Författararkiv

Vårens första proteinbomb



I går - söndag - har vi intagit den traditionsenliga proteinbomben som hör våren till här nere. Vi har varit vid Port Leucate och ätit skaldjur - företrädesvis råa och levande. I Port Leucate finns en kanal där alla ostronodlarna har sina små restauranger av mycket enkelt slag. Där serveras deras egna produkter under väldigt opretensiösa former och allt är oerhört färskt. I år hade man emellertid utökat sortimentet med färska räkor och krabba också och det är ju trevligt för då kan man låta svenska vänner uppleva miljön fast dom nästan aldrig äter ostron.

Vi åt sjöborrar, musslor, ostron och räkor i massor. Det underliga är att man står sig till nästa dag på en sådan lunch. Det tar tid för magen att smälta så mycket protein i den formen så man är mätt länge.

Det var verkligen knôkfullt där nere idag och undra på det när solen steker och det är över 20 grader. Det underliga var att nästan alla gästerna var 55+, men försökte så gott det gick att se ungdomliga och välansade ut. Många åkte motorcykel eller veteranbil, stora monsterjeepar eller andra häftiga fordon. Majoriteten var fransmän. Man undrar ju lite om unga människor inte gillar den här typen av mat.

Efteråt blev det en lång promenad på stranden för att få ned maten och givetvis fick taket vara öppet på bilen både på nedvägen och hemvägen. Det är en liten utflykt på 40 minuter från där vi bor.

Att jag undrar om råa skaldjur är typisk pensionärmsmat beror på att vi var på en restaurang i lördags som var den totala motsatsen mot ostronställena. Det var en restaurang med trendig inredning, som hade utsökt "ungdomsmat". Fulltständigt enormiösa sallader som dignade av dyrbara ingredienser, enorma pastarätter, crostini och efterrätter som jag blev mätt bara jag tittade på, men gott var det även om det nästan inte syntes när jag hade ätit vad jag behövde av min sallad. Stället heter Côté Pub och ligger nära Canal de la Robine i Narbonne. Dom serverar mat non-stop och det är inte sä vanligt i Frankrike.

Tänk om man varit en/ett hen ändå!

Jag är helt för ett könsneutralt språk. Tänk vad enkelt det skulle vara om man slapp att gissa om det skall heta la bouteille eller le bouteille. Här i Frankrike begriper, speciellt dom yngre, inte ett smack om man använder fel kön på något ord. Några regler för hur det skall vara finns det inte heller. I Sverige skulle säkert de flesta invandrare välkomna om dom slapp hålla reda på om det skall vara "den" eller "det" - "spelar roll", som ungdomarna säger.

Jag har däremot för det mesta väldigt små problem med att hålla reda på om det är en kvinna eller en man som jag talar med, så pronomenet "hen" förstår jag inte nyttan av. Dessutom har vi ju redan det könsneutrala "man" i svenskan, eller "en annan" som det hette i Stockholm förr i tiden. Nu inser jag att jag är dåligt informerad i de senaste vetenskapliga landvinningarna, som fastslår att jag kanske inte alls är en han utan en hon eller för säkerhets skull ett hen. Heter det en eller ett hen förresten? Allt beror på vad mina föräldrar, skolan och samhället indoktrinerade mig att tro när jag var liten.

Jag försöker verkligen tänka tillbaka på min barndom för att förstå vid vilket stadium dom fick mig att tro att jag var en pojke. Min far var hade visserligen ett manligt kroppsarbete, men var också väldigt intellektuell och avskydde att basta, jaga, spela fotboll, meka med bilar och allt vad kamraternas fäder gjorde. Min mor förvärvsarbetade tidigt och målade, tapetserade, grävde i trädgården och bar sig åt till grannfruarnas förskräckelse. Ändå blev det så fel - eller blev det det?

Det där med jämställdhet är svårt. Jag undrar ibland om det finns ens ett dussin intelligenta människor som inte anser att man skall ha lika lön för samma insats och lika möjligheter i livet oavsett kön. Det är väl grundbulten i det feministiska budskapet om jag förstått det rätt - lite urvattnat om ni frågar mig. Det är lite som påståendet att det är bättre att vara rik och frisk än sjuk och fattig. Vem protesterar mot det? Ändå drar sig nog många från att kalla sig feminister av rädsla för att och buntas ihop med vissa fundamentalistiska grupper som finns idag.

