Författararkiv

Ibland blir det mycket – men trevligt är det

Det har varit en intensiv vecka. Tre långluncher med goda vänner på restaurang och så välkomstmiddag med de franska vännerna som återkom från kombinerad pilgrims- och nöjesresa till Portugal och så avslutades veckan med att vi bjöd våra irländska vänner på middag i går kväll. Fredagens lunch åt vi med ett par engelska vänner på Auberge Côté Jardin i Conilhac de Corbières. Restaurangen har väldigt bra mat, men dom har sparat in på personalens kunnighet. Vi har märkt förut att man med förkärlek anställer unga flickor som i och för sig är artiga och trevliga, men inte vet särskilt mycket om mat och vin. Man bör till exempel, på en gourmetrestaurang, inte bli erbjuden att lägga isbitar i det utmärkta vita vinet när man påpekar att det är rumstempererat.

Två gånger blev det besök på Abbaye de Fontfroide - första gången med vännen Anna och andra gången med studentkamraten Eva och hennes man Sven. Vi tog studenten på Hermods samtidigt en gång i forntiden, om det nu är någon som idag vet vad Hermods var för något. För dom okunniga så kan jag berätta att det var ett ovanligt olämpligt sätt att ta studenten på om man ville försöka ta genvägar och sitta av vissa ämnen - allt var skarpt kan man säga om man uttrycker sig lite militäriskt.

Vi har varit på Abbaye de Fontfroide några gånger och två av dessa gånger har dom haft lite problem med stekningen av köttet i sin inbakade oxfilé. När vi kom dit på torsdagen ville dom därför kompensera oss. Kocken tog sig för att komponera en meny åt oss som blev något alldeles extra. Ett mycket speciellt minne blir hans ravioli med pilgrimsmusslor och murkelsås. Bättre kan det knappas bli. Dessutom bjöd dom på vinerna. Dagen avslutades med vingårdsbesök så våra vänner skulle kunna ha med sig lite hemkört till Sverige.

Lika glada över maten var inte våra pilgrimer som i stort sett fått varianter av bacalao varje dag under resan. En av damerna kan inte äta det så hon var inte glad kan jag berätta. Någon alternativ mat bjöds inte på detta "ål inklu-arrangemang" och inte var vädret bra heller. Santiago de Compostela var emellertid en stor upplevelse för dom. Inte riktigt lika fantastiskt som Heliga Birgittas relikskrin i Vadstena, men näst intill. Jag tror nog att jag skall akta mig för sällskapresor till Portugal. Jag fick nog av bacalaobullarna till drinkarna i Brasilien. Problemet är att många av deras fiskrätter luktar som tuggfisk för hundar och jag har svårt för denna så populära ädelfiskdoft.

Det blev tråkigt nog inte så mycket promenerande under den här veckan. Man hinner inte riktigt på morgonen och efter tre timmars lunch är man inte så väldigt motiverad att gå flera kilometer. I slutet av veckan kom vi emellertid igång igen med några riktiga långkörare. Det är lite svårt med klädseln så här års för man vet inte riktigt om det är sommar eller vår. Det blir lätt för svettigt efter en liten stund.

Veckan har börjat med en del utgifter av mindre angenämt slag. Hårklippning för oss båda gick loss på 500 kronor. Bilen meddelade på instrumentbrädan att vi hade punka på två däck och det kostade 300 kronor och vår tandläkare ville ha en tusenlapp, men då byggde hon upp en avbiten framtand på mig och lagade en annan sönderbiten tand, varefter hon gick igenom hela garnityret på oss båda och tog bort tandsten. Även om det inte är utgifter man önskar sig så är det sådant som får en att inse att Frankrike är ett ganska prisvärt land att bo i.

Att vara godtrogen – är det en dygd?

Jag läser om svensken Anders Törnvall, professor emeritus i intellektuell kommunikation, som på 60-talet engagerade sig i de östtyska studenter som förföljdes av STASI och hjälpte många till en ny tillvaro i Sverige. När han många år senare fick ta del av de öppnade STASI-arkiven fann han en detaljerad dossier om hela sitt liv i arkiven. Det var en av de studenter som han hjälpt till Sverige, introducerat i det svenska samhället och gått i god för gentemot många andra som visade sig ha varit STASI-agent. För Anders Törnvall var det ett oerhört svek mot både honom och andra som litat på personen och honom själv.

Det här påminner mig om en händelse i mitt eget liv som inte lämnat mig någon riktig ro och som gör att jag känner djupt med Anders Törnvall. På 70-talet blev jag introducerad till en av de mest välkända hjälporganisationerna som vi har i världen. Man arbetade framför allt med att stödja och hjälpa fängslade och förföljda människor och den här gruppen hade specialiserat sig på Latinarmerika. Jag gick på några få möten. Jag var den yngste medlemmen och resten av gruppen bestod av den person som introducerat mig samt resten medelålders kvinnor. Alla var välutbildade akademier med arbeten inom den offentliga sektorn. Där fanns sjuksköterskor, bibliotekarier, lärare, arkitekter m.fl. Alla skulle man kunna beteckna som goda människor som kände empati och medkänsla med andra mindre lyckligt lottade.

