Man kan riktigt höra hur händerna klappar på lårmusklerna. Blicken riktas som en laserstråle på ribban för att fixera lägsta tillåtna punkt. Vi har upplevt detta många gånger. Nu är det moderaterna som laddar upp för den tvååriga valkampanj som körs igång. Den som står där och trampar på stybben är partiets nye partisekreterare Kent Persson, och han upprepar flera gånger och med trosviss stämma, att nu är tiden inne för att öka tempot. Om man envist säger detta tillräckligt många gånger, sker det nog. Och i en snabbt instoppad artikel på SvD Brännpunkt dagen efter kommer nästa fanfar: vi måste våga förnya politiken! Förnya var ordet. Fast vad är nytt? Det skulle väl vara intresset för välfärden, då.

För i sin debattartikel beskriver Kent Persson tre fokusområden, efter att ha nämnt att utmaningen består i att tänka nytt och hitta de samhällsproblem som människor möter i sin vardag. Här behövs förnyelse! I och för sig ska förnyelsen ”bara” fortsätta men den ska intensifieras. Den gäller först och främst den stora fajten 2014, jobben. Och den gäller behovet av en enig och samverkande allians. Mer av tidigare, dock i högre tempo. Men visionen då, den som ju borde ligga bakom ord som förnyelse och förändring, den vision som pekar fram mot modernisering ännu en gång? Jo, det kommer där: välfärden. Där behöver (M) lyfta sig, där har vi människors vardagsproblem. Det ska bli intressant att följa den ansatsen.

Som Sydsvenskan skrev i sin huvudledare i söndags: ”Större frihet för vuxna barn och deras vårdbehövande föräldrar stavas god äldreomsorg – inte vaf”. Där var det inte bidrag, utan god kvalitet i omsorgen som skulle ge frihet. En nyttig diskussion att börja med, nu när framtiden pekar mot att ännu fler insatser från de anhöriga blir nödvändiga, när det offentliga inte hänger med i demografins acceleration. Ett av många ämnen i välfärdsdiskussionen. Hur ska man få de anhöriga och det civila samhället att inte känna sig övergivna?

Vi får nog mycket av den typen av diskussioner framöver, så Kent Perssons fokus ligger inte fel. Det må så vara att diskussion inte är detsamma som beslut; ibland till och med fördröjer den bara. Men ofta behövs den – i synnerhet när verkligheten är både komplicerad och föränderlig. För det är den sannerligen. Som Katrine Kielos skrev i söndagens Aftonbladet apropå förstagångsväljarna 2014 som kommer att vara födda 1996: ”det året var det totala antalet webbsidor på internet 623 stycken. På hela jorden. Det är en värld som förstagångsväljarna knappt kan föreställa sig”.

Inte bara de unga har svårt att ta in allt som händer. Och det enda vi vet om 2032, arton år efter 2014, är att inget kommer att vara som förr. Knappast ens som nu.

Det är väl troligt att moderaterna, om man nu ska ta den nye partisekreteraren på orden, kommer att ägna avsevärd tid och välfärdsansträngningar åt de äldre. Också bland dem kommer moderaterna, liksom socialdemokraterna och de andra partierna – alla är nog ute på samma stråt – att finna en värld som man knappast kan föreställa sig. Utöver den gamla insikten, att de äldre är en vida mera mångskiftande grupp än alla andra grupper som man kan tänkas konstruera, kommer den nya upptäckten: på bara några få år har pensionärerna blivit riktiga fenor på att använda internet. Och de flesta är friska och starka. Till bilden av pensionärsrörelsen som kamratföreningar runt om i landet ska läggas en ny bild: ivriga deltagare i diskussioner, aktivister som medverkar när det nya välfärdssamhället ska formas. Tidsdonatorer som aldrig behöver redovisas, kunskapsleverantörer som behöver användas.

Och väljare som kan avgöra.

Det är så pensionärerna laddar. Tempoökningen är redan verklighet. Förändringslusten likaså.

