som är lagom stark och lagom tjock i konsistensen. Gör den inte färdig alltför tidigt för den skär sig lätt. Den här såsen är ett litet underverk för den gör den enklaste grönsallad till en fullvärdig förrätt, så den kan man använda till mycket.

De gulvita maskrosbladen delas i lagom stora bitar och vänds i såsen varefter man lägger upp det på en tallrik. Man garnerar med fläsktärningar, brödkrutonger och och på toppen lägger man två ägghalvor där gulan skall vara krämigt halvrinnande. Underbart gott som förrätt.

Såsen kan varieras ganska mycket efter smak, man kan använda olika typer av senap, liksom man kan variera vinägern eller basoljan. Tillsätt emellertid inte mer än en matsked olivolja för då blir det lätt bittert. Det finns även andra sätt att variera salladen med exempelvis pocherat ägg, men att använda annat än maskrosor tycker jag är fusk.

Hur kan man då skörda svenska maskrosor? Bäst är att ta dom på våren när de börjar titta upp. Om man har en större yta med maskrosor kan man täcka den med svart plast och låta skotten växa under den. Om man har enstaka plantor kan man sätta en blomkruka eller hink över dom. Det viktiga är att bladen inte blir gröna av solen, utan dom skall vara gulvita och spröda, gärna långa och gängliga för det är så man köper dom i Frankrike. Dom håller sig bäst om man skär av några centimeter av pålroten och lämnar den kvar på plantan för om man plockar av bladen så vissnar dom snart och mister sin sprödhet. Smaklig måltid!


Avdelning tokigheter: För er information kan jag dessutom informera om att kammarkollegiet i dagarna har godkänt en ny missionerande religion i Sverige. Det är kopimismen, som redan har 3000 anhängare i ett tiotal länder. Religionens överstepräst heter Isak Gerson och är filosofistuderande. Kanske har du själv funderat på att bilda en sekt - i så fall är det bara att ansöka hos Kammarkollegiet. Man får dock inte automatiskt statligt bidrag för sin nya religion.

Ålderdomlig demokrati i vår franska kommun


När vi kom hem från resan till Venedig låg Bulletin Municipal de Boutenac 2012 i vår brevlåda. Normalt sett får vi den ur borgmästarens hand när han på nyårsdagen besöker alla familjer och önskar Gott Nytt År men, som sagt, vi var ju inte hemma.

Det är en, enligt svenska förhållanden, helt anakronistisk trycksak. Den är kopierad på kommunkontorets kopieringsmaskin för A3-format, vikt och hophäftad till A4-format. Första sidan är en inbjudan till den traditionella samlingen då alla kommunens innevånare bjuds på mat och dryck i mängd som inramning till att borgmästaren och de övriga förtroendevalda berättar om vad man åstadkommit under det gångna året och vad man har för planer för det nya året. Den festen går av stapeln i morgon kväll och vi ser fram emot det.

Nästa sida heter "Ord från borgmästaren". I första stycket tar han upp att ovanligt många av kommunens medborgare har avlidit under året och att en ung man (son till vår granne) har omkommit i en bilolycka. Borgmästaren ber alla ägna sina tankar åt familjens stora sorg.

Resten av texten ägnas åt mer konventionella frågor. Därefter följer en detaljerad redovisning av kommunens ekonomi samt budget för kommande år. En redovisning för regler för farliga hundar följer därefter och där får man veta att uppfödning eller inhandlande av vissa kamphundar eller underlåtenhet att sterilisera redan ägda kamphundar ger 6 månaders fängelse eller 15 000 euro i böter.

Därefter följer information till nyanlända kommuninnevånare. Där får man veta att kommunens har en yta av 2300 hektar, varav 500 hektar är naturreservat där samma regler som den svenska allemansrätten gäller. Sedan får man råd om hur man bör skydda sig mot inbrott och därefter följer en redogörelse för alla arbete  man gjort 2011 och planer för 2012. En stor del av rapporten handlar om evenemang under året, som Mediateket, invigningen av klubblokalen för pensionärer, samt diplom som utdelats i skolan.