I Sverige har vi kommit oerhört långt. Där får man inte ha tjejtaxi eller olika priser för män och kvinnor hos frisören, men när vi får vår inbetalning till livförsäkringen en gång per kvartal så få jag betala 300 kronor mer än min fru. Vi är lika gamla och saknar sjukdomshistoria, däremot röker hon, vilket inte jag gör. Ändå måste jag betala mer för samma tjänst enbart för att mina föräldrar och andra fick mig att tro att jag var pojke när jag var liten.



Katten på råttan, råttan på repet ….

Man skäms ibland över sina pensionärskollegor när dom i olika debattprogram och fora uttrycker att skälet till att dom har det svårt idag och servicen är dålig är invandringen till Sverige från andra länder. Detta säger pensionärerna samtidigt som deras vårdare på serviceboendet, de personer som städar, handlar och sköter dom i hemmet och många av dom som tar hand om dom när de är sjuka är just dessa parasiterande invandrare.

Vill man föra tanken lite längre kan man undra varför vi beundrar de svenskar som skapade sig ett nytt liv i USA vid slutet av 1800-talet så oerhört. De liksom våra invandrare idag flydde från fattigdom och ibland religiös förföljelse i Sverige.  Är inte dagens invandrares initiativ lika beundransvärd som den framåtanda som våra förfäder visade? Eller - tror vi att alla svenskar som flyttade till USA var dygdemönster som alla blev miljonärer och skötte sig exemplariskt, medan vår tids invandrare bara kommer hit för att profitera?

Dom yngre medborgarna hänvisar ofta till den propp av äldre som hindrar dom att få riktiga arbeten och politikerna tycker att människor skall fortsätta arbeta till 75 år ålder för att pensionärer är för dyra för samhället. De yngre kan jag sympatisera med när dom känner sig icke behövda, samtidigt som många äldre på grund av fysisk eller psykisk ohälsa eller andra orsaker gärna vill dra sig tillbaka från aktivt arbete. Jag kan också förstå att man vill ge möjlighet att arbeta längre än de numera stipulerade 67 år. I många länder, exempelvis USA, är det olagligt och betraktas som åldersdiskriminering att säga upp någon från en anställning på grund av ålder. I anställningsintervjuer i USA är det några frågor som enligt lagen inte får beröras - det är bl.a. ålder, kön, etnisk härkomst och religiös tillhörighet.

Vi har under de senaste dagarna fått höra om
96-åriga Eva som flyttat till sin son och sonhustru i Thailand för att få en fin livskvalitet på ålderns höst. Hon är sk. fattigpensionär med garantipension. I ett brev från Försäkringskassan har man meddelat att hennes lilla allmosa nu skall dras in eftersom hon haft fräckheten att flytta utanför EU/EES området. Att den lösning som hon själv och hennes son tagit initiativ till är en ren vinstaffär för svenska staten har ingen betydelse.

Man tror ju att alla tänkande människor tycker att denna regel är absurd, men så är inte fallet. En inringare i Ring P1 i morse menade att inga personer som flyttar utomlands skulle få behålla några pensioner alls från Sverige. Han menade att det var på grund av denna flykt av pensionspengar till andra länder som vi inte har råd med välfärden i Sverige längre. Helt plötsligt har vi pensionärer blivit oerhört lönsamma, så lönsamma att vi - trots vårt högre vård- och servicebehov på ålderns höst - bär upp det svenska välfärdssamhället. Återigen kanske man kan tillägga! Inte ens svenska pensionärer kan väl mena att det uteblivna jobbskatteavdraget har en så stor betydelse som "inkomstförstärkning" för staten, som Gunnar Sträng fördrog att kalla skatter.

Sommarvärme i februari


För två veckor sedan var det så kallt att kanalerna i Narbonne frös och nu är det rena sommarvärmen. Igår hade vi 23 grader på eftermiddagen och helt vindstilla. Så ofta vi kan åker vi ut i naturen, främst till havet. Tillsammans med två vänner åkte vi genom UNESCO's världsarv Bage och fortsatte söderut genom våtlandet mot Peyriac-de-Mer. Eftersom jag har en bra och detaljerad karta med GPS i min iPad skulle jag givetvis prova en ny väg som inte fanns med i bilnavigatorn. Milt uttryckt kan man väl säga att den inte var lämpad för en lågtgående glidarbil - vi höll på att bli kvar därute i vildmarken.