På något sätt känns det som att den tekniska eran, med apparater och mätinstrument och siffror, har gjort sitt. Den har förvisso inte spelat ut sin roll men blivit så etablerad att vi kan gå vidare. Numera lever vi i en tjänsteekonomi i stället för en teknisk sådan. Vi får tänka om. Nu är det alltmer mänskliga behov och tjänsteproduktion som kommer först på agendan. Siffrorna får se sig omplacerade till konsekvenser i stället för orsaker. Men det där är svårt. Tjänster är mjuka. Tjänster bedöms efter kvalitet och inte efter massa och kanter. Det kanske är därför som lagstiftarna, när det kommer till regleringar av det allmännas tjänster gentemot medborgarna, har behövt skriva in att verksamheterna ska vara av god kvalitet. Självklart, egentligen, för vad är alternativet? Men så står det. Med pekande fingrar och ordet ”ska” i stället för ett svepande ”bör”.

I Socialtjänstlagen, t.ex., står i 3 kap. 3 § att ”Insatser inom socialtjänsten ska vara av god kvalitet”. Lite senare i samma paragraf står dessutom att ”Kvaliteten i verksamheten ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.”  Så viktig är kvaliteten. Den är inget man får ta lätt på. Och alla vi som går och röstar på valdagen förutsätter att de representanter vi väljer till att leda vårt samhälle gör som det står.

Och ändå går det så ofta snett, ibland blir det helt fel. Besluten styrs av pengar i stället för av kvalitet, av kostnader i stället för värden. Människor, i synnerhet de allra sköraste, kommer i kläm och får inte den hjälp de behöver. Risken för vårdskada är överhängande om man måste vårdas på sjukhus. Man låser in problem i stället för att lösa dem med mänskliga insatser. Man fyller pärmar med pressade tidsscheman när en stunds samtal och empati är vad som egentligen behövs. Man glömmer att vara mänsklig. Man prioriterar ned kvalitén. Kanske är det ekonomiskt motiverat; för dagen det billigaste alternativet. Men det är inte god kvalitet.

Och så kommer rapporter från tillsynen: kvalitetsbrister. Och med lite otur kommer lokaltidningen: personalen och de boende rasar, personalen över den dåliga arbetsmiljön, de gamla över den deprimerande boendemiljön. Eller i kombination: kommunen bland de tio sämsta i Socialstyrelsens öppna jämförelse. Politikerna tycks ruska på sig och hoppas att stormen blåser över, det brukar den göra. Och när budgeten togs var det ingen som upplyste om vilka det egentligen var som fick betala för sparsamheten. Bördan, visade det sig, gick från de friska till de sjuka, från de starka till de svaga, för ledamöterna i fullmäktige vågade inget annat. Genom sparbetingen hade ju den politiska majoriteten lyckats med att hålla skatteuttaget oförändrat samtidigt som fotbollsplanens gräsmatta hålls grön året runt och kommunhuset fått behövlig uppfräschning.  Så de hade räknat rätt. Och kvalitet är ett töjbart begrepp. Man kan nöja sig med den kvalitet som man tycker sig ha råd med.

Men kan man det? Så står det inte i vare sig Socialtjänstlagen eller Hälso- och sjukvårdslagen. Kvaliteten ska vara god. Och den ska säkras. Att det är detta som gäller är vad väljarna litar på.

Men det är klart: det är inte så lätt att säga precis vad kvalitet är. Man får leta länge i lagarna och föreskrifterna innan man hittar vägledning. Och den finns faktiskt, nämligen som en definition i Socialstyrelsens ”Ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete”, en liten skrift från 2011 med föreskrifter och allmänna råd. Där säger man att kvalitet är ”att en verksamhet uppfyller de krav och mål som gäller för verksamheten enligt lagar och andra föreskrifter om hälso- och sjukvård, socialtjänst och stöd och service till vissa funktionshindrade och beslut som har meddelats med stöd av sådana föreskrifter”. Med andra ord: kvalitet är det man får när man gör det som har bestämts och när man uppfyller uppsatta krav och mål. Lätt som en plätt.

Alltså – åter till Socialtjänstlagen (SoL). Kvalitet i socialtjänsten är uppenbarligen när kommunen och alla dess uppdragstagare inom socialtjänsten inriktar omsorgen om äldre ”på att äldre personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande”. Detta från SoL 5 kap; det finns en hel del annat också i den lagen. Problemet är att allt detta knappast ger så värst mycket ledning. Vad menas med orden, egentligen?