Skolan och barnen tar stor plats i rapporten. Alla aktiviteter, alla utflykter och verksamheter redovisas i detalj med bilder. Därefter kommer alla kommittéer som finns i kommunen. Jaktlaget har en framträdande plats, liksom festkommittén, tennisklubben, mottagning för nyanlända och Club Rosmarin som är pensionärsklubben.

Avslutningsvis finns en uppmaning att komma in med synpunkter eller förslag på aktiviteter och allra sist en frågesport i Boutenac-kunskap. Där konstaterar vi stolt att en av frågorna är: "Var i byn finner man en inskription över porten som säger 1762". Det är över vår port och det är ju roligt att vi utgör en del i kommunens identitet.

Jag kan inte hjälpa att mina tankar går till 50-talet i min barndoms kommun där min far, efter att ha tvättat av sig smutsen i ett handfat på en pinnstol i köket efter en hel dag som skogshuggare åt pastoratet, klädde om och förvandlades till kommunens ledare, eller vad som idag skulle kallas kommunalråd och tog tag i kommunens roder. På den tiden var närdemokrati och korta avstånd mellan politiker och medborgare något självklart i Sverige. I Frankrike är det fortfarande en självklarhet.

Jag talade med min gamla mor idag. Hon hade skrivit under en lista för att få bevara Posten i centrum av Nora. 2000 personer hade skrivit på listan, vilket torde vara samtliga personer över 18 år som bor i Nora stad. Förhistorien är den att ICA som alltid haft en affär inne i stadskärnan har fått hybris och flyttat till en ny livmedelshall tre kilometer utanför en stad som inte är större än att, som man sa när jag var liten, "det luktar koskit tvärs igenom". Problemet är bara att alla äldre personer bor i innersta'n och dom är nu lämnade utan närservice när ICA försvunnit och tagit Posten med sig. Det är vad man kallar framsteg i ett modernt samhälle.

Vi svenskar har mycket att lära


När man vistas i andra kulturer observerar man ofta det som skiljer sig från det man upplevt tidigare under sitt liv - det som är självklart i den egna kulturen är inte alls självklart i den kultur man möter. Inte sällan misstolkar man det man ser och förstår inte vad man upplever. Som utvandrare till Frankrike förundras man ständigt och man behöver bara ta sig över gränsen till någon av grannländerna för att få påfyllning av upplevelser, intryck och förvirring.

Nyårsafton i Venedig var en upplevelse med många dimensioner. Tänk er hela Piazza San Marco full med tusentals personer, många iförda masker och en hel del med spumanteflaskor i händerna. Det var så trångt när vi gick hem till hotellet att man inte kunde se sina fötter i den homogena kropp av människor som rörde sig i centimeter för centimeter över broarna och längs kanalerna. Vi kom osökt att tänka på liknande situationer när människor blir nedtrampade på väg till den heliga templet Kaba i Mekka.

Som svensk var det väldigt konstigt att se alla dessa glad människor med sina flaskor och inte höra ett enda brööl eller ööhande av fulla ungdomar någonstans. Inte en enda aggressiv handling eller överförfriskad person, inte en enda spya såg vi på hela kvällen. Nog är sydlänningarna tråkiga? Dom kan inte ens roa sig.

En annan sak som imponerar är en del italienska mäns beskyddande attityd mot kvinnor, vilket vi fick uppleva på en restaurang. Visserligen är jag lite lomhörd, men ibland talar folk så högt så man inte kan undgå att ta del av deras samtal. Precis bakom oss på den lilla restaurangen satt en medelålders, mycket stilig, italienare med sitt tjugoåriga sällskap som han gjorde allt för att imponera på. Att hon kom från ett slavisk land, troligen Ryssland, framgick tydligt av  hennes sätt att tala engelska. Att de tvås bekantskap var ganska färsk var också uppenbart, liksom att han inte sparade några ansträngningar för att den unga damen skulle känna sig som centrum i universum.

