I en artikel på DN Debatt den 15 oktober skriver Mats Edman, chefredaktör på tidningen Dagens Samhälle, att den pågående hätska debatten om vinster i välfärden bygger på två falska premisser: 1) Företagens vinstuttag dränerar välfärden på resurser, 2) Kvaliteten blir lidande i de privata företagen. Båda påståendena är osanna menar Bergman. Och reaktionen låter inte vänta på sig. Se på alla räntesnurror och sofistikerade skatteplaneringsmanövrar, säger Jonas Sjöstedt (V). Fast hallå, det är ju en annan sak! Det är lika illa då sådant förekommer i industrin som i tjänsteföretag, oberoende av bransch. Lagarna och samhällets reaktioner på oetiska affärsmetoder, inklusive girig finansiell hantering, bör säkerligen skärpas.

Men krångligt är det, meningsutbytet som åker fram och tillbaka i debattrummet. I tidningen Fokus har Maggie Strömberg gjort en allsidig belysning. Utskriven på A4-blad blev den 15 sidor lång. Det är inte utan att man håller med vad Laura Hartman säger i slutet av artikeln. Hon pekas ut som den som startade alltihop, då, för drygt ett år sedan, när hon var forskningschef på SNS och ansvarig för rapporten ”Konkurrensens konsekvenser”: ”Hon frågar sig fortfarande varför kunskapsunderlaget är så lågt i det som har varit en så stor samhällsförändring. I början på nittiotalet diskuterades hur man skulle följa upp, samla data, skapa kvalitetsregister. Det gjordes aldrig. Det gavs inte heller riktade forskningsmedel. Anledningarna till sådant funderar hon ännu på.”

Ett kan man dock i all denna röra säga med säkerhet: Inga undersökningar hittills har lyckats gräva fram några väsentliga kvalitetsskillnader mellan privat och kommunal äldreomsorg. Lite beroende på vad man lägger vikt vid kan man kanske säga att åtminstone viljan till kvalitetsarbete, d.v.s. arbetet med den egna fortsatta förbättringen av kvalitet, är mera markerad hos vissa privata aktörer. Se exempelvis kvalitetsbokslutet för 2011 från Attendo. En så professionell genomgång av kvalitetsaspekter får man leta efter. Bland kommunerna finner man ingen.

Men kvalitet är svårt när det gäller mjuka värden. Och ändå står det i lagen att ”insatser inom socialtjänsten ska vara av god kvalitet”, samt att ”kvaliteten i verksamheten ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.” (SoL, 3 kap. 3 §). Eftersom ingen vet vad som menas är det kommunen som har tolkningsföreträde. Och ansvaret, när kvalitetsbrister upptäcks, ligger klart och entydigt på Socialnämnden, på politikerna alltså. Sedan är det deras bekymmer att åtgärda, både när felet finns i den egna verksamheten och när den upptäcks hos en aktör som anlitats av kommunen. Om man – som en falang i (S) vill – skärper lagstiftningen så att viss och bättre kvalitet påbjudes, då gäller givetvis denna skärpning också för kommunens egna verksamheter.

Och då uppkommer en svårighet: Om man i kommunen försöker sig på att detaljspeca den kvalitet som begärs av de externa aktörerna i ett valfrihetssystem, d.v.s. att kommunen säger exakt vad man förväntar sig från dem, då måste givetvis kommunen själv svara upp mot samma krav. Det blir på motsvarande sätt som med priset: det får ju inte vara annorlunda för den egna verksamheten jämfört med för privata aktörer. Båda sidorna ska få lika betalt för samma saker. Båda sidorna ska klara av samma kvalitet. Logiskt.

Man frågar sig ibland om den nuvarande pseudodebatten om välfärdsvinsterna inte är ett försök att dölja att problemet egentligen bottnar i en rädsla för att de privata företagens kvalitet – mätt på det sätt som kanske är det enda som är av betydelse, nämligen efter medborgarnas vilja att välja den ena före den andra – visar sig bättre än de gamla verksamheterna i egen regi. Och att de privata, trots detta och trots lika betalning, ändå visar sig gå runt och göra sådan vinst att de kan utvecklas vidare. Vilket ju är en grundförutsättning för god affär.