Gruppen hade under lång tid arbetat med att försöka få fram meddelanden till en fängslad person i den stenhårda diktaturen Paraguay under diktatorn general Alfredo Stroessner. Man hade under åren gjort ett beundransvärt arbete med att skaffa sig kunskap om oppositionen i landet och man hade kontakt med vissa exilparaguayaner samt motståndskämpar inom landet. Problemet var bara att man inte kunde finna något sätt att meddela den fängslade personen att man kämpade för hans sak.

Vid tredje mötet hade en av medlemmarna emellertid blivit kontaktad av en ung man från Paraguay som var villig att hjälpa till i vårt arbete. Eftersom jag var en mindre godtrogen person än resten av gruppen frågade jag hur man kommit i kontakt med personen, vad man visste om honom och en mängd annat. Jag fick inga tillfredsställande svar, men det var uppenbart att resten av gruppen accepterade hans egen berättelse som sann. Själv var jag yngste medlemmen och dessutom ny och lite imponerad av de andras mångåriga engagemang så jag lät mig nöja, men fjärilarna i magen ville inte försvinna. Kanske hade jag till skillnad från mina äldre och mer kultiverade kamrater läst för mycket dålig litteratur?

Kvällen när den paraguayanske mannen kom till oss glömmer jag aldrig. Nu tror ni jag skall avslöja något hemskt, men det skall jag inte göra. Det hemska försiggick främst i mitt huvud och jag hoppas så innerligt att det bara var där det förekom. Gruppen la alla handlingar på bordet för gästen. All korrespondens med avhoppare och interna motståndare till regimen som riskerat sitt liv genom att kommunicera med en grupp idealister i Sverige fick han ta del av. Alla namn och alla positioner som kunde vara intressanta för att kartlägga det nätverk av människor som kämpade för sin frihet lät vi honom veta. Jag vet inte om personen som besökte vår grupp var en hederlig person eller en infiltratör, men det visste ingen annan i gruppen heller.

För mig blev det sista mötet med gruppen - jag kunde bara inte klara av att fantisera om vad vi kanske ställde till med den kvällen i all välmening och jag hade svårt att umgås på ett naturligt sätt med mina kamrater eftersom jag inte kunde tala med dom om mina tvivel. Problemet var ju att om mina misstankar var obefogad så framstod jag som en fördomsfull, lite elak och kanske paranoid person och om de andra skulle ta till sig mina tvivel så skulle gruppen kanske ha  medverkat till något som ingen ville tänka på. I båda fallen blev jag den som inte passade in bland dessa goda människor. Dessutom var den gnagande misstanken om vad jag kanske passivt medverkat till nog för att arbetet i gruppen inte skulle kännas meningsfullt längre.

Dråpslag mot de franska bilisterna

Nu har man verkligen slagit till hårt mot de franska bilisterna. Man har beslutat att höja parkeringsböterna från 11 euro till 17 euro. Det var 25 år sedan man höjde böterna senast. Det finns bara en liten sak jag undrar över och det är hur man skall kunna parkera så att man får böter. Jag kan bara komma på ett sätt som skulle kunna ge parkeringsböter och det är att parkera på en handikapplats. Kanske också att inte betala parkeringsavgiften där avgift gäller, men å andra sidan kostar de så oerhört lite att parkera och dessutom är det inte direkt gödslat med ställen där man måste betala.

Att parkera på trottoarer, övergångsställen, i gathörn, i planteringar eller liknande får man inga böter för - inte heller för att parkera där det är parkeringsförbud eller stoppförbud. Att någon skulle komma på idén att bötfälla bilister för att dom parkerar mot färdriktningen eller inte står inom rutan är helt absurt att tänka sig i Frankrike.

Vi har ju snart presidentval i Frankrike. Lyckligtvis får vi inte rösta eftersom vi inte är franska medborgare. Det skulle vara lite jobbigt annars. Liksom många svenskar med rötterna i den svenska sjuttiotalsvänstern lutar man ju lite till vänster om mitten, men samtidigt inger inte Holland något särskilt förtroende. Han använder sig av det gamla tricket att lova att alla sparåtgärder som Sarkozy genomfört för att Frankrike skall slippa hamna i samma kategori som Grekland, Italien och andra skall tas tillbaka.