Så småningom kom vi emellertid fram till mer farbar väg och kunde parkera och ta en promenad runt den lilla Étang du Doul där en rejäl koloni av flamingos hade bosatt sig. Vi hade sådan tur att dom lyfte och tog en tur runt étangen så vi fick några vackra bilder. Kanske dom hade blivit skrämda av den stora familj med barn som hade dukat upp sin lunch i gröngräset med utsikt över vattnet.

Själva hade vi bespetsat oss på lunch på kasinot i Port La Nouvelle, men där var det fullbokat så vi fick besöka en av de mindre restaurangerna efter strandpromenaden. Maten var utsökt även där så det var ingen större förlust. Vi njöt där vi satt i solskenet och efteråt blev det ännu en lång promenad på den enorma sandstranden där man kan gå i princip hur långt som helst. Det var ganska mycket folk ute i det vackra vädret.

På stranden börjar man förbereda sig för badsäsongen. de enorma mängderna av träd och annat som drivit iland under vinterns stormar har rensats bort och stranden har städats. man använder lite samma teknik som när man förbereder en skidpist när man luckrar upp och slätar till stranden inför sommarens solbadare.

Jag kan aldrig upphöra att förundras över platserna här nere vid vår kust. Dom är helt bevarade sedan de byggdes på sextiotalet, låga hotell, små restauranger och endera villor eller låga lägenhetshus efter hela strandpromenaden. Inte ett spår finns av den enorma exploatering som man ser på andra delar av Medelhavskusten. Det är som att komma tillbaka till medelhavsturismens barndom. De här platserna är kanske inte så lämpade för "jetsetare" och tonåringar, men för familjer med barn upp till 12 år och pensionärer är det drömmen.

Just Port La Nouvelle är lite speciellt. Platsen domineras av den stora cementindustrin samt en betydande hamn för fiske och olja. De stora bulk-, container- och andra båtar glider majestätiskt förbi i kanalen när man sitter och äter. Annars är industridelen väl avskiljd från semesterbebyggelsen och man har ingen känsla av att det är något annat än en fritidsort när man befinner sig på stranden eller efter promenaden.

Grattis på 89-årsdagen mor

Idag vill jag framför allt sända ett grattis till min mor Maywor, som fyller 89. Jag vet att man inte får tala om en dams ålder, men vid en viss punkt anser jag åldern vara ett adelsmärke, även om vår kultur i övrig inte delar min uppfattning.

Hon berättade att hon hade varit lite trött ett par dagar för hon hade bakat både wienerbröd, chokladbisquier och mördegsformar med fyllning av mandelmassa inför födelsedagen. Jag kan försäkra att det inte är några amatörvarianter, utan bakverk av en klass som få konditorier kan prestera idag. Idag var hon emellertid pigg och glad och hade en jättetrevlig stund tillsammans med släktingar som kommit på besök från Frövi. En före detta slöjdelev hade också kommit på besök och hjälpt henne med arrangering av "fådda blommor" och med kaffekokning.

Vi själva njuter av den första riktiga vårdagen. Det är rejält över 20 grader på terrassen så vi bestämde att vi skulle äta lunch ute idag. Det blev ett extra glas vin efteråt och min fru och katten satt och njöt i solen. Innan dess hade vi tagit dagens promenad på drygt en timma uppe på höga Garriguen där det var underbart idag i solen.

Dessutom har jag börjat förbereda växterna på terrassen inför sommaren. Försiktig vattning, rikligt med kompost och så småningom beskärning väntar. Det är lurigt så här års för förra året fick vi snö i mars så man får inte vara alltför optimistisk. Optimistiska är emellertid mandelträden som har bestämt sig för att det är vår. Det är helt underbart vackert!
Publicerad | | i Bloggar | Ämnen:

Släkt med en prinsessa

Eftersom jag omfattar demokratiska och humanistiska värderingar är det med blandade känslor jag kan konstatera att jag i morse kan räkna en eventuell framtida svensk tronarvinge bland mina anättlingar - om man får tro Björn Engström. Detta släktskap delar jag med några hundra tusen andra svenskar som kan följa sina anor tillbaka till den gamla Svinhufvudssläkten på Kopparberget.