Det framgick också att hon fann hans uppvaktning för bra för att vara sann och närde en sund skepticism avseende hans avsikter. Man såg samtidigt att hon var oerhört imponerad av hans flotta uppenbarelse och generösa spenderande. När hon inte omedelbart "föll i farstun" som det heter i mina hemtrakter, bredde han på tjockare och tjockare. Hon var inte bara hans livs stora kärlek utan han lovade på stående fot att gifta sig med henne och det i kyrkan och ta hand om henne resten av livet. Han eskalerade sedan sina erbjudande med att planera lägenhetsköp, hur många barn dom skulle ha och vilken utbildning dom skulle få enligt honom. Alla dessa erbjudanden framfördes med hög röst och med en fermitet som hade passat bättre om det gällt att få henne att rösta på Berlusconi i nästa val, vilket om man skall vara ärlig förtog något av romantiken i det hela.

Flickan gjorde sig emellertid fortfarande svårfångad och krävde dels en ring, vilket han viftade bort som oviktigt, samt ett kontrakt på hans avsikter, vilket han tyckte var lite småaktigt och solkade hans uppriktiga kärlek. Hon undrade också om han hade råd att gifta sig, vilket ledde till att han berättade att hans far i Rom var god för 10 miljoner euro, ägde ett helt kvarter i Rom och var konsul. Hur det gick på slutet får lämnas åt vår fantasi för vi lämnade restaurangen, men tänkt så otacksamma kvinnor kan vara när stiliga medelålders män vill ta hand om dom för evigt utan något i gengäld annat än evig kärlek. Våra unga bordsgrannar på andra sidan tyckte också att situationen var anmärkningsvärd för dom himlade menande med ögonen åt föreställningen.

Nu var detta inte det enda beviset vi såg på en del italienska mäns oegennytta och uppoffrande sinnelag. Vi såg ett otal exempel på herrar i min egen ålder som var ute och gick arm-i-arm med sina döttrar och dotterdöttrar i den sena natten. Givetvis allt för att skydda de unga damerna från att antastas av fula gubbar. Nu är det inte bara mycket unga kvinnor som väcker en del italienska mäns beskyddarinstinkter, utan även mer mogna kvinnor med fördelaktigt utseende kan få del av deras gentlemannamässighet. Ett bevis på detta fick min fru när en ung man började slå sina lovar runt henne när jag kom lite på efterkälken för att jag tittade i ett skyltfönster en stund. Han var väl oroliga för hennes säkerhet antar jag. Där har de svenska männen mycket att lära.

God, men dyr, mat i Venedig



Med tanke på den tråkiga mat vi fick på väg till Venedig bestämde vi oss för att inte lägga alla ägg i samma korg första dagen. Vi åt därför förrätt vid Rialtobron vid tretiden, huvudrätt nere vid Markusplatsen på kvällen och dessert på det berömda Caffe Florian, också vid San Markusplatsen.

Vi fick två gånger stifta bekantskap med det "vita" köttet från Piemonte. Tvärtom vad vi lärt oss om bra kött hemma är det mycket ljusrött och dessutom väldigt mört och saftigt. Jag provade det som carpaccio med parmesan, ruccolasallad och fin olivolja och det var bland den bästa carpaccio jag ätit. Underligt nog fick min fru en skinka med Mozzarella där även skinkan var närmast ljusrosa i färgen och väldigt smakrik.

På kvällen åt vi en bit helstekt oxkött av samma kvalitet från Piemonte och den var både god och mör trots sin anemiska färg. Caffe Florian kunde vi inte motstå med sin vackra inredning. När man kom in dit kunde man tro att det brunnit på ålderdomshemmet för där satt seniorer av alla nationaliteter och häckade. Ett gäng ungdomar som kom in brast i skratt och vände i dörren.

Att ät ute är ganska dyrt i Venedig, men vi lärde oss att man bör undvika de ställen som man förväntas gå på. Man bör undvika alla restauranger som försöker locka oss turister genom att se speciellt inbjudande ut eller där det finns inkastare eller där dom har turistmenyer. Vi diskuterade lite vad dom menade med "turistmeny" - har dom speciell mat för turister? Är den sämre eller bättre än det man bjuder venetianarna på? Vi kom så småningom på att turistmeny betyder att man annonserar med en meny till rimligt pris och när notan kommer så har man lagt på en mängd kreativa tillägg som man inte hade en aning om när man gick in. På ett ställe vi åt sista dagen blev priset dubbelt så högt som priset på menyn. Inte var maten så märkvärdig heller.