Lösningen på problemet är att man vänjer sig vid att lita mera på det sunda förnuftet och det egna samvetet än på mätinstrument och kalkyler. Och att man tar andra till hjälp för att tyda orden i lagtexterna. Vad är det för bostäder som är både goda och möjliga? Vilket stöd och vilken hjälp behövs för att människorna (alla!) ska leva ett självständigt liv i trygghet. Vad är välbefinnande och vad är värdigt liv? Vad är jämlikhet och respekt? Vad är samhällets ansvar och vad är den enskildes möjligheter?

Då det gäller de äldre har politikerna en expertgrupp på mindre än armlängs avstånd, nämligen ledamöterna i det pensionärsråd som nästan alla kommuner håller sig med. Fråga dem vad de tycker. Starta ett samtal och en kreativ process där man ska sätta muskler på skelettet av regleringar. Tids nog kommer frågan om hur allt ska finansieras, men det kan vänta till sist. På vägen har nog förslagen börjat dyka upp också omkring vad som är möjligt och försvarbart och omkring alternativa lösningar på hur förslagen ska kunna räknas ihop. En hel del kanske är lönsamt på sikt. Annat är värt sitt pris för kvalitetens skull, den ålagda, den som ska både finnas och utvecklas.

Det är bland annat frågan om att utveckla värdegrunden. Och för det arbetet får kommunen stimulansbidrag från staten så man kan till nöds till och med kosta på sig några kanelbullar till mötena.

I dagens Aftonbladet skriver Katrine Kielos i en ledare om att man, i väntan på att dammolnen i och omkring Socialdemokraterna ska lägga sig, också kan ägna en tanke åt det andra stora partiet i vår Riksdag, Moderaterna. Kritiken hon kommer med har flera fasetter, men framför allt pekas det på att det statsbärande partiets akilleshäl är välfärden. Kielos kommer med slutsatsen att en valrörelse om äldrevården vore en mardröm för Reinfeldt.

Nåväl. Men nämn mig det parti som skulle sova gott med medborgare som inför nästa val börjar larma om hur man tar hand om dem som behöver samhällets insatser, unga som gamla, sjuka som arbetsföra men jobblösa. Medborgare som bråkar om hur det offentliga tar hand om människor med känsla och professionell omsorg. Inte nödvändigtvis med mera pengar, eftersom det är bevisat att sambandet är mycket svagt mellan kostnaderna för välfärden och kvaliteten i densamma. Så det är attityden det handlar om, medkänslan, den goda viljan. Kanske också ansvaret, den etiska kompassen.

Där är nog M och S lika illa förberedda egentligen. Då det kommer till praktiskt handlande är det beklämmande att notera ointresset så länge motsatsen inte blir framtvingad av avslöjad skandal.. Nu ska vi förstås komma ihåg att Riksdagen, och de vi har valt för det värvet, inte har särskilt mycket ansvar för vården, omsorgen, skolorna och annat som utgör välfärden i vardagen. Det är de valda kollegorna i kommunerna och landstingen som har fått ett sådant förtroende att förvalta.

Och likadant gäller för de andra partierna, från vänster till höger om man säger så. Inte mycket av vilja eller djupt engagemang demonstreras när det gäller välfärdsfrågorna. Det skulle vara KD då. Men också de har munnen full med partiledarskapet. Trots att de kunde ha så mycket att berätta om hur alliansen, med KD på de sociala taburetterna, kämpar för att stötta och stimulera kommuner och landsting till att öka kvaliteten i vården och omsorgen.

Men ingen kommer ifrån verkligheten: bestämmer gör inte Riksdagen utan kommunens folkvalda, och landstingens. Och där gäller sparbeting först och – möjligen – kvalitet sedan. Ska kommunen hjälpa och stötta, åtminstone erkänna och uppmuntra, de anhöriga som faktiskt gör mellan 70 och 80 procent av all äldreomsorg, då kan lagstiftaren hoppas på någon framgång endast om sittande regering samtidigt lockar med extra stimulansmedel till kommunerna. Bara som ett exempel.

