Författararkiv - 2012/4

Ansvar

Mest frustrerande är att det behövs så lite för att må så mycket bättre.” Det är Berit Tiljander som frontar i en granskning ”Hur ska våra äldre bo?” i senaste numret av Hyresgästföreningens medlemstidning Hem & Hyra. Bakgrunden är att Berit, som lider av en svår lungsjukdom, sedan februari 2011 har blivit rullstolsbunden efter en olyckshändelse. På över ett år har hon inte fått komma ut på grund av sex trappsteg ut till ytterdörren. Och hon är inte ensam om sin belägenhet. Totalt lever ungefär hälften av den äldre befolkningen i vårt land i hem med brister i tillgänglighet. SCB beräknar att drygt 150 000 personer över 65 år riskerar att bli fångar i hemmet därför att de varken kommer ut eller in igen.

Kommunen ska enligt lagen om bostadsanpassningsbidrag lämna förutsättningar för att, som det heter i lagen, ”ge personer med funktionshinder möjlighet till ett självständigt liv i eget boende”, inklusive exempelvis ”åtgärder som har samband med den funktionshindrades behov av rehabilitering, funktionsträning och sjukvård”. Varför detta inte för länge sedan har lett till en ramp för Berit eller liten lyftanordning från balkongen (en halv meters lyfthöjd) framgår inte av artikeln, men Berits egen uppfattning är att ingen har velat ta kostnaden. Hur det än är med anpassningsbidraget i det fallet, är det givetvis upprörande att ingen i vård- och omsorgsapparaten har känt ansvar för att lösa problemet. Det hade ju behövts så lite.

Det är ofta man stöter på detta, svårigheten att ta ansvar. Kommunernas uppfinningsrikedom när det gäller att slingra sig undan är imponerande. Ibland är det pengarna som inte finns som man skyller på, men ibland får man intrycket att det är just känslan av ansvar inför sina uppdragsgivare medborgarna som fallerar.

För det är inte bara existensen av en lösning på problemet som erbjuds genom lagen om anpassningsbidrag. I Socialtjänstlagen är ansvaret tydligt när det gäller bostäder för äldre: ”Socialnämnden ska verka för att äldre människor får goda bostäder …” I en annan lag (lagen om kommunernas bostadsförsörjningsansvar) står det också att ”varje kommun ska planera för att skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder”. Fast bostadsministern antyder en viss irritation i motiveringen till ett uppdrag till Boverket helt nyligen, i vilket myndigheten ska göra en snabböversyn av den lagen. Där sägs det bland annat att kommunen minst varje mandatperiod ska utarbeta riktlinjer för sin bostadsförsörjning, men det är ett uppdrag som långt ifrån alla kommuner lyder. Och när man har gjort det så är kvaliteten skiftande. Så nu ska Boverket komma med förslag som förtydligar det kommunala ansvaret för bostadsförsörjningen.

Det är uppenbart att det är hög tid för kommunerna att planera för en brant stegrad efterfrågeökning på bostäder som passar för olika slag av fullvuxna och äldre. Detta gäller inte bara bostäder som byggts för att ge hel eller halvservice till sina hyresgäster, utan i mycket större utsträckning bostäder som är tillgängliga och praktiska för alla, inklusive ännu så länge friska och aktiva pensionärer.

Även om planeringsivern i de fallen fortfarande i stort sett är beklämmande låg finns goda undantag. Ett sådant nämns i senaste numret av Dagens Samhälle, där det bland annat framhålls som nödvändigt att vi måste arbeta mycket mer med hus som redan finns och tillgänglighetsanpassa dem. Den gångna veckan har ett hundratal representanter från kommuner och fastighetsägare samlats i Luleå för att diskutera dessa frågor.

Ett problem, som samtidigt kan vändas till möjlighet, är att bostadsplanering och byggande kräver delaktighet (och ansvar) från många olika parter utöver kommunen: staten med anpassning av regelverk och med stimulansåtgärder, stadsplanerare, fastighetsägare, arkitekter, byggare, de framtida hyresgästerna. Inte minst de sist nämnda är fortfarande mera undrande än aktiva. De som individer och deras organisationer i det civila samhället behöver bli mycket mera på bettet för att något ska bli gjort. Kanske är det en bra början om pensionärerna trycker på med frågor och förslag till sina politiker, t.ex. genom de pensionärsråd som finns. Men det är så sant som det är sagt: Kommunerna måste se boende för alla, inklusive de äldre, som en allmänpolitisk fråga. Ansvaret på den punkten kommer man inte undan.