Att Victoria och Daniel fått en dotter är ju en fantastiskt sak för dom. Det som gör mig beklämd är tanken på vilket liv den lilla flickan kommer att få. Redan någon timma efter hon föddes har hon upphört att vara ett barn och dotter och blivit förvandlad till en institution. När Daniel mötte pressen talade han inte om sin lilla dotter utan kallade henne prinsessan. Ingen skall få mig att tro att det är så man normalt talar om sina barn i Ockelbo.  Kanske någon förhoppningsfull far någon gång talar om blivande fotbollsproffs, men då är det ju på skoj.

Det jag önskar mig just nu är att den lilla flickan som Daniel och Victoria fått skall få möjlighet att uppleva något av de största saker man kan uppleva i ett liv, nämligen att hon av egen kraft och av egen begåvning skall få göra en karriär inom en verksamhet som hon själv valt och har fallenhet för och som hon stolt kan få visa upp när hon närmar sig ålderns höst.

Det skulle också kännas mycket mer tillfredsställande att kunna lägga till en framtida duktig konstnär, författare, företagsledare eller vetenskapskvinna till sina anättlingar än en tronarvinge. Vi får hoppas att Daniel och Victoria får fler barn som kan få förmånen att behålla sina egna liv och drömmar, eller att vi befriar den lilla flickan från detta stora och bedövande ok.

Publicerad | | i Bloggar |

Vandring längst kanalerna – en spännande upplevelse

Våren fick en halvhalt här nere med två veckor av kyla och storm. Jämfört med förra året är det mycket senare i år. Då kunde man se fullt utslagna mandelträd i mängd, nu finns enstaka i soliga lägen och mimosan kanske blommar i skyddade trädgårdar. Nu verkar det emellertid som om våren tagit ett grepp om vår landsända. Normalt sett tar vi vår dagliga promenad på en av de otaliga vandringsleder som går förbi vår entrétrappa, men idag ville vi prova något annat. Våra stigar är ganska kämpiga eftersom dom värsta - bästa tycker en del - har en nivåskillnad på ett par hundra meter och ingen är fullständigt plan.

Dagens vandring krävde en inledande bilfärd. Den gick efter Canal de la Robine, med start där den rinner ut ur Narbonne. Härom dagen gick vi åt andra hållet och startade i centrum och vandrade längs kanalen och tittade på alla båtar där folk bor året runt. Kanalerna här är utmärkta motionsspår. Det finns ju alltid en gammal dragväg där man kan cykla, gå eller springa och den är bokstavligen oändligt lång. I princip kan man vandra från andra sidan Frankrike vid Biscayabukten till Medelhavet längs dessa kanaler. Det är vacker och inte det minsta kuperat för den som föredrar det. Om man vill uppleva kanalerna på ett mer stillsamt sätt kan man hyra en kanalbåt. Dom finns i alla storlekar och dom största rymmer minst fyra familjer. Huvudkanalen heter Canal de Midi och byggdes på 1600-talet på initiativ av Pierre-Paul Riquet och är idag en av UNESCOs världsarv.
Man upplever ett helt annat Frankrike när man färdas längs kanalerna. Där ligger vingårdar, slott och bosättningar som idag ofta sett bättre dagar eftersom de hade sin största betydelse på den tiden kanalen var den dominerande transportleden. Nu i lastbilarnas tidevarv har alla dessa fantastiska anläggningar, byggnader och miljöer hamnat på baksidan där dom nätt och jämt överlever, men de har kvar en viss charm för oss vandrare att njuta av.

Nu finns också, med jämna mellanrum, små levande oaser, främst vid slussarna där man kan äta utsökt mat, dricka lokalt vin och bevista marknader och konstutställningar. Homps, Ventenac, Le Somail och många flera är just sådana platser.