Nu kan jag förstå att menyer kan locka turister eftersom det inte är så lätt att beställa i Italien. Normalt komponerar men sin egen meny rätt för rätt. Rätterna består bara av det som står på matsedeln. Beställer man oxfilé så får man en bit oxfilé helt utan garnering. Vill man ha grönsaker, potatis eller något annat så får man beställa det separat och det kostar extra. Då känns det enkelt att bara peka på en meny, men det är inte varken kulinariskt eller prismässigt särskilt bra.

Andra dagen fann vi en liten restaurang på en sidogata som inte gjorde något väsen av sig alls, men visade sig vara känd bland venetianarna för sin goda mat. Där fick vi väldig fina lammkotletter samt piggvar som var perfekt tillagad och till ganska rimligt pris. Den heter Ristorante da Mario alla Fava.

Den kulinariska höjdpunkten var emellertid nyårsmiddagen på Osteria da Fiore. Det är en restaurang som bara serverar fisk och skaldjur och maten var verkligen förstklassig, men absolut på tok för dyr. Dom hade en avsmakningsmeny för 230 euro per person och det är ju fullständigt uppåt väggarna så det blev separat valda rätter. Man blir lite krävande vad gäller kvalitet och pris när man, som vi, 15 minuter från hemmet har en trestjärnig restaurang där priserna är långt under vad man får betala på en enstjärnig restaurang i Venedig. Men - vår lokala restaurang ligger ju inte i Venedig förstår, på gott och ont.

Förutom de kulinariska upplevelserna lyckades vi få biljetter till en entimmaskonsert där ypperliga musiker spelade samtliga satser ur Vivaldis årstiderna, vilket man inte hör så ofta. Det var inte ens dyrt och en fantastisk lokal i en gammal kyrka vid Markusplatsen.

Resan till Venedig


Resfeber heter det visst när man vaknar klockan fyra på morgonen och inser att man nog inte kan somna om. Det gjorde att vi var på väg redan klockan sju på morgonen mot första etappen mot Venedig, till Piacenza. Vi fick uppleva en fantastisk soluppgång vid åttatiden som var värd bristen på sömn. Eftersom vi åkte rakt österut så var solen ganska jobbig några timmar i början.

Redan vid femtiden på eftermiddagen kom vi fram till Piacenza och vårt hotell som är ett Best Western - fyra stjärnor - och priset för dubbelrum inklusive frukost och fri minibar är 89 euro nu på lågsäsong. Det är inget att säga om.

Eftersom vi var trötta bestämde vi oss för att äta på hotellet. Matsalen såg fin ut med vita dukar och kristallglas. Menyerna pretensiösa med rätter beskrivna på ett kreativt sätt. Förrätterna var av bra kvalitet


eftersom det var lokala charkuterier och italiensk skinka och det kan ju knappast bli fel. Min fru valde blandad fisktallrik och jag valde en kalvschnitzel. Maten bars in med pompa övertäckt med en glänsande varmhållningsklocka. Den lyftes ceremoniellt och avslöjade en medioker svensk vägkrogsanrättning som man kan få var som helst utefter E20 mellan Göteborg och Örebro. Väldigt trist med andra ord. Det lokala vinet var emellertid riktigt bra och kaffet av god italiensk kvalitet.

Jag har alltid förundrat mig över att svenska omröstningar alltid sätter det italienska köket främst i Europa. Endera beror det på att svenskar sätter pasta och pizza högst av alla maträtter eller också att man bedömer den italienska maten utifrån stjärnkrogarnas kvalitet. Själv anser jag att ett lands matkultur skall bedömas efter det man får på vanliga matställen, i ett vanligt hem samt på skolor och äldreboenden. Det säger en del om matkulturen, inte huruvida landets kockar vinner VM för kockar eller ej. Det gör ju till och med norrmännen ibland.