Gunnar Degerman, oberoende senior
gunnar.degerman@spf.se

Länkar:
Många äldre riskerar att bli fångar i bostaden”, Hem & Hyra nr 3, april/maj 2012 (texten på nätet är en sammanfattning av papperstidningens artiklar)
Lag (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag mm
Lag (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar
Uppdrag att göra en översyn av lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar” Regeringen 23 april 2012
Luleås äldreboenden vinnande framtidsmodell” Dagens Samhälle 23 april 2012


Uppladdningen

Man kan riktigt höra hur händerna klappar på lårmusklerna. Blicken riktas som en laserstråle på ribban för att fixera lägsta tillåtna punkt. Vi har upplevt detta många gånger. Nu är det moderaterna som laddar upp för den tvååriga valkampanj som körs igång. Den som står där och trampar på stybben är partiets nye partisekreterare Kent Persson, och han upprepar flera gånger och med trosviss stämma, att nu är tiden inne för att öka tempot. Om man envist säger detta tillräckligt många gånger, sker det nog. Och i en snabbt instoppad artikel på SvD Brännpunkt dagen efter kommer nästa fanfar: vi måste våga förnya politiken! Förnya var ordet. Fast vad är nytt? Det skulle väl vara intresset för välfärden, då.

För i sin debattartikel beskriver Kent Persson tre fokusområden, efter att ha nämnt att utmaningen består i att tänka nytt och hitta de samhällsproblem som människor möter i sin vardag. Här behövs förnyelse! I och för sig ska förnyelsen ”bara” fortsätta men den ska intensifieras. Den gäller först och främst den stora fajten 2014, jobben. Och den gäller behovet av en enig och samverkande allians. Mer av tidigare, dock i högre tempo. Men visionen då, den som ju borde ligga bakom ord som förnyelse och förändring, den vision som pekar fram mot modernisering ännu en gång? Jo, det kommer där: välfärden. Där behöver (M) lyfta sig, där har vi människors vardagsproblem. Det ska bli intressant att följa den ansatsen.

Som Sydsvenskan skrev i sin huvudledare i söndags: ”Större frihet för vuxna barn och deras vårdbehövande föräldrar stavas god äldreomsorg – inte vaf”. Där var det inte bidrag, utan god kvalitet i omsorgen som skulle ge frihet. En nyttig diskussion att börja med, nu när framtiden pekar mot att ännu fler insatser från de anhöriga blir nödvändiga, när det offentliga inte hänger med i demografins acceleration. Ett av många ämnen i välfärdsdiskussionen. Hur ska man få de anhöriga och det civila samhället att inte känna sig övergivna?

Vi får nog mycket av den typen av diskussioner framöver, så Kent Perssons fokus ligger inte fel. Det må så vara att diskussion inte är detsamma som beslut; ibland till och med fördröjer den bara. Men ofta behövs den – i synnerhet när verkligheten är både komplicerad och föränderlig. För det är den sannerligen. Som Katrine Kielos skrev i söndagens Aftonbladet apropå förstagångsväljarna 2014 som kommer att vara födda 1996: ”det året var det totala antalet webbsidor på internet 623 stycken. På hela jorden. Det är en värld som förstagångsväljarna knappt kan föreställa sig”.

Inte bara de unga har svårt att ta in allt som händer. Och det enda vi vet om 2032, arton år efter 2014, är att inget kommer att vara som förr. Knappast ens som nu.

Det är väl troligt att moderaterna, om man nu ska ta den nye partisekreteraren på orden, kommer att ägna avsevärd tid och välfärdsansträngningar åt de äldre. Också bland dem kommer moderaterna, liksom socialdemokraterna och de andra partierna – alla är nog ute på samma stråt – att finna en värld som man knappast kan föreställa sig. Utöver den gamla insikten, att de äldre är en vida mera mångskiftande grupp än alla andra grupper som man kan tänkas konstruera, kommer den nya upptäckten: på bara några få år har pensionärerna blivit riktiga fenor på att använda internet. Och de flesta är friska och starka. Till bilden av pensionärsrörelsen som kamratföreningar runt om i landet ska läggas en ny bild: ivriga deltagare i diskussioner, aktivister som medverkar när det nya välfärdssamhället ska formas. Tidsdonatorer som aldrig behöver redovisas, kunskapsleverantörer som behöver användas.

