”Mest frustrerande är att det behövs så lite för att må så mycket bättre.” Det är Berit Tiljander som frontar i en granskning ”Hur ska våra äldre bo?” i senaste numret av Hyresgästföreningens medlemstidning Hem & Hyra. Bakgrunden är att Berit, som lider av en svår lungsjukdom, sedan februari 2011 har blivit rullstolsbunden efter en olyckshändelse. På över ett år har hon inte fått komma ut på grund av sex trappsteg ut till ytterdörren. Och hon är inte ensam om sin belägenhet. Totalt lever ungefär hälften av den äldre befolkningen i vårt land i hem med brister i tillgänglighet. SCB beräknar att drygt 150 000 personer över 65 år riskerar att bli fångar i hemmet därför att de varken kommer ut eller in igen.

Kommunen ska enligt lagen om bostadsanpassningsbidrag lämna förutsättningar för att, som det heter i lagen, ”ge personer med funktionshinder möjlighet till ett självständigt liv i eget boende”, inklusive exempelvis ”åtgärder som har samband med den funktionshindrades behov av rehabilitering, funktionsträning och sjukvård”. Varför detta inte för länge sedan har lett till en ramp för Berit eller liten lyftanordning från balkongen (en halv meters lyfthöjd) framgår inte av artikeln, men Berits egen uppfattning är att ingen har velat ta kostnaden. Hur det än är med anpassningsbidraget i det fallet, är det givetvis upprörande att ingen i vård- och omsorgsapparaten har känt ansvar för att lösa problemet. Det hade ju behövts så lite.

Det är ofta man stöter på detta, svårigheten att ta ansvar. Kommunernas uppfinningsrikedom när det gäller att slingra sig undan är imponerande. Ibland är det pengarna som inte finns som man skyller på, men ibland får man intrycket att det är just känslan av ansvar inför sina uppdragsgivare medborgarna som fallerar.

För det är inte bara existensen av en lösning på problemet som erbjuds genom lagen om anpassningsbidrag. I Socialtjänstlagen är ansvaret tydligt när det gäller bostäder för äldre: ”Socialnämnden ska verka för att äldre människor får goda bostäder …” I en annan lag (lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar) står det också att ”varje kommun ska planera för att skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder”. Fast bostadsministern antyder en viss irritation i motiveringen till ett uppdrag till Boverket helt nyligen, i vilket myndigheten ska göra en snabböversyn av den lagen. Där sägs det bland annat att kommunen minst varje mandatperiod ska utarbeta riktlinjer för sin bostadsförsörjning, men det är ett uppdrag som långt ifrån alla kommuner lyder. Och när man har gjort det så är kvaliteten skiftande. Så nu ska Boverket komma med förslag som förtydligar det kommunala ansvaret för bostadsförsörjningen.

Det är uppenbart att det är hög tid för kommunerna att planera för en brant stegrad efterfrågeökning på bostäder som passar för olika slag av fullvuxna och äldre. Detta gäller inte bara bostäder som byggts för att ge hel eller halvservice till sina hyresgäster, utan i mycket större utsträckning bostäder som är tillgängliga och praktiska för alla, inklusive ännu så länge friska och aktiva pensionärer.

Även om planeringsivern i de fallen fortfarande i stort sett är beklämmande låg finns goda undantag. Ett sådant nämns i senaste numret av Dagens Samhälle, där det bland annat framhålls som nödvändigt att vi måste arbeta mycket mer med hus som redan finns och tillgänglighetsanpassa dem. Den gångna veckan har ett hundratal representanter från kommuner och fastighetsägare samlats i Luleå för att diskutera dessa frågor.

Ett problem, som samtidigt kan vändas till möjlighet, är att bostadsplanering och byggande kräver delaktighet (och ansvar) från många olika parter utöver kommunen: staten med anpassning av regelverk och med stimulansåtgärder, stadsplanerare, fastighetsägare, arkitekter, byggare, de framtida hyresgästerna. Inte minst de sist nämnda är fortfarande mera undrande än aktiva. De som individer och deras organisationer i det civila samhället behöver bli mycket mera på bettet för att något ska bli gjort. Kanske är det en bra början om pensionärerna trycker på med frågor och förslag till sina politiker, t.ex. genom de pensionärsråd som finns. Men det är så sant som det är sagt: Kommunerna måste se boende för alla, inklusive de äldre, som en allmänpolitisk fråga. Ansvaret på den punkten kommer man inte undan.