För om man frågar medborgarna om hur de ställer sig till valfrihet i välfärden är svaret entydigt. Demoskop gjorde på uppdrag av tankesmedjan Timbro en sådan undersökning i slutet av april i år. Då det gällde frågan om frihet att välja äldreboende vs. att kommunens förvaltning tilldelar detta, ville 85 % ha friheten. När det gällde frågan om man ville ha större, eller mindre, eller samma frihet som nu vid val av utförare av äldrevård svarade 58 % större frihet. 9 % vill ha mindre frihet. Politiker borde kanske lyssna lite mera på sina väljare.

I nätupplagan i SvD:s Brännpunkt den 21 augusti kom en artikel av tre moderata ledare, där man gör ett upprop till sina partivänner runt om i landet om att fokusera på välfärdsfrågorna, det vill säga på den kommunala politiken. Det är inte en dag för tidigt att det sägs klart och tydligt att ”ett anständigt samhälle tar hand om de som byggt upp det”. Nu återstår att se om alla andra partier också fattar galoppen och ger sig ut på marken.

I artikeln säger författarna: ”Att göra den offentliga sektorn till Sveriges bästa arbetsgivare, att göra ålderdomen trygg, och att göra så den svenska skolan är till för alla är inte bara viktiga frågor att vinna trovärdighet för att vinna val, det är också Sveriges stora framtidsutmaningar.”

Jag kunde inte ha uttryckt det bättre. Men detta gäller alla partierna. Det ska bli intressant att om ett par åt få välja det parti som lyckas visa upp sig som den kraftfullaste aktören för detta. Nu har moderaterna börjat. De måste gå vidare. Och de måste få efterföljare som tar upp kampen med dem.

I dagens Aftonbladet skriver Katrine Kielos i en ledare om att man, i väntan på att dammolnen i och omkring Socialdemokraterna ska lägga sig, också kan ägna en tanke åt det andra stora partiet i vår Riksdag, Moderaterna. Kritiken hon kommer med har flera fasetter, men framför allt pekas det på att det statsbärande partiets akilleshäl är välfärden. Kielos kommer med slutsatsen att en valrörelse om äldrevården vore en mardröm för Reinfeldt.

Nåväl. Men nämn mig det parti som skulle sova gott med medborgare som inför nästa val börjar larma om hur man tar hand om dem som behöver samhällets insatser, unga som gamla, sjuka som arbetsföra men jobblösa. Medborgare som bråkar om hur det offentliga tar hand om människor med känsla och professionell omsorg. Inte nödvändigtvis med mera pengar, eftersom det är bevisat att sambandet är mycket svagt mellan kostnaderna för välfärden och kvaliteten i densamma. Så det är attityden det handlar om, medkänslan, den goda viljan. Kanske också ansvaret, den etiska kompassen.

Där är nog M och S lika illa förberedda egentligen. Då det kommer till praktiskt handlande är det beklämmande att notera ointresset så länge motsatsen inte blir framtvingad av avslöjad skandal.. Nu ska vi förstås komma ihåg att Riksdagen, och de vi har valt för det värvet, inte har särskilt mycket ansvar för vården, omsorgen, skolorna och annat som utgör välfärden i vardagen. Det är de valda kollegorna i kommunerna och landstingen som har fått ett sådant förtroende att förvalta.

Och likadant gäller för de andra partierna, från vänster till höger om man säger så. Inte mycket av vilja eller djupt engagemang demonstreras när det gäller välfärdsfrågorna. Det skulle vara KD då. Men också de har munnen full med partiledarskapet. Trots att de kunde ha så mycket att berätta om hur alliansen, med KD på de sociala taburetterna, kämpar för att stötta och stimulera kommuner och landsting till att öka kvaliteten i vården och omsorgen.

Men ingen kommer ifrån verkligheten: bestämmer gör inte Riksdagen utan kommunens folkvalda, och landstingens. Och där gäller sparbeting först och – möjligen – kvalitet sedan. Ska kommunen hjälpa och stötta, åtminstone erkänna och uppmuntra, de anhöriga som faktiskt gör mellan 70 och 80 procent av all äldreomsorg, då kan lagstiftaren hoppas på någon framgång endast om sittande regering samtidigt lockar med extra stimulansmedel till kommunerna. Bara som ett exempel.