Så det politiska larmet från medborgarna måste, när det gäller välfärden, i huvudsak komma från kommuninvånarna och riktas till de lokala politikerna. Det är där vi ska kräva ansvar. Det är där vi ska visa att vi vill ha grund för förtroende.

Det finns de som tänker att detta görs bäst genom att de medborgargrupper som är objektet för välfärden ska ta saken i egna händer och bilda enfrågepartier. Jag tycker inte så. Den som inte förmår integrera särintresset (om man nu kan kalla välfärdsfrågorna för något sådant) i den generella politiken har inget i politiken att göra. Det gemensamma bästa ska vara allomfattande och inte exkluderande. Återigen: det är god vilja som det gäller, ansvaret som svarar mot förtroendet man fått som vald politiker.

Så är det några som ska ha mardrömmar så är det kommun- och landstingspolitikerna. På de flesta håll helt oberoende av botaniken i respektive partiblomma. Och de som kan nå dessa folkvalda är skolbarnens föräldrar på den ena sidan, och pensionärerna och deras anhöriga på den andra. Bäst organiserade av dessa är pensionärerna, och de kan gärna ta på sig att prata välfärd över hela bredden. De som idag är nyblivna pensionärer utmärks inte bara av att de mer eller mindre har lämnat arbetslivet utan också av att de är engagerade. Och dagens teknik erbjuder medlen. De unga pensionärerna kan skapa egna plattformar för att få folk med sig.

Vad som just nu händer inom SPF med sina (idag) 265 tusen medlemmar – fler än medlemmarna i alla politiska partierna tillsammans – är att vi mobiliserar våra styrkor. Vi har ett par år på oss. Vi breddar oss utöver de vanliga pensionärsråden, som kommuner och landsting har haft som hittills tämligen lätthanterliga fora för det lokalpolitiska samtalet. Vi vill se till så att välfärd blir något som politiken vill och politikerna ska, och vi vill hjälpa till så att resultatet blir bra. Vi vill vara en resurs, för samhället, för politiken, för välfärden.

Det är bara att tacka och ta emot. Gör man inte det kan vi hota med mardrömmar.

En inbjudan till samarbete kan börja vid Socialtjänstlagens portalparagraf som säger att samhället ska främja människornas aktiva deltagande i samhällslivet. Eller varför inte det som står i Regeringsformens andra paragraf, nämligen att det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet i samhället. Det är bredare än det sociala.

Deltagande, delaktighet och inflytande är målet för kampen . Nu sker mobiliseringen.

Gunnar Degerman, oberoende senior

Ibland förstår jag mig inte på kommunpolitiker. Ordet äldreomsorg är ju så vackert. Och innebörden är så tydlig: vi vill visa omsorg om de äldre. Men så snart offentlig äldreomsorg kommer på tal blir det pengar man talar om i stället för om människor. Kommunens budget och verksamhetens nedskärning. Sparbetingen. Eller det blir upprörda utrop om privata vinster och profitörers skatteflykt. Det är alltid pengarna som präglar och begränsar diskussionen. Välfärden – åtminstone välfärden med riktning till de gamla i kommunen – blir något man kostar på sig så långt man har råd. Märkligt. Det är ju inte så folk i allmänhet tycker. Det är inte så de anhöriga tänker.

Tro nu inte att jag menar att välfärden i kommunen ska utvecklas ut över alla spärrar utan tanke på vad den kostar. Jag är ju inte född igår. Så naiv är jag inte, om ni förstår. Men jag utgår från att det är en tvingande uppgift för kommunens folkvalda att ordna med en omsorg som syftar till att kommunens äldre – som det står i Socialtjänstlagen – ska få leva ett värdigt liv och känna välbefinnande. Det är ett måste. Och då är det där man börjar.

Ungefär som resorna till arbetet. Om de överbelastar ens privatbudget hittar man på olika sätt att klara av det ändå. Man kan prioritera. Man kan välja transportsätt som är billigare. Man kan organisera samåkning. Eller man kan förhandla om högre lön. Det finns massor med metoder. Det enda man inte kan är att nöja sig med att åka halva vägen därför att det är så långt man har råd med. Det vore att erkänna att man inte måste sköta det arbete man har.