Morgonen började med frost på rutorna och resa till en lokal delikatessaffär för att köpa parmesanost och olivolja. Högsta kvaliten parmesan kostade lite över en hundralapp kilot - det är bra.

Efter några få timmar var vi i Venedig och kunde lämna bilen i en av parkeringshusen vid Piazale di Roma. Lustigt nog måste man lämna bilen med nycklarna i och olåst!! Man har dygnetrunt videobevakning sade man. En annan lustig sak - och praktisk - var att vid varje parkeringsplats stod det några plywoodskivor som man skulle ställa runt bilen för att skydda den mot skador från slarviga personer som öppnade dörrarna utan hänsyn.

Sedan tog vi vaparetton till hotell Locanda Vivaldi vid Piazza San Marco.

- Posted using BlogPress from my iPad
Publicerad | | i Bloggar |

Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin i sällskap med en såsvirtuos



Vi har firat jul med våra bästa vänner här i Frankrike - tre damer som bor grannar med oss. Våra vänner har en intressant historia eftersom dom alla är födda av franska föräldrar i Marocko under den tid då Marocko var en fransk koloni. När frihetens timma slog i Nordafrika förra gången och länderna frigjorde sig från sina kolonialherrar blev dessa tre då unga kvinnor och väninnor offer och tvingades fly för sin säkerhet bara med vad dom kunde få ned i sina kappsäckar för att undgå hämnden för vad deras regering ägnat sig åt under lång tid.

En intressant reflektion idag är att Marocko nog är det mest moderna av de Nordafrikanska länderna och kanske kommer att bli det enda land dit vi kan åka i framtiden när de andra, genom demokratiska val, har infört sharialagar. I Marocko är det ingen risk eftersom det är en monarki med en relativt modern furste som är direkt ättling till Muhammed vilket gör att hans beslut inte kan ifrågasättas ens av de mest hårdföra islamister.

Åter till vännerna. Väl hemma i Frankrike möttes dom av ett politiskt korrekt klimat som gjorde att hela landet skulle avhända sig sitt dåliga samvete för sekler av illgärningar genom att trakassera dessa tre unga kvinnor och andra återvändare som inte gjort annat ont än råkat bli födda av enkla franska föräldrar i en tidigare koloni. Dom kunde inte få hyra rum på hotell, dom kunde inte få hyra lägenhet eller få ett arbete. Det var då dom bestämde sig för att klara av det tillsammans och skapa sig ett eget liv i vad dom ändå ansåg vara sitt hemland. Dom har lyckats med detta över alla förväntningar, skapat ett bra liv och ett inte så föraktligt välstånd åt sig.

Det är spännande att se hur de organiserat sitt liv med mycket bestämda roller - en av dom lagar all mat och är mycket skicklig på det, en av dom är den praktiska, som sköter alla tekniska och ekonomiska spörsmål och den yngsta är den mer romantiskt lagda, lite intellektuell och en skönande. Eftersom dom inte så lite påminner om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin i Elsa Beskows sagor så har vi ramat in bilder ur hennes böcker och gett dom, vilket dom blev mycket förtjusta över.

Vi har som sagt firat alla julmiddagar tillsammans med våra vänner. När vi serverade kalkonen på juldagen undrade "matmor" hur i all världen min fru gjort såsen. Sås är nämligen inte vanlig i det sydfranska köket - däremot sky. Denna mästare i köket hade aldrig gjort en sås. Nu är min fru något av en artist när det gäller såser.

Hon har en förmåga att grundat på lång erfarenhet och stor fingertoppskänsla framställa en underbar sås av nästan ingenting och kanske ännu mer imponerande, när stekskyn mestadels består av fett som det gör när man steker en del fåglar här nere. Som alla sanna konstnärer kommer hon alltid till en punkt i skapandet då hon ifrågasätter hela projektet, när hon är övertygad om att allt skall bli misslyckat. Jag och alla som känner hennes förmåga skämtar då rått om hur lovande denna kreativa desperation är.