Så det politiska larmet från medborgarna måste, när det gäller välfärden, i huvudsak komma från kommuninvånarna och riktas till de lokala politikerna. Det är där vi ska kräva ansvar. Det är där vi ska visa att vi vill ha grund för förtroende.

Det finns de som tänker att detta görs bäst genom att de medborgargrupper som är objektet för välfärden ska ta saken i egna händer och bilda enfrågepartier. Jag tycker inte så. Den som inte förmår integrera särintresset (om man nu kan kalla välfärdsfrågorna för något sådant) i den generella politiken har inget i politiken att göra. Det gemensamma bästa ska vara allomfattande och inte exkluderande. Återigen: det är god vilja som det gäller, ansvaret som svarar mot förtroendet man fått som vald politiker.

Så är det några som ska ha mardrömmar så är det kommun- och landstingspolitikerna. På de flesta håll helt oberoende av botaniken i respektive partiblomma. Och de som kan nå dessa folkvalda är skolbarnens föräldrar på den ena sidan, och pensionärerna och deras anhöriga på den andra. Bäst organiserade av dessa är pensionärerna, och de kan gärna ta på sig att prata välfärd över hela bredden. De som idag är nyblivna pensionärer utmärks inte bara av att de mer eller mindre har lämnat arbetslivet utan också av att de är engagerade. Och dagens teknik erbjuder medlen. De unga pensionärerna kan skapa egna plattformar för att få folk med sig.

Vad som just nu händer inom SPF med sina (idag) 265 tusen medlemmar – fler än medlemmarna i alla politiska partierna tillsammans – är att vi mobiliserar våra styrkor. Vi har ett par år på oss. Vi breddar oss utöver de vanliga pensionärsråden, som kommuner och landsting har haft som hittills tämligen lätthanterliga fora för det lokalpolitiska samtalet. Vi vill se till så att välfärd blir något som politiken vill och politikerna ska, och vi vill hjälpa till så att resultatet blir bra. Vi vill vara en resurs, för samhället, för politiken, för välfärden.

Det är bara att tacka och ta emot. Gör man inte det kan vi hota med mardrömmar.

En inbjudan till samarbete kan börja vid Socialtjänstlagens portalparagraf som säger att samhället ska främja människornas aktiva deltagande i samhällslivet. Eller varför inte det som står i Regeringsformens andra paragraf, nämligen att det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet i samhället. Det är bredare än det sociala.

Deltagande, delaktighet och inflytande är målet för kampen . Nu sker mobiliseringen.

Gunnar Degerman, oberoende senior

Det är nu ganska länge sedan olika aktörer började signalera att en äldreboom är att vänta, så ”nyheterna” om det åldrande samhället börjar kännas lite nattståndna. Sådant gick redan under andra hälften av 1900-talet att hämta från Statistiska Centralbyråns tabeller. Under hela detta sekel har Socialstyrelsen rapporterat om iakttagna och väntade konsekvenser. Utredningarna är många. Så ingen kan klaga över bristande kunskap. Däremot kan vi alla beklaga att insikterna verkar ha varit så frånvarande. I den utmärkta informationskällan ”Dagens Samhälle” finns nu en helsidesartikel med den fetstilta rubriken ”Äldreboomen är här”. I underrubriken återfinner man ”Kommunerna förbereder sig för fler äldre”. Jag tvivlar på det senare. Många kommunpolitiker verkar kunna räkna bara till fyra, d.v.s. antalet år i mandatperioden.