Självfallet kan man i enstaka fall klara ekonomin genom att tumma på kvaliteten. Att åka med billigt transportmedel kan bli besvärligt. Men bara man kommer fram i tid är det faktiskt en möjlig lösning. Så länge fokus hela tiden ligger på målet värdigt liv kan man säkert spara in här och där också på omsorgen.

Problemet med fokuseringen på pengar, och baksidan av beredskapen att till varje pris minska kostnaderna och söka billigaste lösning, är att signalen sprider sig. Verksamhetschefer får klart för sig att det viktigaste är budgeten, hur den än ser ut, inte nyttan för de gamla. Personalen får genom chefens inställning veta att det är så man måste tänka. Företaget i upphandlingen vet att det billigaste anbudet vinner. Betalningsviljan från kommunen bestäms av kommunens prissättning vid fria val av utförare, och om den innehåller utrymme för vinst genom sparsamt agerande så är det ok. För det är ju pengarna som styr hela resonemanget. Inte de gamlas välbefinnande.

Då blir det som det blir.

Det finns kommuner där man kallt räknar med att de tjänar på att ta ett vite från förvaltningsrätten eller en särskild avgift till Socialstyrelsen då tillsynen avslöjat att man bryter mot lagen eller trotsar den. Det klaras ut genom en enkel cost-benefit-analys. Så länge den görs med ekonomiska termer, vill säga.

Visst kan det vara fel att vinster skapas i det fria valet. Men bara om den som tar ut överskott stoppar dem i fickan utan tanke på företagets långsiktiga utveckling. När hanteringen blir motsatsen till affärsmässig, alltså, för ett förstört varumärke är inget att bygga vidare på. Men grundfelet ligger i att detta över huvud taget blir möjligt, nämligen om beställaren – kommunen – har ekonomin som enda ledstjärna. Hellre låg kostnad än gott samvete.

Kanske man till och med inbillar sig att stram ekonomi och budget i balans är en bättre förutsättning för omval vid nästa val än ansvar, etik och gott samvete.

Fast jag undrar. Om de äldre reser sig och säger ifrån kan det bli annorlunda. Och om de äldres anhöriga gör sina röster hörda. Och om ungdomarna som vill växa upp i ett mjukare samhälle larmar för värden bortom pengarna. Om det är något som väljarna kommer att kräva vid nästa val är det nog den värdegrund för äldreomsorgen som Socialtjänstlagen numera föreskriver.

Då får vi kanske en diskussion om hur vi ska kunna det vi vill. Som det är nu får vi i efterhand erfara att man vill bara det man kan. Om ens det.

Det är nu ganska länge sedan olika aktörer började signalera att en äldreboom är att vänta, så ”nyheterna” om det åldrande samhället börjar kännas lite nattståndna. Sådant gick redan under andra hälften av 1900-talet att hämta från Statistiska Centralbyråns tabeller. Under hela detta sekel har Socialstyrelsen rapporterat om iakttagna och väntade konsekvenser. Utredningarna är många. Så ingen kan klaga över bristande kunskap. Däremot kan vi alla beklaga att insikterna verkar ha varit så frånvarande. I den utmärkta informationskällan ”Dagens Samhälle” finns nu en helsidesartikel med den fetstilta rubriken ”Äldreboomen är här”. I underrubriken återfinner man ”Kommunerna förbereder sig för fler äldre”. Jag tvivlar på det senare. Många kommunpolitiker verkar kunna räkna bara till fyra, d.v.s. antalet år i mandatperioden.

I artikeln i Dagens Samhälle visas ett diagram med staplar för tio olika kommuner. De pekar uppåt mot ökningen av gamla (80+) fram till 2020 och sedan 2025. Inte långt fram kan tyckas. Icke desto mindre var ökningen i de utvalda kommunerna fram till 2020 mellan +44 % och +91 %. Vid 2025 slutade staplarna vid mellan +106 % och +192 %. En fördubbling till tredubbling av antalet riktigt gamla på bara femton år. Man behöver inte vara speciellt intelligent för att förstå att detta måste påverka kommunerna, som ju är bärarna av ansvaret för det offentligas insatser för de äldre. Vad göra, och hur? Och med vilka resurser av pengar och personal? Tillväxten av omsorgsverksamheterna är inget man kan klara av sedan. Åtminstone planeringen och utbildningen av människor måste börja nu – helst igår. Och kanske det också är akut nödvändigt att redan nu påbörja arbetet med att finna politisk enighet om de framtida tagen och om finansieringen. Sådant brukar ta åtskilliga år trots närvaro av kris.

