Nu har jag tagit ett steg utanför ramarna 1 – 10 och publicerat s 11. ”Mer är annorlunda – att bli äldre i en ny tid”.

Ser fram emot era kommentarer till den.

Allt gott

Bodil

Hej,

I februari 2011 kom den här bloggen till och efter några veckors koll av funktionaliteten kom så Horisontboken ut i månadsskiftet mars-april. Jag tror därför att skottdagen, denna fina extradag, kan passa för ett jubileumsfirande. I all sin exakthet utgör den en lagom obestämd tidpunkt för ett ettårsjubileum eftersom den ju inte fanns i fjol….

I något av de allra tidigaste inläggen skrev jag om hur jag då tänkte om det nya äldrelandskapet som håller på att bryta igenom:

1. Det nya landskapet kommer att ha bytt skala och vara mycket större – i dess flesta ledder. – Ja, så har det verkligen blivit under året som gått. Både genom att det tillkommit 100 tusen nypensionerade sedan dess  och genom att samhällsintresset, forskningsintresset och det massmediala intresset för äldre ökat markant. Jag vet visserligen att man är synnerligen uppmärksam på just det man är intresserad av, men den här ökningen gåt utöver den subjektiva upplevelsens. Har du sett någon kvantifiering av det ökade äldreintresset på olika områden? Jag skall själv börja leta.
2. Det kommer att vara mer diversifierat.  Det har alltid gällt att äldre människor är varandra mer olika än yngre – men förr då livslängden var kortare, äldre människor mer utslitna och normerna starkare kunde både de berörda själva och omvärlden uppfatta ”äldre” som ett entydigt kollektiv. Och som en svag grupp. Fortfarande har (förstås) det diversifierade inte slagit igenom. Både självbilderna och omvärldsuppfattningar haltar. Många äldre försöker anpassa sig till föråldrade normer: nu är vi pensionärer, nu skall vi inte längre vara aktiva men väl aktiveras (resa, spela boule, dansa, gå på möten, konsumera kultur – allt nog så trevligt men det kan ändå bli lite infantiliserande om det blir de enda sysselsättningarna utöver hus och hem och barnbarn). Och kanske är det då inte så konstigt att en journalist utan att själv märka det refererar till svar som han fått från ”Anders, universitetslektor”, ”Eva, sjuksköterska” och ”Arvid, pensionär”. ”Arvid, pensionär” uttrycker just detta: att det kan vara som om en äldre människa gjort själva pensionärskapet till sin identitet. Detta är på väg att ändras, åtminstone så att pensionärskapet för flertalet äldre inte blir den enda identiteten, inte heller vad de gjort tidigare (”f d datatekniker”) utan vad de gör nu. Under det gångna året har de äldsta och sjukaste hamnat i fokus – och där behövs det fortfarande jättestora insatser. Upptäckten av den andra änden, de yngsta och friska, har gått långsammare – men pågår, det gör den. Tyvärr har det starkaste genomslaget hittills bara berört hur LÄNGE människor skulle kunna tänkas ARBETA (i bemärkelsen lönearbeta). Men det andra kommer väl vartefter. 
3. Äldrelandskapet kommer att ha lägre murar mot omvärlden och variera mer över tid. Både vara mer infiltrerat utifrån och samtidigt själv infiltrera mer. Nya trender inom äldrelandskapet kommer exempelvis att kunna vinna insteg i andra grupper. Möjligen blir det utifrån äldres annorlunda förhållande till arbete som detta inte längre kommer att mätas enbart genom insatser i ”tid” (heltid, halvtid, etc) utan i resultat. Inte mycket som hänt här.
4. Äldrelandskapet kommer att vara mer myllrande, antingen det handlar om formellt ”arbete” eller om något annat – man kommer helt enkelt att göra mer och det är ju genom människors handlingar som världen får sin dynamik. Jaja mensann, det här märks lite varstans. Men fantasin har liksom inte nått därhän än att en förlängd ålderdom rimligen kan handla om något annat än att bara förlänga det medelålders.  
5. Man kommer att ha fått lite bättre kläm på den utvecklande delen av ålderdomen – den som än så länge är den minst utvecklade. Pedagogiskt, sociologiskt, designmässigt, kulturellt och medicinskt. Hm. Där återstår nog det mesta att göra – fast mycket kan ha skett genom en smygande tidsandeförändring.