I artikeln i Dagens Samhälle visas ett diagram med staplar för tio olika kommuner. De pekar uppåt mot ökningen av gamla (80+) fram till 2020 och sedan 2025. Inte långt fram kan tyckas. Icke desto mindre var ökningen i de utvalda kommunerna fram till 2020 mellan +44 % och +91 %. Vid 2025 slutade staplarna vid mellan +106 % och +192 %. En fördubbling till tredubbling av antalet riktigt gamla på bara femton år. Man behöver inte vara speciellt intelligent för att förstå att detta måste påverka kommunerna, som ju är bärarna av ansvaret för det offentligas insatser för de äldre. Vad göra, och hur? Och med vilka resurser av pengar och personal? Tillväxten av omsorgsverksamheterna är inget man kan klara av sedan. Åtminstone planeringen och utbildningen av människor måste börja nu – helst igår. Och kanske det också är akut nödvändigt att redan nu påbörja arbetet med att finna politisk enighet om de framtida tagen och om finansieringen. Sådant brukar ta åtskilliga år trots närvaro av kris.

Det som Dagens Samhälle rapporterar om är de tio kommuner som har prognoser med största relativa ökningarna av äldre-äldre. Men det är samma utveckling över hela landet. Nu finns i Sverige 498 tusen 80+, år 2020 är dessa 540 tusen, 2025 667 tusen och 2030 787 tusen. Om vi förutsätter att 37 procent av 80+ (dagens andel) behöver hemtjänst eller särskilt boende, betyder dessa siffror att landets kommuner år 2020 har knappt 250 tusen riktigt gamla att ta hand om och år 2025 knappt 300 tusen personer.

Den enda trösten är att det under perioden 2012 till omkring 2016 knappast alls blir någon ökning av antalet av dessa äldre-äldre. Samtidigt är en sådan tröst bedräglig. Fem år går fort när det är så stora förändringar som står för dörren. Och det krävs inte bara byggen som ska planeras, resas och sättas i drift; personal ska utbildas och anställas. Och – inte det lättaste – politisk vilja och förmåga ska samlas ihop.

Siffrorna är bedrägliga på annat sätt också. Den stora frågan är nämligen om redan 37 procent är en andel som överensstämmer med lagens andemening om att kommunernas vård och omsorg om de äldre ska syfta till att dessa ”får leva ett värdigt liv och känna tillfredsställelse” (SoL, 5 kap 4§). Och idag kommer SR:s Ekot med ett inslag under rubriken ”Vårdplatser försvinner trots att de äldre blir fler”. Snacka om gammal nyhet! Men det är bra att den upprepas i media, för verkligheten har en betonglik tendens att stelna.

Och inte är det regeringens fel att det varit så här i långliga tider. I varje fall Alliansregeringen har redan från början strött stimulansmiljoner över kommunerna för att muta dessa till att stoppa den negativa utvecklingen och i stället vara så förutseende att de börjar planera för fler platser i stället för färre.

Men icke! Här ska sparas. Att lagen säger att ”varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område, och har det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som de behöver” (SoL 2 kap. 1§) är något som kommunernas politiker väljer att bortse från i det ögonblick de tar beslut om nedskärningar i äldreomsorgen.

Nedskärningar och avvecklingar är alltså den reaktion som man tar till i våra politiska församlingar när tillfälle ges. Antalet äldre-äldre ökar just nu bara marginellt och då är det en billig åtgärd att minska på verksamheten vid de särskilda boendena och låta de anhöriga ta huvudbördan och hemtjänsten resten. Helt fel är nu detta inte; många äldre önskar inget hellre än att få bo kvar hemma. Men det är faktiskt inte alltid som detta är det bästa för individen och således knappast ansvarsfullt att utnyttja hur som helst. Och massvis med kvalificerade bedömare har länge varit överens: hemboendeprincipen har gått för långt.

Och nu kommer framtiden vältrande. Om det är på det sätt som det är idag, hur ska det då bli om några år? Man inte ens planerar för den kommande fördubblingen av ansvarsbördan. Man lever som om den bördan är något man kan lämna från sig.

Själv är jag livrädd för att hamna i den beroendeställningen. Långt fler än hälften är detsamma. En lika stor andel av de äldres medelålders anhöriga är det också, rädda för sina gamla föräldrars skull och rädda för den dag de själva står i tur. Det är en avgrund mellan visionen om ”världens bästa äldrevård” och verkligheten.

Jag känner att jag ännu har full kontroll över mitt liv. Men jag har viss intellektuell förståelse för det faktum att andelen människor som begår självmord är skyhögt större bland riktigt äldre jämfört med alla andra.