När såsen står där nästan färdig och puttrar inkallas jag för en sista avsmakning. Vid det laget är hennes smaklökar så avtrubbade att hon behöver någon att diskutera med. Oftast är såsen närmast perfekt, men någon nytta skall hon väl ha av mig också så tillsammans brukar vi komma fram till någon liten tillsats, kanske en sked tomatpuré, kanske några droppar citronsaft, en klick gelé eller något annat som ger såsen den där extra skjutsen. Ovationerna från gästerna brukar inte utebli.

Den bästa
kalkonen
någonsin



På tidigt femtiotal åkte min frus föräldrar till USA och hälsade på släktingar. Med sig hem hade dom ett s.k. dollargrin och ett recept på kalkon. Detta recept har sedan gått i familjen under alla år och ärvts av barnen. På juldagen skall det alltid vara kalkon enligt detta recept fick jag lära mig när jag träffade min hustru och så har det varit i alla år. Det speciella med receptet är att kalkonen är fylld med en blandning av riven lök, riven rotselleri, halvtorrt bröd samt smält smör. Detta ger kalkonen en alldeles speciell smak som alla gillar.

Om jag skall vara ärlig så är inte kalkon min favoritfågel. Alla kalkoner jag ätit under vår tid tillsammans i Sverige har varit åt det torra hållet även om jag alltid ser till att korpa åt mig lårbitarna, som är de bästa bitarna. Ett annat problem är att selleri och rödvin är en svår kombination, vilket gör att vi har haft svårt att finna ett vin som kan leva upp till de smaker som fyllningen ger anrättningen. Jag har emellertid hållit god min i alla år och gjort min plikt som uppskärare av denna enorma fågel.

I år köpte vi en kalkon hos den lokale charkuteristen. Som det alltid är i Frankrike är de djur man äter uppfödda på någon lokal gård under primitiva former. Det gjorde att vi fick lite av panik när vi packade upp fågeln idag och fann att den hade både fötter och huvud kvar och dessutom hade alla vitala organ kvar i skrovet. Sådant var vi inte vana vid från de svenska effektivt framställda kalkonerna. Det var bara att ta fram stora köttyxan som jag köpt i Hong Kong och skilja fötterna från resten av benen, samt blunda och stoppa in armen i öppningen där bak och dra ut allt som fanns därinne. Sedan var det "same procedure as always".

För att göra en lång historia kort så var det den absolut godaste, möraste och saftigaste kalkon jag någonsin ätit. Jag tar tillbaka alla mina fördomar om kalkoner och påstår motsatsen. Inte bara det utsökta lårköttet, utan också bröstköttet som brukar smaka som bomull var saftigt och välsmakande. Tänk så mycket det gör om man föder upp djuren lite mer primitivt.

En annan erfarenhet var att de extremt kraftiga Corbièresvinerna från vår region klarade av sellerifyllningen med glans och gav en extra dimension åt maten. Jag valde idag Cuvée Sextant från Cellier d'Orfée i grannbyn och som vi skaffar genom vår granne.

Jag kan inte hjälpa att jag tänker på det eviga tjat om att svenska köttbönder av alla slag inte kan konkurrera med resten av Europa för att Sverige har de strängaste djurskyddsreglerna. Hur vore det om man koncentrerade sig på att framställa god mat i stället för att ägna sig åt att gnälla över lagstiftningen. Men - jag kan ju förstå bönderna på sätt och vis för det förutsätter ju att man har konsumenter som gillar god mat och kan känna igen den när dom smakar på den.

Julaftonsmiddag i Frankrike

Såväl fransmän som svenskar är väldigt konservativa när det gäller julmat så när man bjuder in sina närmaste grannar på middag på julafton så får man tänka till. En julaftonsmiddag som väcker allmän förtjusning kan se ut som följer och det var så vi åt oss igenom kvällen i år.

Givetvis börjar man med en champagne och det går inte med något fusk utan måste var riktiga grejor. Vi hade valt Tsarine som är den officiella champagnen på Cannesfestivalen och den fick godkänt, eftersom den var väl kyld, vilket är viktigt. Till den serveras små snittar med foie gras, som är obligatoriskt till alla högtider i Frankrike. Efter lite prat så förflyttar man sig till bordet.