En pragmatikers vilsenhet

Jag börjar tydligen bli gammal och har uppenbarligen för länge sedan passerat mitt tankemässiga bäst-före-datum. Skälet att jag säger det är att jag bara inte kan förstår den logik som råder i samhället idag - jag blir bara förvirrad. Orsak och verkan, konsekvens, moral och handling verkar inte hänga ihop på det sätt som jag är van vid från förr. Att det var si och så med det förr också, men då var det inte "dom goda" som stod för inkonsekvenserna. Att inte den nya generationen tycker som jag kan jag acceptera för det är naturligt och till och med sunt, men att dom inte ens tycker som dom gör själva eller när deras handlingar inte verkar höra ihop med deras tankar och ideal förstår jag inte ett dugg. Eller också är det någon ny sorts logik som återinfört tankar från inkvisitionen - ni vet dom där med "ändamålet helgar medlen".

Man behöver bara öppna tidningen för att bli förvirrad.

Den första artikeln jag läser berättar att man skall framställa konstgjort kött på stamceller från kor - allt för djurens och miljöns skull. Detta applåderas av djurrättsmänniskor och miljörörelsen. Är det verkligen samma idealister och miljökämpar som bannlyser växtförädling genom genmanipulering, som nu vill vi skall äta kött framställt genom stamcellsteknik? Är det samma miljövänner som anser att det är livsfarligt att äta matvaror där man dödat bakterier genom bestrålning av färsk mat? Varför är det så hemskt att använda stamcellsforskning för att rädda människoliv och bota kroniska sjukdomar, men rätt att göra det för miljöns och kornas skull? Var har den normalt så omhuldade försiktighetsprincipen tagit vägen?

Nästa räcka av frågor som dyker upp är. Vad skall hända med alla tamdjur när man inte längre får äta dess kött eller använda dess hud? Skall det bara finnas några enstaka får och kor på Skansen i fortsättningen, samt några i villaträdgården istället för gräsklippare? Var skall man få tag på naturgödsel till alla ekologiska jordbruk när det inte finns någon boskap längre som levererar. Redan nu får man mala ned danska grisar till gödning för att förse de svenska ekologiska jordbruken med "naturlig" gödsel. Jag har förstått av miljövänner att man hoppas på att vi människor i större utsträckning skall bidra med vårt eget gödsel i framtiden - smakligt. Så tvingades man göra förr i Kina, med enorma epidemier som följd. En missionär som jag kände i min barndom berättade att den yttersta oartigheten i Kina var att inte lämna kvar det som kom ut i andra ändan när man blivit bjuden på mat.

När det gäller att vara försiktig med ny teknik så saknas denna försiktighet i utmanande grad även vad gäller de enorma vindkraftparker som nu planeras i Norrland och på andra platser i Sverige. Var tog Edward Lorenz' teorin om att "ett vingslag av en fjäril över Hawaii kan orsaka en tornado över Florida", vägen? Flera hundra vindsnurror på samma ställe är en ganska häftig fjäril, vilket inte verkar bekymra någon idag.

En annan konstighet som jag läser om är att man granskar Alfred Nobels testamente för att utröna om Norska Nobelkommittén följer statuterna när man delar ut det till flera personer som endera orsakat krig eller bara arbetat med miljöfrågor. Norska Folketinget försvarar sig med att det viktigaste arbete man kan ägna sig åt för freden idag är att rädda vår planet från miljöhotet. Detta sagt av ett land som bygger hela sitt välstånd på det som anses vara den största miljöboven - oljan. Ett land som var ett fattigt U-land i Europa så sent som på 60-talet innan oljan flöt in - eller snarare sprutade upp. Är det att undra på att man inte förstår den nya logiken och moralen.

Skälet till att jag är så oerhört vilsen är nog att jag är en urbota pragmatiker i den gamle filosofen John Dewey's anda som anser teori, praktik, reflexion och handling hänger ihop och att därför en teoris  värde mäts i huruvida den handling som följer på teorin överensstämmer med teorin och vidare att handlingens värde bedöms utifrån huruvida effekten av handlingen för människor och samhället överensstämmer med teorin och handlingens intentioner. I vår rationalistiska tid när det räcker med att tänka rätt och argumentera rätt har naturligtvis sådana urmodiga filosofier inget värde.