Man kan bli sorgsen för mindre. Och allt beror på våra kommunpolitiker, folk som vi själva väljer vart fjärde år. Men det sämsta de är på, de som väljs, är att göra dem som bor i kommunen trygga.

Tisdagens SvD hade på sin förstasida som största och fetaste rubrik ”Caremas drabbade kan få skadestånd”. I Näringslivsdelen kunde man läsa hur detta hade framkommit, mer eller mindre genomtänkt, i varje fall knappast spontant och viljefyllt, under en lång intervju med höga representanter för de aktuella ägarbolagen. Jag väljer att inte tro så mycket på vad som kan komma fram av sådan ånger. Och hur skulle det gå till? Vilka är egentligen de ”drabbade”, de boende på Carema-hemmen, vilka i så fall, eller kanske det gäller de kommuner som man tecknat avtal med men som inte hållit vad de lovat (om nu detta går att fastställa)? Men främst är jag tveksam med tanke på hur det offentliga självt hittills har behandlat frågor om kompensation, för att inte tala om skadestånd, när något gått fel.

För det är nu en gång så att det redan finns en särskild lag som togs i samband med den senaste ändringen av Socialtjänstlagen (den med tillägget om att de äldre skulle få ”leva ett värdigt liv och känna välbefinnande”). Till detta hörde ett tillägg i en annan lag, nämligen Lagen om vissa kommunala befogenheter. Där står nu i 2 kap. 10 § i korthet att personer som inte fått det de lovats genom beslut enligt Socialtjänstlagen ska kunna få någon slags kompensation (ekonomiskt, eller nedsatt avgift, eller stöd och hjälp på annat sätt) om något inte fungerat. Om kommunen vill, vill säga. I så fall har den nu fått lov att ge sådan kompensation. Alltid något, men mig veterligen aldrig prövat ännu.

Fast tanken var god. Regeringen skrev i sin proposition om just den här saken: ”Regeringen anser att kommunernas incitament att åtgärda brister vid utförandet av en biståndsinsats behöver stärkas vad gäller att i vissa fall kunna kompensera den enskilde. Många äldre personer som är i behov av insatser inom äldreomsorgen har av olika skäl svårt att framföra kritik och att hävda sin rätt. Ett annat viktigt syfte är att tydliggöra för brukare och övriga medborgare att individens behov ska respekteras.”

Detta borde vara tydligt nog. Det är vad den Svenska befolkningens valda i Riksdag och Regering har menat. Och meningen är nog att de som är satta att verkställa äldrevården i praktisk verksamhet – nota bene på ett sätt som innebär ”god kvalitet” (Socialtjänstlagen, 3 kap. 3 §) – d.v.s. landets alla kommuner, skulle rätta sig efter detta. Lag är ju lag för oss alla. Och att vänta på att en grupp svaga gamlingar, kanske med demenssjukdom, ska överklaga och bråka är ju inte aktuellt. Därför har kommunen nu fått behörighet att själv ta tag i saken. Verkar nästan logiskt. Men bara om kommunen vill…

Och nu väntar vi förstås på den första kommun som tar sin nya behörighet i anspråk. Det dröjer nog.

Bl.a. finns det en annan utredning, vars förslag ska bli till nya lagbestämmelser, som man vill avvakta först. Det gäller en översyn av konsumentlagstiftningen med syfte att utvidga lagens område till att omfatta andra privata och offentliga tjänster. Lagförslagen i den promemoria som lämnades är under beredning i regeringen och ingen vet väl när man kommer till skott. Men då blir det ju möjligt att klaga enligt den lagen, när de offentliga tjänsterna man får inte överensstämmer med vad som utlovats och vad man och andra har betalat för genom skattsedeln. Fast attans, då kanske den klagande behöver juridisk hjälp. Tänkte inte på det.

Men vinner man på grund av fel i den offentliga tjänsten åläggs kommunen kanske att betala skadestånd. Så det så.

De förslagen lades av utredaren, professorn och f.d. justitierådet Bertil Bengtsson, i december 2008. För tre år sedan. Kvarnar som ska mala ordentligt mal långsamt.