Det som Dagens Samhälle rapporterar om är de tio kommuner som har prognoser med största relativa ökningarna av äldre-äldre. Men det är samma utveckling över hela landet. Nu finns i Sverige 498 tusen 80+, år 2020 är dessa 540 tusen, 2025 667 tusen och 2030 787 tusen. Om vi förutsätter att 37 procent av 80+ (dagens andel) behöver hemtjänst eller särskilt boende, betyder dessa siffror att landets kommuner år 2020 har knappt 250 tusen riktigt gamla att ta hand om och år 2025 knappt 300 tusen personer.

Den enda trösten är att det under perioden 2012 till omkring 2016 knappast alls blir någon ökning av antalet av dessa äldre-äldre. Samtidigt är en sådan tröst bedräglig. Fem år går fort när det är så stora förändringar som står för dörren. Och det krävs inte bara byggen som ska planeras, resas och sättas i drift; personal ska utbildas och anställas. Och – inte det lättaste – politisk vilja och förmåga ska samlas ihop.

Siffrorna är bedrägliga på annat sätt också. Den stora frågan är nämligen om redan 37 procent är en andel som överensstämmer med lagens andemening om att kommunernas vård och omsorg om de äldre ska syfta till att dessa ”får leva ett värdigt liv och känna tillfredsställelse” (SoL, 5 kap 4§). Och idag kommer SR:s Ekot med ett inslag under rubriken ”Vårdplatser försvinner trots att de äldre blir fler”. Snacka om gammal nyhet! Men det är bra att den upprepas i media, för verkligheten har en betonglik tendens att stelna.

Och inte är det regeringens fel att det varit så här i långliga tider. I varje fall Alliansregeringen har redan från början strött stimulansmiljoner över kommunerna för att muta dessa till att stoppa den negativa utvecklingen och i stället vara så förutseende att de börjar planera för fler platser i stället för färre.

Men icke! Här ska sparas. Att lagen säger att ”varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område, och har det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som de behöver” (SoL 2 kap. 1§) är något som kommunernas politiker väljer att bortse från i det ögonblick de tar beslut om nedskärningar i äldreomsorgen.

Nedskärningar och avvecklingar är alltså den reaktion som man tar till i våra politiska församlingar när tillfälle ges. Antalet äldre-äldre ökar just nu bara marginellt och då är det en billig åtgärd att minska på verksamheten vid de särskilda boendena och låta de anhöriga ta huvudbördan och hemtjänsten resten. Helt fel är nu detta inte; många äldre önskar inget hellre än att få bo kvar hemma. Men det är faktiskt inte alltid som detta är det bästa för individen och således knappast ansvarsfullt att utnyttja hur som helst. Och massvis med kvalificerade bedömare har länge varit överens: hemboendeprincipen har gått för långt.

Och nu kommer framtiden vältrande. Om det är på det sätt som det är idag, hur ska det då bli om några år? Man inte ens planerar för den kommande fördubblingen av ansvarsbördan. Man lever som om den bördan är något man kan lämna från sig.

Själv är jag livrädd för att hamna i den beroendeställningen. Långt fler än hälften är detsamma. En lika stor andel av de äldres medelålders anhöriga är det också, rädda för sina gamla föräldrars skull och rädda för den dag de själva står i tur. Det är en avgrund mellan visionen om ”världens bästa äldrevård” och verkligheten.

Jag känner att jag ännu har full kontroll över mitt liv. Men jag har viss intellektuell förståelse för det faktum att andelen människor som begår självmord är skyhögt större bland riktigt äldre jämfört med alla andra.

Man kan bli sorgsen för mindre. Och allt beror på våra kommunpolitiker, folk som vi själva väljer vart fjärde år. Men det sämsta de är på, de som väljs, är att göra dem som bor i kommunen trygga.