Bilden föreställer John Dewey och kommer från Wikipedia

Folk går alltid på det – bara det är modernt

Jag skrev för ett par år sedan om den oerhörda marknaden för kaffemaskiner och kaffe i alla dess former. Jag älskar gott kaffe, men vill bestämma själv vilken sorts kaffe jag vill dricka, vilket är närmast omöjligt idag. Nu har väl snart varenda hem någon form av fånig kaffemaskin som man bara kan ladda med patroner från just det märke som säljer maskinen. Jag har druckit många varianter av detta kaffe, men inget har varit särskilt bra.

Att dom här maskinerna blivit så populära beror nog på att dom dels ser fräcka ut, dom är ganska billiga och det är lite häftigt att ha en dosettautomat på diskbänken. Det är inte nog med att man inte kan få bestämma vilket kaffe man skall dricka - det är dyrt också. Jag sökte på nätet för att ta reda på vilket kilopris som kaffet i dom där små burkarna eller påsarna betingar. Det kan man inte får reda på för ingenstans står det hur mycket kaffe en dos innehåller. Lika bra är väl det?

Att man får telefon gratis när man binder sig för ett dyrt abonnemang vet vi ju redan. Att vi får en skrivare för nästan ingenting och sedan inser att färgpatronerna kostar mer än skrivaren har vi också upptäckt. Man undrar hur det skall sluta? Kan man få rabatt på bilar om man tankar dubbelt så dyr bensin på OK i framtiden. Jag som vill ha riktigt kaffe från hela bönor får betala ganska mycket för en kaffebryggare eftersom man inte tjänar något på mig på eftermarknaden. Nu lurar jag dom för jag har en gammal kvarn från Braun som funkar utmärkt och en bra högtrycksexpressomaskin som jag kan ladda löskaffe i.

Nu är dagarna räknade för dom som vill vara inne. Den nya trenden är nämligen bryggkaffe - ni vet den där gammaldags tantmetoden som man förr kallade Melittakaffe. Numera heter det "drop coffe" och kommer från det fina gamla kaffekulturlandet USA. Nu blir det att slänga alla urmodiga automater och bullets och borsta av den gamla filtertratten. Givetvis kommer det snart att dyka upp trattar i specialutförande som bara moderna svindyra filter passar i. Troligen blir det filter med inkapslat kaffe i väven som dom har på flyget så man inte skall kunna hälla i vanligt Gevalia, Zoegas eller Löfbergs.

Det är jobbigt och dyrt att hänga med.

Tillägg under eftermiddagen 16/2 2012: När jag besökte matvaruaffären kollade jag priserna per kilo. Den mer simpla varianten där kaffet ligger i små runda påsar betingar ett pris på ca 200 kronor kilot, men dom riktigt häftiga som halva Hollywood gör reklam för kostar mellan 600 och 700 kronor per kilot. Då lär det ändå vara billigare här i Frankrike. Hoppas det blir gott kaffe!!
Publicerad | | i Bloggar |

Trevligt men svinkallt!


Nu har vi återbördat Eva och hennes son Johan till den svenska värmen. Det har varit svinkallt hela tiden dom varit här. Lyckligtvis har vi inte haft snö, men det är också enda trösten. De senaste två veckorna har varit de kallaste man upplevt här nere i Languedoc på 28 år och det gäller förmodligen hela Medelhavsområdet. Snö i Rom och på Corsika är ju inte vanligt precis.

Trots vädret har vi haft det trevligt och njutit av de andra specialiteter som Sydfrankrike kan bjuda på, nämligen god mat och dryck. Vi besökte vännerna i Sete och fick en traditionell Sydfransk lunch som tog andan ur Johan som aldrig upplevt detta förut. Den tog, som sig bör, sina modiga två och en halv timma. Till den hade man grävt fram en magnumflaska Châteauneuf-du-Pape från 2005 och bättre än så kan det ju knappast bli. En bonus var att det var många grader varmare och vindstilla i Sete.

Dagen efter firade vi Johans 40-årskalas på den traditionella Restaurang Le Petit Comptoir i Narbonne och på söndagen var det Evas tur att fylla. Den födelsedagen firade på Restaurang Maison Maguerite i Boutenac, dvs. hemma. Om jag/vi får säga det själv så slog den det mesta. Vad sägs om Foie gras - mi-cuit, hjortfilé med blomkålspuré, väl valda ostar och en hemgjord chokladmousse. Tråkigt nog hade vi bara gamla viner - de nya sparar vi tills det kommer gäster en annan gång.