Och väljare som kan avgöra.

Det är så pensionärerna laddar. Tempoökningen är redan verklighet. Förändringslusten likaså.

Gunnar Degerman, oberoende senior
gunnar.degerman@spf.se

Länkar:
Förnyelsen av M måste intensifieras” (papperstidningens rubrik: ”Vi måste våga förnya politiken”), SvD Brännpunkt, 2012-04-21
Vaffa inte med föräldrarna”, Sydsvenskan, 2012-04-22
S måste först bli ett modernt parti” Katrine Kielos i Aftonbladet, 2012-04-22


Välfärdsteknologi

Välfärdsteknologi är ett nytt ord som vi nog får vänja oss vid. Det betecknar alla de hjälpmedel vid vården och omsorgen som den tekniska utvecklingen erbjuder oss. Avsikten med dessa tingestar är ofta att underlätta livet för de med funktionshinder eller sjukdomar. Men minst lika mycket är effekten att personal kring den sjuke, när tekniken uträttar det som annars skulle stjäla tid, får mera möjlighet att ägna sig åt det som verkligen behövs av social kontakt och hjälpande händer. Och ibland blir vården och hjälpen en hel del säkrare.

Hjälpmedelsinstitutet har haft ett snabbuppdrag från regeringen att undersöka kommunernas användning av välfärdsteknologi i äldreomsorgen. För att få snabba och fullständiga svar på den enkät som skickades ut till kommunerna utbetalades hela 200.000 kronor till de som svarade, vilket har lett till att alla utom två svarade. Money talks.

Utfallet av undersökningen innehåller inga revolutionerande upplysningar, men svaren säger ändå mycket. Ett allmänt intryck blir att man i de flesta kommuner i landet har goda ambitioner att följa med i utvecklingen, men att man inte prioriterar detta före allt annat som kostar pengar eller ansträngningar. Nästan överallt finns trygghetslarm, även om man nog får säga att alltför många av dessa betjänar sig av en numera föråldrad teknologi. Och när de väl har anskaffats gömmer sig intresset för att kontrollera funktionen snabbt under täcket. Idag borde det vara självklart att ersätta de gamla analoga trygghetslarmen, som många ändå inte kontrollerar, till moderna digitala sådana med de tilläggsmöjligheter som dessa innehåller, automatisk kontroll, kontakter av olika slag med den gamle och mycket annat.

Men utöver trygghetsåtgärder av typen larm är det tämligen glest med välfärdsteknologi ute i landet. Bäst till ligger storstadskommunerna, sämst ligger glesbygdskommuner. Intresse finns nog, men man saknar pengar. Eller så saknar man kompetens. Eller – hör och häpna! – saknas kunskaper och politisk vilja hos de politiker som ju faktiskt är de som ska se till att något görs.

Det kanske är just det senare som ligger bakom att man inte ser satsningar på välfärdsteknologi, t.ex. för att underlätta kommunikation och samarbete, som lönsamma investeringar utan som rena kostnader.

Just för att väcka denna slumrande politiska vilja med information, kunskap och insikter behöver dessa politiker lyssna till sina medborgare. Sätt ihop en välfärdsteknologisk utvecklingsgrupp i kommunen med deltagare från pensionärsrådet, från de anhöriga, från tekniker som vill avsätta tid, från gymnasister som bubblar av idéer, så får ni se. Och hör med Hjälpmedelsinstitutet.

I den jättelika Hannovermässan har nyligen avhållits ett arrangemang på just temat ”Altenpflege 2012”. Där fanns 650 utställare på 60.000 kvadratmeter där man visade upp tekniska lösningar och möjligheter. Om man bortser från de spektakulära och medielockande exemplen med robotar och pratande mjukisdjur för demenssjuka är det massor med effektiviseringar och ökning av trygghet som kan åstadkommas. Och de behövs i ett Tyskland, där man på något decennium behöver göra 2,5 miljoner bostäder dugliga också för äldre med visst service- och vårdbehov. De många nya gamla vill nämligen bo hemma, inte på hem. Man känner igen problembilden. Men knappast handlingskraften.