Första obligatoriska franska rätten är ostron, den här gången kom dom från Leucate. Det fanns en skvätt champagne kvar till damerna, men jag övergick till en viogner från Cave de Pomerols norr om Sete. Därefter ansåg jag att man skulle äta min koriandergravad lax med limesmaksatt gravlaxsås. I år blev den synnerligen bra eftersom jag lyckades få fiskhandlaren att skära av en mittbit av en fet femkiloslax som jag kunde grava. Den bara smälte i munnen.

Sedan vidtar den mer genuina svenska avdelningen med inlagd sill. Det var senapssill från IKEA, men framför allt min frus egen sill som hon gjort från Abbas inläggningssill som vi beställt från ICA Hägernäs. Den var helt underbar, men jag har inte fått klart för mig riktigt vad hon kryddade den med, men jag vet att basen var freme fraiche och det ingick bl.a. ingefära i såsen. Nu vidtar emellertid den svåra avdelningen. Till svenskt julbord dricks öl och snaps, men det passar inte fransmän riktigt. Dom gör en kompromiss och dricker vin och snaps och är lyckliga med det, vilket är viktigast.

Vad som förundrar mig är hur förtjusta våra franska vänner är i snaps av alla sorter. Vi bjöd på Löjtens Linjeakvavit, OP Andersson och Haga ekologiska snaps och samtliga resulterade i ovationer. Dom försöker på bästa sätt sjunga med i de svenska snapsvisorna och har inga problem att ta varken halvan eller helan. "Nu tar vi den" har dom lärt sig perfekt, men så är ju inte texten så svår heller.

Efter sillen kommer skinkan, min frus sötstarka hemgjorda senap, den hemlagade kalvsyltan och de likaledes heminlagda rödbetorna, lite god korv och givetvis mer foie gras med rödlöksmarmelad och några korn rosépeppar. Knäckebröd, finkrisp och vörtbröd med Boxholms kryddost och svensk cheddar slinker ned med förtjusning. Vi var alla ense om att det är spännande att blanda matkulturer som vi gjort. Även de väldigt matchauvinistiska franska vännerna måste erkänna att det finns vissa saker i det svenska köket som är både spännande och väldigt gott.


En fransk sed som vi nekar att ta till oss är emellertid den obligatoriska Bûche de Noël som fransmännen måste ha som efterrätt. Tänk er en julstubbe som består av något liknande vår klassiska radiotårta, men sötare.

Så vidtog julklappar som delades ut till allas förtjusning. Parfymer till granndamerna är obligatoriskt. Dom konsumerar en flaska per år så det är stående önskning. Likaledes är vinlådan vanlig present till mig, men som i år utökades med en flaska V.S.O.P. Cognac av gott märke. Även min hustru fick vad hon önskade sig både vad gäller skodon, nattkläder och moderiktig plastklocka.


Jag fick dessutom självgående vandrarskor av lättviktsmodell som jag skall ha på våra dagliga promenader. Det är en otrolig tillgång att ha dussinvis fina vandringsleder som mynnar utanför dörren - man har liksom ingen ursäkt då.

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR


Sydfrankrike saknar snö till JUL, men vi har Julgrisar, som dock inte konsumeras eftersom julskinkan inte nått dessa sydliga trakter. Bilden visar byns grisfarm där galten, suggorna och kultingar av alla åldrar samlever i lycklig lösdrift hela året runt.

God Jul till alla mina läsare och speciellt till dom som jag lärt känna personligen under åren samt en förhoppning om Ett Mycket Gott 2012 till er alla.

Jan



Publicerad | | i Bloggar |

Ibland betalar det sig mer att vara sämst än att vara bäst

Confit de canard är en av mina favoriträtter. Det är anklår kokade i sitt eget fett som sedan grillas. Det är så mört och smakar underbart. Det bästa är att det inte kräver någon matlagning - man köper dom färdiga, endera som konserver eller vakuumförpackade.