Vad är det då som kommer att vålla de största svårigheterna? De svåraste knutarna att lossa är alltid de som man själv har knutit. Så därför blir nog det svåraste i uppbrotten den egna inre kampen. Vill vi eller vill vi inte vara som de gamla människor vi ses som? Och om inte – vad vill och kan vi sätta dit i stället för de gamla självbilderna? Detta det sista tycker jag kommer igen gång på gång här på bloggen, men fortfarande oftast i kritik av vad omvärlden gör. Att själv försöka medverka till att förtydliga vilka normknutar från tidigare äldregenerationer som vi har löst upp/ vill lösa upp är svårare – men därför inte omöjligt. 

Allt gott

Bodil    

Titta, titta – här kommer ett inlägg som inte är numrerat 1-10, ett onumrerat inlägg om bloggen i sig!

På sitt sätt är det inte så lite motsägelsefullt att jag har en blogg. Jag hör till de människor som brukar försöka undvika småprat – jag är semieremit, gillar tystnad, eftertanke, ostörd koncentration. År 2005 valde jag att  i en liten folder om Dag Hammarskjölds ”Vägmärken” skriva om ”Tystnadens vila”. De medverkande författarna skulle  utgå från något utdrag ur ”Vägmärken” och det var givetvis ingen slump att jag fastnade för

”Att ”umgås” – och tala blott därför att konventionen förbjuder tystnad. Vilket exempel på la condition humaine: att frottera sig mot varandra för att skapa illusionen av samhörighet och kontakt. Tröttande för övrigt, som all inadekvat användning av vårt väsens resurser. I det lilla formatet ett av de många sätt på vilka mänskligheten med framgång fungerar som sitt eget gissel – i den andliga dödens helvete.”

Ord och inga visor -  i en annan språklig dräkt än min egen men ändå med formuleringar som kom mig så nära att jag undrade om det fanns något att tillägga. Det gjorde det, för åren hade gått och jag började mitt inlägg med:

”Idag är tystnaden en ännu större bristvara än den var då. Umgängestalandet på den tiden var en västanfläkt jämfört med nuets ständiga mobiltelefonpratande, SMS:ande, mailande, chattande – den samtidiga överalltvaron skapad blott därför att tidsandan förbjuder närvaro och härvaro. Illusionen är dyrköpt – den främjar visserligen tillgänglighet, snabbhet och korttidseffektivitet men den är (nästan) oförenlig med koncentration, eftertanke och långsiktig hållbarhet.”

Och här sitter jag nu 2012 med en blogg!  Den underminerar inte vare sig min närvaro eller härvaro i livet utan snarare förstärker den.En sådan tur att jag hade med ett ”(nästan) oförenlig” i formuleringen ovan…

Det kan alltså fungera, bara man hittar balansen mellan småpratet och det djupgående.  Det är något med den sociala friktionen som är så värdefullt. Möten med människor behöver ju inte handla om att ”frottera sig mot varandra för att skapa illusionen av samhörighet och kontakt.” – de kan i stället leda till att man hjälper varandra att slippa stelna i föreställningar, fördomar, förnöjsamhet och en massa annat på ”för”.  Ja, att helt enkelt hålla sig levande på djupet.

Och själv vill jag ju inte glassa omkring på ytan – jag vill vitaliseras av den där (upplevda) bläckfisken som vid mötet med andras tanke- och känslovärldar slänger in sina armar i mig på jakt efter existerande fragment. Det är den som binder nya tankebuketter som jag inte visste att jag hade inuti mig. Ja, som jag faktiskt inte hade – för det är ju stor skillnad på delarna och alla de helheter som kan skapas av dem. Helheter som sedan vid ett annat tillfälle kan fungera som delar i en ny helhet. 

Ungefär så fungerar bloggen för mig. Hur funkar den för dig?

Allt gott

Bodil

Hej,

I dag har jag mött min 69:nde vårvintersårsring – som i sin tur levandegjorde många av de andra 68 i mitt inre. Ljuset, snön, den varma kylan eller den kalla värmen, fåglarnas ökade bestyr och den där längtan och känslan inuti mig, de blev till ett, de smalt ihop med de 68 tidigare till ett tidlöst NU (jo, sådana finns) och de sade alldeles tonsäkert och självklart: snart är det VÅR!

Och ”vår” är för mig inte de ständigt förlängda dagarna, det ena nu:et lagt till det andra – nej, vår är något speciellt och något definitivt. Som inte går att fånga och breda ut och hålla fast, därvidlag är det ungefär som ett NU, men det är ett mycket speciellt NÅGOT, ett alldeles eget NU. Tänk att jag skall få vara med om ytterligare ett sådant – och före det all denna längtan…

Minns du ”the clock of the long now” som jag skriver om i min bok, den som skall gå i 10 000 år, ticka en gång om dagen och slå en gång om året? Om jag hade haft en sådan, skulle jag ställt in den på att slå den dagen som vårvintern kommer! Nu har jag den bara i mitt inre, men jag kan lova dig att där inuti, där slog den i dag.