Det kan ju för en svensk, som fått genomleva de senaste åren av nedskärningar inom det allmänna, som Göran Persson började och den nuvarande regeringen så grundligt har fullföljt, som sympatiskt. Det är bara det att det franska samhället har oerhört mycket högre standard på många av dom här områdena. De flesta grupper inom offentlig sektor går exempelvis i pension vid 55 och till och med 50 års ålder och sjukvården är den bästa i Europa. Sarkozy har ansett att de generösa pensionsförmånerna för offentliganställda är orimliga eftersom de betalas av skattebetalarna. Han har därför velat höja pensionsåldern till 60 år vilket har orsakat flera strejker bland dom som har flest förmåner.

Det är således inte riktigt samma sak att kräva satsningar på det offentliga i ett land som Frankrike där offentliganställda är ett exklusivt frälse som ingen president före Sarkozy vågat röra och att kräva löner och pensioner som går att leva av för sjukvårdspersonal och lärare i Sverige.

Troligen kommer Holland, precis som de grekiska politikerna, att vinna presidentvalet med samma löften om oförändrade förhållanden för dessa nyckelgrupper och mer förmåner på alla områden för vanliga människor. Att Frankrike redan nu har en högre nivå än de flesta länder i Europa har ingen betydelse. Sådant gillar folk att höra. Det blir resten av Europa som får betala notan om det går åt pipan. Grekland here we come!

Vindkraftparker – ett nytt baggböleri

Nu snöar det i bergen både norr om oss och söder om oss igen. Inte undra på att temperaturen sjunkit så vi bara har 4 grader idag. Att gå från runt 25 grader till 4 grader på några dagar kan man kalla aprilväder. Nu blir jag riktigt orolig för vinet som redan fått ganska utvecklad grönska. Om det sjunker mer inatt och fortsätter blåsa så är det riktigt illa. Jag har redan konstaterat att vår vackra gula miniros på altanen inte klarade sig från förfrysning när köldvinden senast drabbade oss. Den har fantastiskt grönska, men hoppade över sin överdådiga blomning i år - trist, men vi skall ju inte leva av den så det står vi ut med.

Jag sitter och tittar ut över vår vidunderliga vy över Montagne Noire som ligger i olika skikt av dis som en japansk akvarells luftperspektiv. Man ser några dussin blinkande lanternor av vindkraftverk på avstånd. Man bygger ganska många sådana i Frankrike, men på ett väldigt diskret sätt - aldrig mer än ett tiotal i grupper och placerade på sådant sätt att dom inte dominerar landskapet.

Jag tänker osökt på en bloggvän som, troligen med ringa framgång, tillsammans med sina grannar, kämpar för att få bevara sin närmiljö i en av Sveriges vackraste trakter där man på känt svenska maner - storskalighet alltså - skall bygga en oerhörd vindpark på över 200! rekordhöga vindsnurror. Om någon ens försökte göra det i Frankrike - låt säga i Loiredalen - blev det nog ännu en revolution. Än mer passande vore det väl om man la de 200 snurrorna i Wiesental i Oberfranken som den fine essäisten Fredrik Sjöberg beskriver som något av det vackraste man kan finna på vår jord. Ledningarna till konsumenterna bleve ju kortare också och miljövännerna förordar ju, normalt sett, lokalproducerade produkter.

Jag förstår norrlänningarnas desperation och ilska. Det var inte mer än drygt 150 år sedan de stora skogsbolagen började med sitt "baggböleri" och lurade av de norrländska bönderna deras skogsmark. Sverige har också gjort sig helt oberoende av fossila bränslen för energiproduktion, delvis genom att utnyttja Norrlands älvar och ovanpå det utgör den norrländska malmen en av våra stora exportprodukter idag. Nu skall man inleda ett nytt "baggböleri" genom att skogsbolagen tillsammans med norska storkapitalister skall förstöra ännu en värdefull norrländsk inkomstkälla - naturen och turismen - för att sälja elenergi till Tyskland. Detta gör man i namn av miljöomsorg och genom att locka kommunerna med arbetstillfällen.

Det är väl så att det inte är så framgångsrikt att investera i vindkraft i Tyskland där den skall användas. Vi har ju sett hur det gått för Vattenfall i Tyskland. I Sverige är det alltid lättare att exploatera våra gemensamma resurser. Det får mig att erinra om en av mina käpphästar, nämligen att i Sverige är vi medborgare till för samhället, vilket jag under hela mitt liv ansett självklart och riktigt. Sedan jag flyttat till Frankrike har jag emellertid insett att det inte behöver vara så. Här är samhället till för människorna och om inte samhällets makthavare inser det så "hugger man huvudet av dom" - åtminstone gjorde man det senaste gången.

Jag lyssnade i morse på Ring-P1, där man diskuterade hur många ledamöter svenska riksdagen borde ha. Både från programledaren och inringare användes uttrycket "dom som skall styra oss". Har man inte missat något vad gäller demokratins principer någonstans när man tänker så? I mitt nya land här nere i södern är detta ett fullständigt omöjligt synsätt på relationen mellan politiker och medborgare.