Efter avlämningen på flygplatsen i Toulouse besökte vi IKEA för att köpa ett par saker. Till våra och alla utlandssvenskars sorg finns det numera inga svenska matprodukter man kan köpa. Förr kunde man köpa Kalles kaviar, god svensk ost, traditionella svenska snapsar, svenska märkesöl, bra svenska sillsorter och många andra utvalda svenska delikatesser. Numera är det bara billiga kopior av IKEAS eget märke som man möjligen kan lura utlänningar att köpa, men för oss utlandssvenskar är det ju meningslöst att äka till IKEA om man inte skall köpa möbler och det behovet blir ju snart mättat.

En glad vårdkonsument i Frankrike


Fransk sjukvård är ganska annorlunda. Jag har sett lite dåligt på ett öga under en tid så jag tyckte att det fanns anledning att kolla om jag behövde nya glasögon. För sådant måste man uppsöka ögonläkare i Frankrike. Jag fick tid hos en ögonspecialist i förra veckan. Eftersom det inte såg så bra ut skickade han mig vidare till en specialist som på fredagen gjorde en skiktröntgen på mitt öga och gav mig omedelbart en tid för en mindre operation på tisdagen i denna vecka. Dessutom ville man att jag skulle kontrolleras av en hjärt- och kärlspecialist som tog emot mig i måndags morse. Direkt från honom fick jag alla prover tagna på ett laboratorium och kunde på apoteket kvittera ut alla grejor som behövs inför operationen. Så hann jag tvätta saltet av bilen också efter resan till Toulouse flygplats. Nog är det fantastiskt att man kan få tillgång till denna räcka av specialisttjänster inom så oerhört kort tid. Operationen gick utmärkt. När operationen var klar och jag öppnade ögonen viftade läkaren med handen framför ögonen på mig och frågade om jag såg den. Ja, sa jag och skrattade - "är det ett bra tecken?" På måndag skall jag på återbesök för att kontrolleras. Jag ser redan mycket bättre.

En intressant egenhet franska läkare har är att dom omedelbart berättar i detalj vad dom kommer fram till oavsett om det är röntgen eller ultraljud eller andra typer av prover och undersökningar. Det verkar som om dom tycker att ens kropp angår en på något sätt.

Samtliga dessa specialistläkare, min husläkare, laboratoriet samt apoteket är privata företag som är oehört skickliga och noggranna, men man har också en mycket bra offentlig vård med stora resurser på de stora sjukhusen. Här i Frankrike är gränserna mellan privat och offentlig vård osynlig. Olika specialister samverkar utan tanke på vem som organiserar verksamheten och väntetiderna är minimala och servicen till oss patienter är utmärkt. Det som imponerar så oerhört på mig är hur noggranna alla läkare är, man tar sig verkligen tid med patienterna och, hör och häpna, tackar för att dom fått förtroendet att behandla just mig. Man känner sig som en människa som betyder något för den behandlande läkaren oavsett om man går till en privat läkare eller om man går till en läkare på en av de offentliga sjukhusen.

Jag har visserligen fått en del insyn i svensk sjukvård som ledamot av Forum för vårdbyggnadsforskning i Sverige, men jag kan  inte helt förstå varför det är en så stor skillnad i åtkomlighet mellan svensk och fransk sjukvård. Ett svar är nog ändå det intima samarbete som finns mellan privat och offentlig vård i Frankrike och att hela systemet bygger på ett tätt nätverk av privata husläkare som tar hand om alla triviala åkommor som fullständigt proppar till de svenska akutmottagningarna. Ett annat skäl till de enorma väntetider man har i svenska sjukvård är en ålderdomlig och bristande logistik.

Man får verkligen hoppas att det "drev" som idag pågår i Sverige på privat vård på grund av Carema inte gör att man "kastar ut barnet med badvattnet" och avfärdar alla duktiga och ambitiösa privata vårdgivare. Alla som har insyn i vården vet att det även finns stora brister både vad gäller kvalitet, organisation, effektivitet och engagemang inom delar av den offentliga vården, samtidigt som det finns mycket att lära av positivt nytänkande av de bra privata vårdgivarna. Det har inte med ägandet att göra utan är en resurs- och ledningsfråga förutom att stort ansvar ligger på de politiska huvudmännen för ledning och upphandling.