Så slutsatsen av rapporten blir: Kom igen nu, kommunpolitiker! Sitt inte och vänta på anvisningar och hjälp från staten. Välfärdsteknologin tvekar inte.

Gunnar Degerman, oberoende senior
gunnar.degerman@spf.se

Länk:
Välfärdsteknologi inom äldreomsorgen – En kartläggning av samtliga Sveriges kommuner” Hjälpmedelsinstitutet, april 2012.


Kommunal vånda

Första vardagen i april släppte Socialstyrelsen bomben: Strängare syn på bemanningen i demensboendena runt om i landet. Men ingen siffra på hur många detta innebär. En synnerligen förståelig konklusion, men i kommunerna våndas man. Vad menas egentligen, tycks frågan vara. Trots att det står där. Så många som behövs, ska det vara.

Det ligger i sakens natur: Vem hade tänkt sig att Socialstyrelsen skulle kunna sätta ut en minimibemanning? Om myndigheten tog till så att det räcker i också de svårare fallen blir det onödigt högt för många andra. Men om myndigheten i stället skulle lägga sig på ett snittvärde för bemanningen – eller till och med ange ett tillyxad minimikrav, under vilket anständigheten anses ha tagit slut – finns en uppenbar risk för att kommuner finner att detta är vad som krävs. Och då behövs det väl inte mera. Man kan alltid gömma sig bakom föreskriften. Och den risken finns där, därför att det är så kommuner brukar bete sig. Många av dem, i varje fall.

Fast man undrar över vad det är som är nytt. Redan tidigare fanns ju målen om vård och omsorg av god kvalitet, om verksamhet som för den enskilde leder till värdigt liv och känsla av välbefinnande, om utveckling av kvaliteten, om personal som är kunniga nog, om ansvar för den politiska nämndens ledamöter. Nationella riktlinjer för hur vård vid demenssjukdom ska gå till fanns att läsa. Det nya kanske är att Socialstyrelsen pekar med hela handen. Dels skrivs det ordagrant ut vem som har ansvaret (politikerna). Dels talar myndigheten om hur man måste göra för att komma fram till målet ”vård och omsorg av god kvalitet”.

Hur nödbedd får man vara?

Fast våndan är konkret. Det kommer att kosta pengar som inte finns i budgeten för att göra det som lagen redan tidigare talade om skulle göras. Man har sparat pengar genom att smyga undan från det medborgarförtroende som var givet och det verksamhetsansvar som var skrivet. Och man har tagit beslut utifrån siffror på papper i stället för – som nu föreskrivs – efter besök på plats och framför ansiktena på dem som det rör sig om. Man ska redovisa på detaljrika rapporter i stället för med glada kalkyler över sparbeting som uppnåtts. I hela landet talar man om att skärpningen kommer att kosta över 10 miljarder kronor per år mera än den tidigare slappa hanteringen. Slapp i relation till de gamlas verkliga behov.

Fast delvis får vi nog skylla oss själva. Det är ju dessa politiker som vi röstat fram. Kanske vi ska vara lite mera noggranna nästa gång när vi ska välja vilka ledare vi ska ha i den kommunala hanteringen.

Gunnar Degerman, oberoende senior
gunnar.degerman@spf.se

Länkar:

  1. Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om ansvaret för personer med demenssjukdom och bemanning i särskilda boenden”, SOSFS 2012:xx (S)
  1. Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom 2010” Socialstyrelsen 2010

  • Följ Veteranen på Facebook

  • Bloggas just nu

    • Fortsatta potäter
      Igår fick moderna museet ersätta potatisen. Som vanligt gick det att få mat i restaurangen, om man t... av bebe.
    • Det skall böjas i tid …
      det som krokigt ska bli, ett ordspråk som föll mig in när jag såg att bebe skrev om ved och dess ... av Berit K.
    • Externa störningar
      På bussen mot Kungsholmen satt vi tre arga damer, som kände oss som Nordeas externa störningar. Vi h... av Gerd.
  • Diskuteras just nu

    • Allt har sin tid…
      Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för dö... av Sherry.
    • Intressant för vem?
      Vem har intresse av att ta del av beskrivna interna intriger, maktspel och knivhugg? Bokförfattaren ... av Gerd.
    • Ideellt arbete
      Någon har sagt: Utan allt ideellt arbete hade Sverige stannat. Själv bedriver jag läxhjälp på högsta... av Livslust.