Vårt franska skafferi ser inte ut som vårt svenska

Vårt skafferi i Frankrike ser lite annorlunda ut än det gjorde i Sverige. Ni undrar säkert på vilket sätt. Det som är mest annorlunda är nog att vi har en hel låda i kylskåpet fyllt med bara ostar. Man kan bara inte motstå alla dessa fantastiska ostar som finns i Frankrike. Eftersom vi inte är fördomsfulla så slinker det med några holländska, schweiziska och italienska också och ibland en spansk  för att fullborda vårt kulinariska liv.

Den andra stora skillnaden är att vi har en vinkällare. Skälet är att regionens viner håller väldigt hög kvalitet, vilket innebär att man inte dricker dom nyproducerade utan sparar dom fem år eller mer tills dom blivit vuxna och kan visa sin sanna karaktär. För att lära känna våra viner som dom bör vara krävs således att man har en vinkällare med rätt temperatur för lagring. Det betalar sig både ekonomiskt och smakmässigt. Om man över huvud taget kan köpa ett 8 år gammalt vin så kostar det avsevärt mer än det gör som liten pilt. Skillnad i smak kan man bara föreställa sig, och uppleva, om man har en vinkällare. En sak som vi aldrig hade kunnat föreställa oss i Sverige är att en hel hylla är reserverad för Champagne och andra ädla pärlande drycker, något som man faktiskt kan ha utan att knäcka sin ekonomi.

Det finns också ett antal flaskor med starkare varor som hör till livets nödtorft. Givetvis måste man ha Ricard hemma, men Whiskey, Cognac, Calvados och Armagnac hör också till basvarorna tillsammans med några söta franska viner. De räcker emellertid länge eftersom man dricker så väldigt sparsamt av sådana varor i Frankrike. Jag kommer osökt att tänka på min bror som blivit intresserad av vin. Han visade min mor sin vinsamling och som god svensk utbrast hon förfärat: "Har du blivit alkoholist?" Min brors svar var: "tror du verkligen det skulle finnas en enda flaska i min samling om jag vore alkoholist?"

I vinkällaren lagrar vi också rotsaker och potatis - OK det är en rotsak. Att jag nämner rotsaker särskilt beror på att det finns så många olika rotsaker att välja mellan på marknaden och på specialaffärer. Vidare är kylskåpet fullt av sparris, tomater, sallad och mängder av andra grönsaker inköpta på marknaden. På stora fat i köket ligger det frukter av allehanda slag - apelsiner, citroner, lime, för att inte tala om det som är speciellt för säsongen, som jordgubbar, meloner, fikon, persikor och frukter av alla de sorter, äpplen, päron och vad ni nu kan tänka er. I en speciell affär köper vi exotiska frukter och grönsaker som vi aldrig hört talas om förrän vi kom hit.

Nedersta lådan i kylen är reserverat för kött- och fiskvaror. Där finns främst lamm, anka och oxkött och allehanda charkuterier. Det är heller inte ovanligt att det ligger lite gåslever eller någon delikat korv där.

Ikväll har vi ätit en fin torskrygg från Nordostatlanten. Den kostade bara 14 euro kilot och var verkligen fin. På Master Chef som är ett fantastiskt kockprogram här fick vi tipset att koka den i mjölk, vilket var ett mycket bra tips. Vi åt den med färsk sparris och en vinsås. Vi drack ett fint vitt vin från
La Clape ute vid kusten nära Narbonne där man gör mycket fina vita och röda viner. Som dessert åt vi färska franska jordgubbar som är väldigt smakrika så här års. Jag kostade på mig ett glas Château de la Peyrade, muscat till gubbarna.

Det vinet kräver en liten förklaring. Under 1600 och 1700-talen var det mycket populärt i Sverige och kallades söt Frontignac. Det besjöngs i alla tänkbara positiva tonlägen av Bellman och förekom också i Stiernhielms författarskap. Det är en av Frankrikes äldsta appellationer och när vi började importera det till Sverige under 90-talet hade det varit bortglömt hos oss i flera hundra år. Det gjorde omedelbart succé och blev vår bästsäljare. Vi sålde 4000 flaskor av vinet till restauranger fast Systembolaget givetvis inte var intresserade eftersom vi inte mutat dom. Däremot prisades det av Carl-Jan Granqvist, Ulf Wagner, Leif Mannerström och andra som förstår sig på viner.



Påskfirande i strålande väder



Påsk en har just passerat! Vinstockarna har smyckat sig med små ljusgröna vippor lagom till helgen, syrenerna och flädern blommar liksom blåregnet och till och med vallmon har kommit i dikesrenarna. Allt är väldigt grönt i naturen. Det är en vacker tid.