Bild lånad från Expressen

Att köra bil i fransk snöstorm

De flesta delar av Frankrike har snö och flera minusgrader. Inte mer än en ganska mild vinter i Sverige, men här är det katastrof. I ett land där man inte är van vid minusgrader är det verkligen allvarligt - stora delar av landet har orange varning, som väl är ungefär som klasstvåvarning i Sverige.

Vissa varningar är reella på grund av det sätt man bygger och organiserar samhället här. Hus har sällan annat än englasfönster, Man kommer direkt in i vardagsrummet från gatan och ytterdörren är av 1 cm tjockt trä. Centralvärme är sällsynt - man använder mest öppna spisar som drar in lika mycket kyla genom de otäta fönstren och dörrarna som de ger värme. Vi är jättekonstiga som har isolerglasfönster, luftvärmepumpar och en sluss mellan ytterdörren och det rum man kommer in i. Att vi både har ett svalt hus på sommaren och ett varmt på vintern lär sig fransmännen inget av. Vi gör fel ändå.

En del av det man gör här är mer humoristiskt. TV varnar för att hjärtsjuka och diabetiker inte skall vistas utomhus när det är minusgrader. Vår granne, som vet allt berättar för oss att vi måste köra vår bil några kilometer varje dag när det är så här kallt (3 minusgrader) för annars kan den frysa ihop och inte gå att starta sedan. När vi frågar henne hur hon tror bilar kan fungera i Sverige menar hon att så är det i Frankrike i alla fall.

Dessutom är kyla alla sjukdomars ursprung. Man pälsar på sig som om man skulle till nordpolen så snart det blir under tio plusgrader, men nu när det är minusgrader och stormbyar är det berättigat. Fördelen är att det är lugnt i trafiken. Lezignan som är hektiskt och fullt av bilar normalt är som en ödestad och på landsvägarna ser man bara en och annan bil. Det är farligt att vara ute när det är minusgrader - det vet väl alla.

Vi hade emellertid en mardrömsupplevelse i går. Våra vänner från Sverige landade i Toulouse och vi skulle hämta dom. Det är 13 mil till Toulouse och större delen av vägen var det snöstorm. Att köra bil med extremt breda sommardäck på en väg där det är 5 cm snömodd och 2 grader kallt är en oerhört påfrestande upplevelse. Bilen rör sig som en våt tvål i ett tomt badkar på vägen. Allt blir nedisat så till den grad att den främre parkeringsvarnaren börjar tjuta. Eftersom jag var den ende som ansågs ha tillräcklig erfarenhet av sådant väglag så blev jag tvungen att göra hela vägen och det tar tid i kryphastighet. Jag var ganska trött när jag kom hem.

Lyckligtvis insåg även fransmännen att det var på riktigt. Man höll faktiskt avstånd och körde inte i mer än 60 km/tim. Trots det såg vi flera seriekrockar på vägen. Visst är det förvånande när det inte händer ett dugg när man bromsar och bilen framför närmar sig med oförändrad hastighet.



  • Följ Veteranen på Facebook

  • Bloggas just nu

    • Fortsatta potäter
      Igår fick moderna museet ersätta potatisen. Som vanligt gick det att få mat i restaurangen, om man t... av bebe.
    • Det skall böjas i tid …
      det som krokigt ska bli, ett ordspråk som föll mig in när jag såg att bebe skrev om ved och dess ... av Berit K.
    • Externa störningar
      På bussen mot Kungsholmen satt vi tre arga damer, som kände oss som Nordeas externa störningar. Vi h... av Gerd.
  • Diskuteras just nu

    • Allt har sin tid…
      Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för dö... av Sherry.
    • Intressant för vem?
      Vem har intresse av att ta del av beskrivna interna intriger, maktspel och knivhugg? Bokförfattaren ... av Gerd.
    • Ideellt arbete
      Någon har sagt: Utan allt ideellt arbete hade Sverige stannat. Själv bedriver jag läxhjälp på högsta... av Livslust.