Allt gott

Bodil

Så – nu har pensioneringen hamnat i hetluften, och där lär den förbli. Jag gissar att debattintensiteten kommer att gå i vågor många år framöver.

Själv vill jag inledningsvis börja med att peka bakåt på en av de tio grundsidorna här – ”05. Arbete? Pensionering?” I mitt huvud dyker det upp en gammal schlagertext: ”you can’t have one without the other.” Och så är det ju. När människor väl tar till sig att livet kännetecknas av att utveckling pågår HELA tiden, måste också ansvarsutvecklingen få följa människan genom hela livet. Inte kan man då arbeta som om en 25-åring och en 64-åring vore identiska – tänk vilka andra möjligheter 64-åringen har att lägga upp och genomföra och ta ansvar. På SITT sätt! Men inte heller kan man tänka: om 67, så obefintlig – eller åtminstone drastiskt annorlunda.

Det här går mycket djupare än ett datum för första pensionsutbetalningen.

Allt gott

Bodil

I nästa vecka har Göteborgs Universitet tillsammans med Vårdalstiftelsen ett samtalskalas en hel eftermiddag och kväll om Framtidens äldreforskning. Jag sitter här som bäst och förebereder det hela. Det har jag i och för sig gjort länge, för jag vill ju så gärna att vi skall få det att gnistra kring frågor som: Nu när åldrandet ändrats så radikalt, vad händer då med forskningen om åldrandet, vilka nya krav och utmaningar kommer den att möta och vilka är de frågor som den behöver ställa?

Så här i slutfasen av förberedelsen funderar jag förstås över om jag missat något viktigt i mit anslag. Vill du hjälpa till, så skriv gärna här i dag eller i morgon och berätta om vad du tycker är viktigt! Själv lovar jag i gengäld att återkomma här i nästa vecka efter seminariet med det kompletta anslag som blev mitt på seminariet. Sedan kommer också hela seminariet att dokumenteras, så om ett tag kommer du att kunna ta del av ALLT.

Allt gott

Bodil

(numreringen av inlägget hänför sig till att jag menar att det behövs förnyelse av forskningen på alla bloggens 10 områden)

Hej,

Präglingen från Piaget är fortfarande stark vad gäller utvecklingsstadierna i lärandet. Dessa förläggs till barndom och ungdom och sedan är det hela liksom slut. Inte heller Erik Eriksson som faktiskt beskrev utvecklingsstadier också för människans medelålder gjorde något annat med åren efter 50 än att klumpa ihop dem till ETT stadium.

Jag kan inte låta bli att associera till hur man förr klassificerade människor med utvecklingsstörning utifrån deras  ”intelligensålder”. Utan att hejda sig ens ett ögonblick kunde man säga om en 50-åring att han var på en 2-årings nivå. Det var som om man inte förstod att en association till en 2-åring  för att beskriva en 50-åring främst förde tankarna fel. På motsvarande sätt är det idag som om man inte förstår bättre (låt vara utan att säga ut det) än att låta alla individer stanna senast vid 15-åringens/ 20-åringens ”intelligensålder”.  Överkursen att en 80-åring kan ha lärpotentialer som inte ens en 60-åring
har göre sig garanterat inte besvär vid en sådan
förblindning.

Rimligen kommer detta att förändras under 2000-talet. Det finns nu ovedersägliga bevis för att hjärnan förblir plastisk och nybildande HELA livet och att förmågan till tankar och känslor likaledes fortsätter att utvecklas. Det är dags att börja leta efter det lärande som knappast kan
ske förrän man är ÖVER en viss ålder (jämför de olika inlärningsfönster som diskuterats för olika förmågors
utveckling under skilda barndoms- och ungdomsintervall).

Samtidigt: har vi inte förväntningar på ett sent lärande,kanske vi missar chansen att göra något av möjligheterna när de väl kommer?!

Så här på årets allra första dag tänker jag att det finns
mycket att begrunda och mycket att göra också under år 2012.
Bäst att lägga på ett kol – det är ju skottår så året är en
dag kortare… Eller om det nu var en dag längre för att också den 29 skall få plats?! Ja, den kan behövas, den också, för att få föreställningarna om oss samtida äldre att bättre motsvara verkligheten.

Gott Nytt År på er!

Bodil