Sista i raden av födelsedagar för en tid har avätits på Restaurang Coq Hardy i Narbonne. Nu kommer en ganska lugn tid innan vänner från när och fjärran letar sig hit till oss och värmen. Det skall bli trevligt att återse dom som brukar komma på sommaren och vi ser fram emot några som kommer för första gången. Vi tänkte hinna med några dagars resa till Spanien under mellantiden. Det blir Granada, Cordoba och Toledo - en ganska lagom biltur om man tar det i rimliga etapper.

En ofrivillig Spanienresa blev det härom dagen när min fru, istället för att hamna i Toulouse, där det var strejk, var tvungen att åka till Barcelona från Amsterdam. En resa fram och tillbaka på nästan 60 mil över dagen är inget man önskar sig om man kan slippa.

Hemflugen lammfilé, sikrom och rådjursstek från Sverige fick utgöra basen för två trevliga kvällar med först franska vänner, sedan engelska. Första middagen bestod av sikrom, med traditionella svenska garneringar, min frus patenterade gratinerade ostron som även fransmännen längtar efter, rosastekt lammfile med en sås på en blandning av espelettepeppar och grönpeppar blev perfekt med en puré på potatis och jordärtskockor. Färska hallon blev efterrätt.

Engelsmännen fick färsk sparris med ostsås, rådjursfilé med rostade grönsaker och en blandning av färska jordgubbar och hallon som dessert. Givetvis åt vi ett antal ostar till båda middagarna. Bor man i Boutenac behöver man aldrig fundera på vad man skall dricka eftersom vinerna är superbra, om än väl kraftiga i en dels människors smak.

Nu undrar säkert någon varför man importerar mat från Sverige när man bor i matens hemland Frankrike. Skälet är att vissa specialiteter inte går att få tag på härnere. Man styckar inte ut vare sig ytter- eller innerfilé av lamm i Frankrike. Viltkött är ingen stor grej här om det inte rör sig om vildsvin förstås och sikrom vet man inte ens att det existerar. Lax- och öringrom kan man till nöds hitta, men det gillar vi inte så mycket.

På annandagen bestämde vi att vi skulle åka till vår gamla sommarstad Sete. Väl ditkomna startade med en långpromenad på stranden och besökte sedan en av dom  nya restaurangerna som man byggt. Stranden i Sete har alltid varit en av Frankrikes bästa, men nu är den riktigt välordnad med massor av plats, parkeringar och restauranger, men framför allt en 12 km låg bred sandstrand. Man bygger också mängder av nya lägenheter med havskontakt i ena ändan utan att dom stör den vackra stranden. Det var mängder av folk som solade och en del badade till och med.

Som sig bör åt vi fisk. Min fru fick en bamseskiva svärdfisk och jag åt en helstekt Dorade. Båda var helt perfekta. De hade tillagats "a la plancha", vilket är svårt att översätta till svenska. I Sverige kallar man det oftast plankstek och serverar det på en träskiva. Jag vet inte hur man fått till det, men här nere betyder a la plancha att det är stekt på gjutjärnshällen, dvs. den är inte grillad. Således serveras den på en vanlig tallrik.

Det var stort möte av stora segelskepp i Sete så sta'n var knôkad med folk. Hela kanalen var fullparkerad med gamla segelskutor vilket gjorde att fiskebåtarna hade förpassats till sidokanalerna och kanalerna på baksidan av ön. Det var ett fantastiskt folkliv på gatorna och alla restauranger och kaféer var fulla av folk som njöt i solen.

Hela vägen hem körde vi med taket öppet och när vi kom hem vid 19-tiden var det fortfarande 20 grader varmt. Det är en härlig tid som vi har framför oss nu.

En sann saga om utförsäljning och politisk fundamentalism

Det var en gång ett fastighetsföretag i ett svenskt landsting som inte var så lyckosamt. Man ägnade sig åt att äga de fastigheter som landstingets vårdinrättningar var inrymda i och dessutom hade man ansvar för drift och underhåll av fastigheterna. Det var ofta diskussioner om att för mycket pengar gick till fastigheternas vård och allt för lite till vård av människor. Man tänkte då att man kunde göra det till ett landstingsägt bolag och därmed få lite mer fart på verksamheten och större frihet i sitt agerande eftersom bolag lyder under andra regler än vanlig verksamhet i kommun och landsting. Man satte som huvudsakliga målsättning för det nybildade bolagets verksamhet att det skulle tillföra resurser och kvalitéer till vården, dvs. inte främst tjäna pengar som fastighetsföretag.

Att det inte fungerat så bra tidigare berodde emellertid inte på att det var något fel på dom som arbetade i fastighetsföretaget och inte blev det något större fel på dom bara för att dom arbetade i ett bolag heller. Tvärtom visade det sig att ledningen och de anställda var ytterst kompetenta personer. Nu fick dom dessutom, som bolag, en bolagsstyrelse till sin hjälp, må vara mest politiker som var fjärrstyrda av sina partier, men också dom var klocka i de få fall dom fick tänka själva, vilket inte hände så ofta.