Det enda man behöver göra är att värma burken i vattenbad så fettet som omger köttet blir rinnande och kan hällas av. Därefter lägger man anklåren i en eldfast form under grillen tills skinnet blir krispigt. Man måste mellertid ha ugnsluckan öppen annars kan det ta eld. Fettet som blir över är fantastiskt fint att använda i matlagningen i stället för smör eller olja.

Jag pratade med min gamla mor (snart 89 år) och hon frågade om jag visste vad det betydde att maten var konfiterad. Vi byter en del recept och hon försöker sätta mig på det hala om matlagning då och då. Hon skulle göra konfirerat fläskkött som hon hade fått recept på. Om jag förstår rätt så tillagar man kött i fett eller olja under låg temperatur ganska länge i ugnen. Den låga temperaturen (150 grader) är viktig för att inte fettet man tillagar i skall självantända. Det blir så jobbigt med brandkår och försäkringsbolag annars.

Min hustru har blivit färdig med in Chaneljacka. Den blev fantastiskt fin och ingen kan ana att den inte kostar 30 000 kronor som en äkta går på. Möjligen är min frus lite med diskret än en äkta, men ändå ganska "flashig".

Vi har Skypat med vännen Eva i Jönköping och hon har visat oss sitt ombyggda kök. Det blev väldigt snyggt, men det var ju bara vad vi väntade oss. Han man god smak så har man.

I morgon kommer vännerna från Sete och flyttar in i sitt hus vägg-i-vägg med oss. Dom stannar över jul som vi firar tillsammans och så skall dom vara kattvakt medan vi åker till Venedig över Nyår. Traditionsenligt bjuder vi på middag när dom kommer. Det blir pärlhöna som vi har köpt hos en bonde sydväst om Carcassonne dit vi åkte förra veckan för att köpa lite godis inför helgerna. Vi passade på att "palla" några riktigt stora ruskor av mistel som växte i massor runt gården. Det blir mycket pussande i helgen för att leva upp till traditionen.

Själv har jag levererat en släktbok över min frus fars familj - Ringquist från Tranås - till släktingar runt om i landet. Det är en väldigt massa arbete innan en sådan bok blir klar, men så sträcker den sig ända till 1500-talet också.

Jag ser också att man delat ut Sveriges Radios Lyrikpris för 2011 till poeten David Vikgren - 30 000 kronor är det värt att vara Sveriges mest lovande poet idag. Samtidigt läser jag att Trafikverket delar ut 36 miljoner i bonus till de underentreprenörer som lyckades få tågen att stå stilla förra vintern.

Jag vet inte vilket som är mest "skämmigt", men nog blir man lite undrande när Sveriges Radio delar ut 30 000 med pompa och ståt. Det får väl reservmålvakten i Knäckebröhults fotbollslag för en förlorad match nuförtiden. Nu skall jag säga att jag aldrig läst något av David Vikgren och är en alldeles för enkel själ för att uppskatta poesi, men nog borde det vara värt mer att vara den mest lovande i landet idag och säkert gläder man fler än vad Trafikverkets bonusföretag gjorde.



  • Följ Veteranen på Facebook

  • Bloggas just nu

    • Enäggstvillingar…
      Det finns visst några som tror att jag och en annan här på Silver (en man) är enäggstvillingar. Det ... av Sherry.
    • Peppning
      Så har jag varit och lyssnat på ”Sveriges populäraste föredragshållare” Olof Röhlander s... av bebe.
    • Till dig som tror att det är trist i kyrkan..
      Idag var det verkligen full fart. Det var familjegudstjänst och det var fullt ös i kyrkan. En mycket... av Sherry.
  • Diskuteras just nu

    • Intressant för vem?
      Vem har intresse av att ta del av beskrivna interna intriger, maktspel och knivhugg? Bokförfattaren ... av Gerd.
    • Ideellt arbete
      Någon har sagt: Utan allt ideellt arbete hade Sverige stannat. Själv bedriver jag läxhjälp på högsta... av Livslust.
    • Erbjudande med baktanke
      Är man en snyltare om man utnyttjar ett ”lockerbjudande” och sedan tackar nej när erbjud... av silverladyn.