Ledningen kom då på en ypperlig idé. Man skulle sälja sina fastigheter och koncentrera sig på att ta ansvar för det som var viktigt för sjukvårdsverksamheten, nämligen att tillhandahålla bra och ändamålsenliga lokaler och att hålla nere alla kostnader som inte hade direkt med vården att göra. Att ha en massa pengar bundna i fastigheter som bättre kunde användas i vården tyckte man inte var någon bra idé. Frågan var emellertid vem som skulle vilja köpa en vårdanläggning - den kan man ju inte använda till så mycket annat än det den användes till. Det fanns således vissa risker för en köpare. Även säljaren riskerade att på sikt förlora på affären om byggnaderna i framtiden skulle öka i värde eller om den nye ägaren skulle höja hyran eller låta fastigheten förfalla. Det var då man kom på lösningen.

Man bjöd ut fastigheterna till försäljning, men lovade att landstinget skulle hyra fastigheterna av den nya ägarna under minst ett antal år, exempelvis 15 år. Man skrev också ett avtal om att fastighetsbolaget efter dessa, säg 15 år, hade rätt att köpa tillbaka fastigheterna om man så ville. Vidare krävde man att fastighetsbolaget skulle sköta drift och underhåll av fastigheterna på samma sätt som dom hade gjort då man var ägare. Det var nu inget problem att finna köpare till fastigheterna och flera stora investerare tävlade om dem.

När 15 år gått erbjöds fastighetsbolaget att köpa tillbaka de fastigheter dom en gång sålt. De nya ägarna begärde att som avkastning på sitt insatta kapital få en vinst på x%/år, vilket var avtalat från början. Återköpet skulle således kosta vad de nya ägarna betalat plus en årlig avkastning på x%. Fastighetsbolaget bjöd nu återigen ut fastigheterna till försäljning, trots att man inte ännu köpt tillbaka dom. Fler investerare var intresserade, inklusive det företag som redan ägde fastigheterna. Budet låg den här gången vida över det som fastighetsbolaget skulle behöva betala för att köpa tillbaka sina fastigheter. Det var således en väldigt god affär att köpa tillbaka sina gamla fastigheter och sälja dom igen med ett liknande kontrakt.

Summan av detta var att alla var nöjda. Det bolag som ägt fastigheterna under 15 år hade kunnat inkassera hyra plus en säker avkastning på sitt kapital under 15 år. Fastighetsbolaget hade tjänat pengar på att sköta drift och underhåll på fastigheterna under alla år och dessutom hade man i slutändan inkasserat en vinst på ganska många tiotal miljoner som man kunde överlämna till landstinget att förbättra vården för.

Det fanns emellertid en parallell historia. Under den gamla tiden, innan fastighetsbolaget var bolag, hade man tvingats använda ett annat landstingsägt sk. serviceföretag för olika drift och underhållstjänster. Det hade med tiden blivit ganska kostsamt och eftersom man som mål hade att pengarna skulle användas i vården av människor, inte av fastigheter så ville man undersöka nya lösningar. Som bolag kunde man nu gå ut på "marknaden" och välja mellan såväl landstingsägda som privata och folkrörelseägda företag som kunde leverera olika drift- soch underhållstjänster. Tråkigt nog för de gamla "vännerna" i det landstingsägda serviceföretaget fick dom sällan några kontrakt från det nybildade bolaget, vilket man tyckte var djupt orättvist. Dessutom blev det en nagel i ögat på de fackföreningar som organiserade de anställda. Detta orsakade mycket knorr i styrelsen för fastighetsbolaget eftersom landstingets majoritet var starkt socialdemokratatisk.

Anledningen till att det "egna" serviceföretaget inte fick några uppdrag berodde främst på att man inte kunde konkurrera prismässigt. Man hade helt enkelt igen vana att tänka ekonomiskt eftersom man aldrig behövt konkurrera med någon tidigare. Fastighetsbolaget kunde också konstatera att de nya aktörerna som ägdes av privata eller folkrörelseföretag var väl så kompetenta och hade väl så hög kvalitet som det egna serviceföretaget kunnat erbjuda till ett högre pris. Eftersom ledningen för fastighetsbolaget var ansvarskännande och ville hushålla med allmänna resurser tog man sig därför för att utbilda serviceföretaget i hur man konkurrerar med de andra aktörerna. Man hjälpte således till att effektivisera verksamheten i det forna systerföretaget.

Detta resulterade i att det "egna" serviceföretaget kunde vinna alltfler anbud på tjänster och det var ju bra eftersom man kände de gamla "kamraterna" väl och gärna samarbetade med dom. Samtidigt klättrade fastighetsbolaget upp på topplacering bland landets landstingsägda fastighetsföretag både vad gällde effektivitet, kvalitet som låga hyresnivåer men allra viktigast vad gäller hur nöjda kunderna, dvs. vården var.

Hur slutar då denna sannsaga - lyckligt eller ej? Det är en smaksak. Det ideologiska motstånd mot all form av "Utförsäljning" och framför allt värnandet om de egna fackföreningsmedlemmarna gjorde att vänstermajoriteten i landstinget beordrade fastighetsbolagets avveckling och återgång till att bli en avdelning inom landstinget verksamhet. Framför allt den starka fackförening som organiserade kommunalt anställda låg bakom detta krav.

Detta hände för ett halvt decennium sedan och hur det gått sedan vet jag inte. Det visar emellertid att det inte är så svartvitt när det gäller vilket form offentlig verksamhet skall bedrivas i. Det visar faran av att av ideologiska skäl säga nej till de möjligheter som annat än offentligt styrning och ägande innebär.

Det visar emellertid också faran när man av ideologiska skäl lättsinnigt och med bristande kunskap säljer ut värdefulla allmänna resurser till privata spekulatörer utan att vara affärsmässigt smart. Nog hade man kunnat använda liknade kontrakt som vår sannsagas fastighetsbolag använde i många av senare tids utförsäljningar. Man hade enkelt kunnat knyta likadana klausuler om vinstdelning och återköp till många av den senare tidens utförsäljningar. Om man gjort det så hade inte privata intressen kunna köpa allmän egendom ena veckan och sälja den vidare nästa vecka med tiodubblad vinst utan att samhället fått någon del av kakan.

Denna sannsaga får oss att inse att det inte bara är religiös fundamentalism som förblindar det sunda förnuftet utan också politisk fundamentalism.



Barnunderhållning i göteborgsandans tecken

Vårt yngsta barnbarn är så lycklig. Utanför fönstret gräver gatukontoret i Göteborg upp gatan för att lägga ny asfalt. Där finns lastbilar, grävskopor och vägvältar - alla med saftblandare, som är ett nytt ord han lärt sig av mormor. Han älskar alla sorters stora fordon och maskiner och kan berätta om dom med ett felfritt uttal fast han bara är drygt 2 år.

Han kommer att bli ännu lyckligare i höst för då kommer alla maskinerna tillbaka till samma ställe, men då blir det betongbilar lyftkranar och en mängd annat skoj. Det är nämligen så att huset ligger så att en brant gata kantar ena tomtgränsen. Där har alla dagvattenbrunnar satts igen och stödmuren är så dålig att varje gång det regnar rinner det in mängder av vatten i husets källare. Parkförvaltningen i Göteborg har därför beslutat att man under hösten skall bygga en helt ny stödmur och nya dräneringar för den nyasfalterade gatan, så då måste allt som görs nu rivas upp. Tänk ändå vad kommunen gör för att roa små barn.

Mor och far har lite försiktigt frågat om inte Gatukontoret känner till att Parkförvaltingen om några månader skall riva upp den nyasfalterade gatan. Det hade dom ingen aning om. Man undrar lite hur svårt det är i dessa datoriserade tider att hålla reda på varandras projekt så man inte slösar med skattepengar på det här viset. Jag kan tipsa om att många aktiva familjer som har många järn i elden har en gemensam kalender där man för in sina olika aktiviteter. Det är gratis och kan fås genom exempelvis Google. Det kanske skulle vara något för Göteborgs kommun till hjälp att spara lite pengar i dessa kärva tider när så mycket pengar går åt till mutor och andra aktiviteter i göteborgsandans tecken.

Jag fick ett mail om den nutida självgodheten

Den här texten fick jag från vännen Eva idag:
Alla som är kring 50 år eller över, borde läsa detta, kanske även den nya generationen.
Jag skulle betala i mataffären nyligen och den unga kassörskan föreslog att jag skulle ta med mina egna kassar eftersom plastpåsar inte är bra för miljön. (Det här är fel! Plastpåsar är bättre enl utredning om miljön såvida den inte slängs i den)

Jag bad om ursäkt och förklarade att vi inte hade det här miljötänket i våra dagar.
Kassörskan svarade att det är problemet. Er generation brydde sig inte tillräckligt för att bevara miljön till kommande generationer.
Hon hade förstås rätt i en sak - vår generation hade inte miljötänket på "vår tid".
Men vad hade vi i vår tid?

Efter långt funderande och sökande djupt i min egen själ insåg jag vad vi hade.
Då hade vi mjölkflaskor som vi lämnade tillbaka, läskflaskor som vi pantade.
Butiken skickade tillbaka dem till tillverkaren, som tvättade dem och återanvände.
Så de var verkligen återanvända flera gånger. Men vi hade inte miljötänk.

Vi gick i trappor för vi hade inte hiss eller rulltrappor i alla affärer, skolor och företagsbyggnader.

Vi gick till affären för att handla och vi tog inte bilen varje gång vi skulle förflytta oss några hundra meter.
Men kassörskan har rätt, vi hade inget miljötänk.

Då tvättade vi  blöjor för att det inte fanns engångsblöjor. Vi torkade våra kläder på linor, inte i ett energiförbrukande monster.
Sol och vindkraft torkade våra kläder på vår tid. Barnen ärvde kläder från sina syskon, inte alltid det senast märket.
Men kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då.

På den tiden hade vi en enda TV eller radio i hemmet, inte en i varje rum. Tv:n hade en liten skärm ungefär som en näsduk-
inte som halva Gotland.
I köket blandade, vispade vi alltid för hand, vi hade inte maskiner som gjorde allt åt oss.
När vi packade sköra saker i paket använde vi gamla tidningar att skydda dem, vi hade inte bubbelplast eller styrénkuddar.
På den tiden startade vi aldrig en bensinslukande motor bara för att klippa gräset, vi  sköt gräsklipparen för hand.
Vi motionerade genom att arbeta så vi behövde inte gå till ett gym som använder elmaskiner såsom löpband, trappmaskiner mm.
Men kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då.

Vi drack vatten från kranen istället för att använda en plastmugg eller flaska varje gång.
Vi fyllde våra bläckpennor med bläck när de tog slut istället för att köpa en ny.
Vi ersatte rakblad i rakhyveln istället för att kasta hela hyveln bara för att bladet är slött.
Men vi hade inte miljötänket då.

På den tiden åkte folk buss, barnen cyklade eller gick till skolan i stället för att göra föräldrarna till en taxirörelse (öppen 24 timmar).
Vi hade ett eluttag i varje rum istället för ett dussintal uttag i en förgrening.
Vi behövde inte ha en datoriserad pryl som skickar datasignaler 2000 milut i rymden för att hitta närmsta pizzeria.

Är det inte lite sorgligt hur dagens generation beklagar sig över hur slösaktiga den äldre generationen var
bara för att vi inte hade "miljötänk"?

L’Ile de Sainte Lucie



Ute vid havet nära Port La Nouvelle ligger L'Ile de Sainte Lucie. Det är ett sällsamt landskap kring Canal de la Robine. På utsidan mot havet ligger saltbassängerna och på insidan ligger de grunda fågelsjöarna. På själva ön Sainte Lucie fanns förr gårdar, vilka i dag är övergivna och ruiner sedan många miste sin sista arvinge under kriget. Dock finns några gårdar som fortfarande odlar ris här ute.

Idag är det vackra promenadstigar och flera gånger i veckan ordnas föredrag och exkursioner utgående från det gamla slussvaktarhuset. Man kan då anmäla sig till de mest skiftande vandringar under ledning av kunniga guider.

När jag kom dit idag möttes jag av en charmerande katt som ville göra min bekantskap. Jag blev förvånad över att katten var både välgödd, välskött och tam eftersom det ju inte finns några bosättningar på kilometrvis från slussarna. Inte har turisterna med sina picknickkorgar kommit igång riktigt heller. När jag gick över slussen till andra sidan kom ytterligare en kärvänlig katt fram och hälsade.

Jag fick förklaringen något senare. En organisation som tagit hand om och skött om hemslösa katter sedan 1910 hade nämligen en "kattasyl" bakom slusshuset. Det var en liten byggnad med en rastgård som var skyddad av nät som tak. Mot rovfåglar kan man ana. Där kunde katterna gå och komma som dom ville och medlemmar gick dit och utfordrade med skänkt kattmat någon gång om dagen. I övrigt klarade sig katterna själva och agerade slussvakter och välkomnade besökare. Man kan tänka sig att det finns mängder av villebråd för dom att jaga också. Själv såg jag en död bäver när jag klev runt i terrängen.

Publicerad | | i Bloggar |
  • Följ Veteranen på Facebook

  • Bloggas just nu

    • Närmast orkanvindar fräste in
      Ja det var vindar som jag aldrig skådat, för ett par timmar började åskan dundra präktigt i söder, k... av Tatluser.
    • Visst var det kallare förr
      Igår, när SMHIs värmemaskinen äntligen krupit under grannens tak, tog jag mig in i mitt datorrum för... av bebe.
    • Tänkvärt om demenssjukdomar
      I DN idag läser jag debattartikeln som fått fäste i mitt minne. Rubriken är ”Alzheimerdrabbade ges i... av Gerd.
  • Diskuteras just nu

    • Enastående
      Vi som är enastående, ensamboende – hur fixar vi trygghet? Ja, jag som gammelbliven f.d. socialchef ... av Gerd.
    • Har jag ett heltokigt tänkande?????
      Med en dåres envishet så tänker jag på att vi på denna jord är på god väg att förgöra oss. Nu är jag... av vetgirig.
    • Hur tänker jag osv
      Mitt inlägg igår samhälle och politik jag tror att man kommer längre med godhet än hat min uppfattni... av elmyfarnlycke.